Sorgligt, frustrerande och snålt.
Så skriver Martin Almbjär i bloggen ”Den arga historikern” om att Scandia, en tidskrift för historisk forskning, inte längre får finansiering från Vetenskapsrådet.
I Svenska dagbladet skrev nyligen Olle Josephson, professor i nordiska språk, att Vetenskapsrådet ”brutit mångårig praxis” genom att tidskriften Språk och stil inte får utgivningsstöd.
Kritiken mot det uteblivna stödet berör alltså två tidskrifter inom humaniora, de har också det gemensamt att Vetenskapsrådet inte har något att anmärka på tidskrifternas kvalitet.
Om Scandia heter det i Vetenskapsrådets bedömning att tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, att den tillför ”förnyelse” och att den håller ”högsta vetenskapliga kvalitet”.
Men det hjälper liksom inte, det uteblivna stödet till tidskriften som funnits sedan 1928 och som är en av de tunga tidskrifterna för historisk forskning, innebär, för att tala med Martin Almbjär, att Vetenskapsrådet drar undan benen för fortsatt utgivning.
Scandia, som precis som andra vetenskapliga tidskrifter numera måste publicera sig online och vara gratis tillgänglig, kan därmed inte heller räkna med intäkter från prenumerationer.
Vetenskapsrådet har tidigare fastslagit att tidskriftsstödet från ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap är ”ett viktigt verktyg för att upprätthålla vetenskapliga publiceringskanaler på svenska”.
I sitt svar i Svenska dagbladet på Olle Josephsons kritik, framhåller Vetenskapsrådets företrädare för ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap också att budgeten till tidskriftsstödet ökat från 3,5 miljoner till 4,5 miljoner kronor per år. Men det är en i forskningsfinansieringssammanhang så pass blygsam summa, så kallade kaffepengar, att det är närmast oundvikligt att Vetenskapsrådet framstår som snåljåpar.
Tillkommer gör att stödet till tidskrifter tas ur samma pott som den totala finansieringen inom humaniora och samhällsvetenskap.
Om tidskriftsstödet skulle öka, räcka till fler tidskrifter, så blir det automatiskt mindre till hum-sam-forskning, ett område som näppeligen vältrar sig i pengar.
Ett sätt att undvika inbördeskrig om de futtiga hum-sam-medlen är självfallet att Vetenskapsrådet anslår ytterligare pengar, som en separat tidskriftssatsning.
Beslut om detta bör rimligen kunna fattas i Vetenskapsrådets styrelse, men framför allt genom att regeringen med stöd av januaripartierna engagerar sig i denna del av forskningspolitiken.
Det då och då uppblossande politiska engagemanget i antal historietimmar på skolschemat skulle ju rentav kunna innebära intresse också för svensk historisk forskning.
Och man får väl utgå ifrån att politiker i allmänhet är medvetna om att det finns en språklag, enligt vilken ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Olle Josephson argumenterar förstås för det svenska språket, som skäl för fortsatt utgivning av Språk och stil, ”utan en välutvecklad vetenskapssvenska blir det svårare att upprätthålla nivån i grundläggande universitetsundervisning, i gymnasierna och faktiskt i den allmänna samhällsdebatten”.
När Språk och stil och Scandia nu förlorar sitt utgivningsstöd förklaras det med att medel ska fördelas i konkurrens, också mellan tidskrifter som alla håller hög kvalitet.
Samtidigt har det ett särskilt slags pris om en högkvalitativ men utkonkurrerad tidskrift tvingas till nedläggning, lite av samma förödelse som att stänga ett bibliotek.
När forskningspropositionen presenteras den 17 december kommer den dock garanterat inte att innehålla något som kan få Vetenskapsrådet att framstå som mindre snåla i förhållande till tidskrifter eller till hela området humaniora och samhällsvetenskap.
Om regeringen skulle överraska och ge Vetenskapsrådet en rejäl och öronmärkt dusör för att satsa på något så smalt som att säkra utgivning av vetenskapliga tidskrifter inom hum-sam-området skulle det kunna tolkas som politisk detaljstyrning av Vetenskapsrådets bedömningar.
Som bekant är det ändå vedertaget att detaljstyrning sker, men då föredrar politiker områden som ger pluspoäng i den dagspolitiska agendan.
Exempelvis lär ”polisforskning”, som i likhet med hum-sam-tidskrifterna inte precis utgör någon stor del av vetenskapssamhället, framhållas som viktig satsning i forskningsproppen.
Det är lätt att förstå att Martin Almbjär, den egentligen mer uppgivne än arge historikern, har tröttnat på att försöka övertyga om att historia är en viktig vetenskap: ”Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln”.
Den magin kan också beskrivas som en omvänd Matteusprincip, de som inte brukar få kommer inte att få i den här forskningsproppen heller.
Oavsett hur många som påpekar att det är sorgligt, frustrerande och snålt.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
