Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Utdragen pandemi slår
hårt mot postdoktorer

Många postdoktorer drabbas av coronapandemin. De korta kontrakten gör att förseningar i arbetet slår extra hårt. Andra klarar sig relativt väl och har hittat sätt att hantera problemen, men allt fler kan hamna i ett kritiskt läge ju längre pandemin fortgår.

21 januari, 2021
Per-Olof Eliasson
Postdok-projektens relativt korta tidsramar gör att varje förlorad månad av forskning kan få stora konsekvenser.
Mathew Tata

– Det är definitivt svårare för oss nu. Det är inte unikt för Sverige, det är ett problem i alla länder. I själva verket är en fördel i Sverige att man inte frös anställningarna, i många länder har man slutat anställa forskare, säger Mathew Tata, postdoktor vid Karolinska institutet och ordförande i Swedish Network of Postdoc Associations, SNPA.

SNPA gjorde en enkätundersökning i juni 2020 som besvarades av över 400 postdoktorer. Den visade att många hade kunnat fortsätta sitt arbete ganska bra, om än under andra omständigheter. Det samlade omdömet i enkäten var att de övergripande samhälleliga insatserna mot covid-19 brast, men att stödet från lärosätena och särskilt de direkta handledarna var gott.

Oro för framtiden
I undersökningens slutsatser menar SNPA att det stora problemet för postdoktorerna är framtida finansiering och framtida karriärer.
– Många postdoktorer är stressade och oroliga för framtiden, eftersom det är oklart hur finansiärer och anställningskommittéer kommer att utvärdera forskarnas produktivitet under pandemiperioden. Den frågan är särskilt relevant för postdoktorer, eftersom de vanligtvis anställs på korta kontrakt på två år eller mindre. Det gör att till och med några månaders försening i deras arbete kan vara kritiskt, säger Mathew Tata.

Men han menar att det värsta har varit. Postdoktorer förlorade månader av forskningstid under den första kaotiska perioden av pandemin i fjol – mars, april och maj – men att man nu har hittat arbetssätt som fungerar.
– Det var tre huvudsakliga problem. Forskare kan ofta inte fortlöpande utföra sin forskning från hemmet. Fastän forskare kunde gå till arbetet, var det förra våren ofta oklart från universiteten vilka regler som gällde, och hur arbetsmiljön skulle vara smittsäker. Det tredje problemet, som är väldigt viktigt, är frågan hur man arbetar hemifrån om man är förälder.

Stipendiater tvungna att lämna Sverige
I slutet av enkätundersökningen var det öppet för kommentarer. Flera forskare påpekade att eftersom de hade stipendier saknade de rätt till a-kassa och var tvungna att återvända hem till sitt hemland när deras forskningsprojekt gick i stå. De kunde inte försörja sig i Sverige utan arbetslöshetsersättning.

Vad kan man kan göra för att underlätta för postdoktorerna?
– Forskare behöver den tid det tar att genomföra forskningsprojekten och de behöver betalning under tiden, så de kan överleva. Det bästa vore att erbjuda förlängning med betalning till de postdokprojekt som råkar värst ut. Inför 2021 måste vi ha en stark policy från universiteten, och vara konstruktiva. Om vi har en konsensus mellan institutioner och personal, kan vi hitta lösningar för forskningen och så att folk kan vara säkra för smitta, säger Mathew Tata.

Katharina Herzog

Katharina Herzog, postdoktor vid Karolinska institutet, och ordförande för National Junior Faculty, påpekar att hon själv klarat sig bra.
– Jag kan jobba hemifrån, i huvudsak med datorjobb, och behöver inte gå till ett labb. Min avdelning och min chef stöttar mig också bra. Jag tillhör de lyckliga som fortfarande kan arbeta, men även för mig blir det mer komplicerat med saker som är betydelsefulla för karriären, som att åka på konferens och få ut artiklar.

Via National Junior Faculty har hon kontakt med många andra som har drabbats hårdare.
– De som kommer sämst ut är som alltid de med stipendier, säger Katharina Herzog.
I våras avslöjade Universitetsläraren  att minst 20 procent av postdoktorerna i Sverige har stipendier i stället för anställning.

Vad händer om pandemin fortsätter ett halvår till?
– Nu kommer vi in i det kritiska stadiet, för vi närmar oss ett år med pandemi. Tiden för postdok är så kort, och nu när pandemin varat nästan ett år tror jag alla råkat ut för förseningar. Inom några månader tror jag att många postdoktorers kontrakt löper ut och om de inte får förlängning tror jag det är väldigt svårt att hitta en annan anställning, säger Katharina Herzog.

Finansiärer försöker vara flexibla
Enligt två anslagsgivare som Universitetsläraren talat med har postdoktorer hittills parerat svårigheterna med olika strategier, men om pandemin fortsätter kan bilden bli en helt annan.

Forskningsrådet Forte finansierar både utresande och inresande postdoktorer. Vid en undersökning har Forte fått svar från 13 internationella postdoktorer.
Av de sex utresande är det en som tror sig både kunna starta och bli klar i tid, men fyra har skjutit upp sin resa och en skjuter på hela projektet. Av de sju inresande var två redan i Sverige, en reser enligt plan, två har skjutit på resan och två tror sig bli klara som planerat.
– Våra bidrag är utformade med två års projektbidrag, och ett års dispositionstid. Postdoktorerna har alltså i praktiken tre år på sig att göra två års projektstudier, säger Dag Hervieu, forskningssekreterare på Forte.

Situationen förändrades när pandemins andra våg slog till i slutet av förra året.
– Förhoppningsvis kan man resa någorlunda fritt låt säga i september i år, och då är troligtvis flera av projekten försenade i varierande utsträckning. Hela forskningsvärlden är lite satt på vänt, men det är postdoktorerna jag tycker mest synd om, de är ju i början av sin karriär. Vi på Forte är fullt medvetna om att somliga vill ha en förlängd dispositionstid. De tappar ju mycket tid och då tycker jag att vi som finansiär ska vara flexibel så att det blir så lite skadeverkningar som möjligt, säger Dag Hervieu.

”Har fått lägga om sina projektplaner”
Vetenskapsrådet ger enbart bidrag till utresande postdoktorer och har noterat att åtskilliga tvingats skjuta på sina projekt.

Stefan Svallfors
Foto: Johanna Hanno

– Väldigt många har fått lägga om sina projektplaner. Det handlar bland annat om att hitta andra utländska universitet som är lättare att komma till. Ofta måste de lägga en del av utlandsvistelsen i elektroniskt format där de följer seminarier och kurser på sitt utländska värduniversitet men utan att lämna Sverige. I vissa fall har man behövt knuffa fältarbete och liknande framåt i tiden. Och det är klart att det ställer till problem, säger Stefan Svallfors, huvudsekreterare inom humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet.

Vetenskapsrådet finansierar ungefär 240 utresande postdoktorer per år.
– Låt säga att tio procent av dem har kommit in med alternativa förslag på genomförande av postdokperioden. Hittills är det säkert många som tänker att de dröjer lite med utlandsvistelsen och det finns ingen anledning att ta kontakt med Vetenskapsrådet. Men nu efter helgerna kommer det nog att strömma in fler önskemål om projektändringar. Vi förstår verkligen att de här personerna är i en besvärlig situation och vi tillämpar stor generositet när det gäller att acceptera ändringar av planerna.

Många av ändringarna bygger på att pandemin ska avta under året.
– Blir det inte ett normalläge skulle det bli jättestora problem. Framför allt blir det väldigt besvärligt för postdoktorer som ska åka ut och ha någon form av direktkontakt med dem de ska undersöka, säger Stefan Svallfors.

Per-Olof Eliasson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023