Medaljer och statyetter trängs på fönsterbrädet på Fredrik Bynanders kontor.
– Det är skärningen mellan det akademiska och det militära, militärer älskar att ge bort medaljer, sköldar och annat, säger han.
Just att få ihop det akademiska med det praktiska är en av hans utmaningar. Fredrik Bynander är chef för Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, CTSS. Centret är en udda fågel vid Försvarshögskolan. Det finansieras av externa forsknings- och utbildningsuppdrag, som att utbilda säkerhetschefer på myndigheter eller utvärdera samhällets krisberedskap vid de stora bränderna sommaren 2018.
Puckarna är ofta snabba. Något som kan få administratörerna på Försvarshögskolan att slita sitt hår. Lärosäten, förklarar Fredrik Bynander, rullar på i sina ettårscykler och vet ungefär hur verksamheten ser ut ett par år framåt. Men CTSS kan få ett plötsligt telefonsamtal: ”Hej, ni måste komma hit nu, vi har ett uppdrag och pengar att bränna innan årsskiftet. Hej och hå nu kör vi!”
– Och vår administration säger ”Aaah, vi hatar det här!” Ibland går det alldeles för fort hos oss. Då kan vi bli sittande med administrativa härdsmältor i flera veckor och undra hur det här gick till och hur beslutsgången såg ut.
Nu har han precis kommit tillbaka efter ett halvårs coronahantering på regeringskansliets kriskansli.
”Vi behöver hjälp, kan du komma nu?”
Klockan är ungefär fyra på eftermiddagen den 18 mars när telefonen ringer. Fredrik Bynander sitter på sitt kontor och håller på att stänga ner verksamheten på grund av coronapandemin. Det är hans gamla chef från regeringskansliet som ringer. Mellan 2009 och 2012 jobbade Fredrik Bynander som ämnessakkunnig och chef vid statsrådsberedningens kansli för krishantering.
Hon säger: Vi behöver hjälp, kan du komma nu?
Han åker direkt. Fylls av en känsla av spänning. Efter en timme är han anställd.
Vanligtvis tröskar demokratihjulen långsamt på regeringskansliet, RK. Alla departement brukar få tycka till om allting, så kallad gemensamberedning. Nu går det snabbare. Vissa saker gemensambereds inte alls.
– En del ortodoxa RK-människor tyckte att det var skandal, men det var kris och enda sättet att komma vidare.
Fredrik Bynander fick i uppdrag att sätta ihop en grupp med analyschefer från sju departement. Första uppgiften var att ta fram planeringsförutsättningar inför sommaren: Vilka var de stora riskområdena?
Därefter tittade de på hösten. En andra coronavåg var på väg. Analysgruppen frågade: Kommer vi att göra om samma misstag som under våren? Givetvis gör vi inte det! tyckte alla departementen. Det kan visst hända, svarade Fredrik Bynander och hans kollegor. Ta skyddsutrustningen, till exempel.
Han berättar att Sverige under våren hade vissa reserver av skyddsutrustning att ta av, från till exempel olika labb och begravningsbyråer. Ändå var tillgången ett jätteproblem. Nu var reserverna tömda och när analysgruppen tittade närmare hade ingen fyllt på.
Dessutom hade Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att undersöka om Sverige kunde bidra med ett eventuellt överskott av skyddsutrustning till bland annat Norge. Om den svenska coronasituationen åter blev som under våren skulle skyddsutrustningsläget vara ännu värre nu.
– Vilket vi skrev i vårt planeringsunderlag, och det väckte ett jäkla liv internt. Men vi ansåg att det fanns en risk att det skulle gå åt pipan och då hade regeringen framstått som idioter.
Brister i krisberedskapen
Coronaviruset blottlade en rad brister i beredskapen, menar Fredrik Bynander. Som brist på skyddsutrustning och svårigheter att komma igång med smittspårning. Sverige vaknar många gånger sent när det gäller krishantering, tycker han. Ofta står organisatoriska oklarheter i vägen.
– När man jobbar i den svenska myndighetssfären dyker det alltid upp en massa frågor: Är det vi eller de som ska göra det här? Ska vi lägga ut ett regeringsuppdrag och i så fall på vem? Det är ett fattigdomsbevis att vi inte har rett ut det i förväg och bara kan komma till skott, och att folk inte prestigelöst säger ”Japp vi tar den bollen!”
Däremot tycker han att regeringen förstod att krishantering består av försök och nitar.
– Du står inför en stor händelse som inte inträffat tidigare, då gäller det att agera, och blir det fel får man skruva på det längs vägen.
Fredrik Bynander har vandrat mellan akademin och samhället under hela sitt yrkesliv. Tycker att forskningen och praktiken berikar varandra. Men arbetssättet är kontroversiellt inom högskolesektorn.
– Det finns en idé att du som forskare befläckas av praktiken. Vi utsätts ständigt för misstänksamhet och insinuanta kommentarer: ”Hur är det med integriteten om ni umgås så nära myndighetspersoner?” och ”De här pengarna, kom de också med instruktioner om vad ni skulle komma fram till eller?”.
Blir ni påverkade?
– Nej, det tycker jag inte. Vi har gjort säkert 500–600 fallstudier på alla möjliga sektorer i Sverige och många andra länder. Att vi skulle bli påverkade av folk som försöker indoktrinera oss är befängt. Vi har satt i system att göra den typen av fallstudier och blandar även med andra metoder enligt konstens alla regler. Men vi har lyckats bra med att publicera oss i internationella peer review-tidskrifter och det har tagit udden av rätt mycket av kritiken.
Men händer det att uppdragsgivare försöker påverka resultaten? Ja, ofta, svarar Fredrik Bynander. Det gäller att vara vaksam och tydlig.
– Uppdragsgivare vill ibland redigera rapporten när vi är klara. Men då säger vi bara: ”Glöm det!” Vi har standardskrivningar för sådant i alla avtal.
Civil-militär dragkamp på Försvarshögskolan
Vi går genom Försvarshögskolans korridorer. Allvarliga män i uniform tittar ner från sina guldiga ramar. I trapphuset hänger långa spjutyxor i en prydlig rad på den vita väggen. Fredrik Bynander visar fram till sin favoritplats, mässen, ett militärt ord för sällskapsrum. Det är fyllt av gustavianska stolar med mörkröda dynor, en senapsgul sammetssoffa och gulddraperier.
– Innan coronapandemin var det pub här två dagar i veckan. Där samlades militära och civila lärare och studenter. Det har byggt en gemenskapskänsla.
De anställda på Försvarshögskolan består till hälften av militär personal och till hälften av civila forskare. Fredrik Bynander tycker att blandningen är berikande, samtidigt har den varit en källa till bråk i 20 år. En civil-militär fajt om vems behov som ska gå först. Splittringen har blivit mindre med tiden, upplever han.
– Jag tycker att CTSS är mer relevanta i dag än när vi började, då var det mer suspekt det där med civil krishantering. En syjunta som diskuterade mjuka värden, tyckte vissa. Jag tror man har sett att mjuka värden inte är så ointressanta, hur ska till exempel förskoleverksamhet se ut i krig? Det är en viktig fråga om man ska få folk att vara på sin plats, även i det militära försvaret.
Utbildar högskolesektorns säkerhetschefer
Just nu gör CTSS en insats på uppdrag av Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, där centret utbildar säkerhetschefer och andra personer i lärosätenas ledningar. Högskolornas säkerhetstänk har länge varit eftersatt, menar han.
– I dag har alla större lärosäten säkerhetschefer och har tänkt igenom vilka hoten mot verksamheten är. Men det har inte blivit en sektor med en utbildad stab av folk utan man kanske rekryterar någon från den lokala polisstationen. Vi håller på att professionalisera den sidan.
Säkerhet inom högskolesektorn är svårt, tycker Fredrik Bynander. I kampen mellan öppenhet och att skydda forskningsresultat måste öppenheten vinna, resonerar många. Det är ett legitimt argument, säger han, men det gäller att inte vara godtrogen.
– Det finns framstående forskning i Sverige som andra vill åt och vi har gjort pinsamma grejer genom åren. Det finns ett antal projekt som sålts till Kina så fort de varit klara. Då har vi sålt teknik som kan vara känslig eller som vi av andra anledningar borde ha hållit på.
Det som behövs, tror han, är en ökad säkerhetsmedvetenhet.
– Att högskolorna inventerar vad som är attraktivt, framför allt för andra stater, och arbetar upp en kontakt med Säpo för att få hjälp att kolla upp företag som vill komma in i lukrativa innovationsprocesser.
