Mathilda Bertills går femte och sista året på jägmästarprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Hon menar att #slutavverkat och studenternas brev öppnade mångas ögon och att det har blivit lättare att säga ifrån.
– Det är stor skillnad, även om det fortfarande är kämpigt, säger hon.
Mathilda Bertills började på jägmästarprogrammet 2016 och möttes då av en manlig värld. De flesta lärare och gästföreläsare var män. Det fanns en machokultur med en jargong där det var okej att dra sexistiska skämt och ha en lilla gumman-inställning. Tydligast var det på studentkåren.
I #slutavverkat vittnade Mathilda Bertills om när en kille i hennes klass sagt till en annan kursare att denne skulle ”gå och knulla av” en kvinnlig student som var väldigt berusad. När Mathilda Bertills ifrågasatte hur killen uttryckte sig blev hon anklagad för att vara pryd.
– Normen var att inte reagera om någon betedde sig oacceptabelt.
När det öppna brevet kom satt Mathilda Bertills i kårstyrelsen, som fattade beslut om att ta avstånd från all form av sexism. Det har bland annat lett till att fler vågar anmäla oacceptabelt beteende. Hon tycker att alkoholhetsen har minskat, men att det fortfarande finns en norm bland vissa killar att bli så fulla och odrägliga som möjligt.
– Då häver de ur sig vad som helst. Många kvinnliga kursare väljer fortfarande bort sittningar eftersom de tycker att de är förnedrande.
Samtidigt var Mathilda Bertills kårrepresentant i Skogsfakultetens programnämnd.
– Jag upplevde att lärarna var upprörda och tyckte att det var fruktansvärt att studenterna utsattes. Men samtidigt började många nästan omedelbart komma med ursäkter och säga att sexism och sexuella trakasserier inte förekommer i andra klasser, utan att den här kursen utmärkte sig som en bråkstakeklass.
Machokulturen finns kvar
Nämnden införde den fristående kursen genuskompetens i skogssektorn, som dock inte är obligatorisk, i syfte att öka jämställdheten i skogsbranschen. SLU upprättade också en uppförandekod.
Mathilda Bertills upplever fortfarande att det finns en jargong och machokultur på jägmästarprogrammet. Förra året höll en ny lärare till exempel ett tal på en sittning.
– Han läste en dikt om kvinnan, den vackra, sköna kvinnan och att det är viktigt att man tar hand om henne. Det vi hörde var att kvinnan är svag och inte har någon plats i samhället, och att männen ska ta hand om kvinnorna.
För att jargongen ska försvinna menar hon att mångfalden behöver öka både i studentgruppen och lärarstaben.
Medvetenheten har ökat
#Slutavverkat och det öppna brevet har ökat medvetenheten om problemet med sexism och sexuella trakasserier på jägmästarprogrammet. Det visar en studie av forskarna Ann Grubbström och Stina Powell vid SLU. De har intervjuat och hållit fokusgrupper med studenter, lärare och ledningspersoner.
Ann Grubbström berättar att de kvinnliga studenterna blev stärkta av att dela erfarenheter med varandra. De manliga studenterna hade börjat reflektera över sitt eget och andra mäns beteende, och fått mer av en helhetsbild av kvinnornas situation.
– Kvinnorna upplevde också att de fick stöd av män på ett annat sätt än tidigare, säger Ann Grubbström.
I studien berättar en lärare att han tidigare tänkt att hans roll var att fokusera på sitt ämne. Att studenterna var vuxna och att han inte kunde lägga sig i vad de gjorde på sina studentfester.
– #Slutavverkat och det öppna brevet fick honom att inse att den här typen av händelser påverkar studenternas arbetsmiljö och därmed hans möjligheter att uträtta sitt arbete som lärare.
Läraren undrade också varför studenterna inte hade sagt något. Det beror, enligt Ann Grubbström, på en kedja av händelser. Det kan börja med att en lärare inte reagerar när någon säger ett sexistiskt skämt under ett fältbesök. Kanske har man som student också tagit upp händelsen i kursutvärderingen utan att få någon respons.
– Då tystnar studenterna eftersom de känner att organisationen accepterar beteendet.
Konflikträdsla
Både studenter och lärare har också avstått från att agera av rädsla för att skapa konflikt. Studenter som ändå sagt ifrån löpte risk att själva bli utfrysta eller trakasserade. Lärare har också varit rädda för att stöta sig med andra, som studenter och gästföreläsare.
– Studenterna säger att det nog skulle kännas lättare att säga ifrån efter #metoo, men på samma gång är de fortfarande rädda för att skapa konflikt. Det kan drabba dem socialt, men det finns också en rädsla för att det ska påverka deras framtida karriär.
Ann Grubbström såg också en frustration hos ledningspersoner som menade att universitetet hade jobbat länge med problemet, redan före #metoo. Hon menar att tystnadskulturen spelar en avgörande roll för att universitetets insatser inte haft tillräcklig effekt. En viktig åtgärd för att få till förändring är att jobba med så kallade aktiva åskådare.
– Om studenter och lärare får öva på att agera i problematiska situationer känner de sig tryggare att göra det även i verkligheten, säger Ann Grubbström.
Ny kurs i lika villkor
Ann Dolling är vicedekan och ansvarig för lika villkors-arbetet vid fakulteten för skogsvetenskap. Enligt henne fick det öppna brevet hela fakulteten att inse att sexism och sexuella trakasserier inte handlade om enskilda incidenter utan var ett mönster på fakulteten och i hela skogssektorn. Då blev det lättare att driva igenom nya arbetssätt.
Nu finns till exempel en obligatorisk kurs i lika villkor för kurs- och forskarhandledare, chefer och medlemmar i fakultetens nämnder och kommittéer. Där diskuteras bland annat normer, makt och inkludering. Frågor som också tas upp med studenterna.
– Det har blivit en annan kultur på fakulteten, en helt annan öppenhet. Du kan inte agera som tidigare, det är för många som säger ifrån, säger Ann Dolling.
Hon berättar att en grupp manliga studenter efter #slutavverkat sökte pengar från SLU:s lika villkors-fond för att ordna killmiddagar.
– På middagarna diskuterade de mansrollen och synade sina normer. Det hade inte hänt före #metoo. Sedan finns det dem som fortsätter att köra sin gamla machostil, och som vi behöver jobba vidare med.
Målet är att skapa en inkluderande miljö.
– Vi är inte riktigt där än, det tar tid att förändra en kultur. Det svåraste är att nå hela vägen ut i organisationen, fram till varje medarbetare och student, så att samma inkluderande norm finns överallt, säger Ann Dolling.
