Fredrik Bondestam känner hur en suck av lättnad går genom kroppen. Det är november 2017 och #akademiuppropet har precis briserat. Han tänker: Äntligen kommer alla berättelser om sexuella trakasserier att bli lyssnade på. Fredrik Bondestam har forskat om sexuella trakasserier inom akademin sedan 1990-talet och är nu föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Genom åren har det varit svårt att få både forskningsmedel och förståelse för allvaret i utsattheten, tycker han.
– #Akademiuppropet kändes som en befrielse. Vilket mod! Vilken kraft! Det pekade tydligt på brister i arbetsmiljö, villkor för forskning och synen på kvinnor, säger Fredrik Bondestam.
Men han fylldes inte av hopp och framtidstro. Luttrad av erfarenhet visste han att engagemanget i jämställdhetsfrågor går upp och ner inom akademin. Det kommer alltid bakslag. Sektorn är gammal och traditionstyngd, fylld av normer och föreställningar, den skulle försöka återställa ordningen.
– Under de år som gått efter #metoo är det uppenbart att saker, om inte helt stannat av, så i alla fall går på tomgång igen. Det har varit många fina ord men lite konkret handling, säger Fredrik Bondestam.
Tillsammans med kollegan Maja Lundqvist har han tagit fram en internationell forskningsöversikt om sexuella trakasserier i akademin. Den visar att i snitt 25 procent av de kvinnliga studenterna är utsatta för sexuella trakasserier. Om andra könskränkningar och sexualiserat våld räknas med handlar det om över 50 procent. Det finns inget forskningsstöd för att det skulle se annorlunda ut i Sverige, enligt Fredrik Bondestam.
”Åtgärder som inte fungerar”
Han berättar att den svenska akademin i början av 1990-talet slog in på en väg. Utgångspunkten är att lärosätena från central nivå ska använda policyer, som styrdokument, riktlinjer och handlingsplaner, för att lösa utmaningarna med hur makt utövas i kollegiala sammanhang.
– Efter #akademiuppropet har lärosätena gjort mer av samma. De skapar fler policyer, skärper ärendehanteringssystemen och ordnar utbildningar. Trots att det är åtgärder som både UHR och vi på sekretariatet har visat inte fungerar.
Däremot finns studier, fortsätter han, som visar att långsiktigt, systematiskt arbete med så kallade bystanderprogram har effekt. Programmen involverar alla medarbetare, även åskådare och förövare.
Fredrik Bondestam skulle också vilja se en större samsyn inom sektorn kring allvaret i frågan. Det räcker inte att som lärosätesföreträdare säga att man tycker att situationen är allvarlig och frågan viktig.
– De behöver leverera konkreta lösningar på hur de ska omorganisera arbete och studier så att vi får bort den här typen av dysfunktionella situationer, grupper och personer från akademin.
Men han tycker att det har skett en normförskjutning. Vissa beteenden och handlingar tycks ha blivit synliggjorda och därmed minskat.
– Vi har höjt lägstanivån för vad som är acceptabelt beteende i akademin.
”Beröringsskräcken har ökat”
Samtidigt får han signaler från olika håll om att tystnadskulturen har växt sig starkare.
– Beröringsskräcken har ökat, särskilt bland dem som är osäkra på sitt eget beteende och dem som inte har reflekterat kring gråzoner. Jag tror att det finns en rädsla för att säga fel, eftersom man fortfarande saknar de kunskaper som man skulle behöva för att ta i frågorna.
Samtidigt har pandemin skapat en situation där många jobbar hemifrån. Fredrik Bondestam menar att lärosätena måste diskutera vad det innebär när det gäller sexuella trakasserier, eftersom mycket redan tidigare pågick online.
– Sexuella trakasserier ses också fortfarande som en vit medelklasserfarenhet i Sverige. Men många sexuella trakasserier har rasistiska inslag. De kan också vara kopplade till funktionsnedsättningar, sexualitet och könsidentitet.
Fredrik Bondestam hoppas att politiken genom forskningspropositionen ska våga ställa konkreta krav på att akademin ska bli fri från trakasserier. Han vill också att forskningsfinansiärer tar ansvar för att inte finansiera forskargrupper där människor blir utsatta.
– Man behöver till exempel inte alltid finansiera en, ofta äldre manlig, professor som leder en stor forskargrupp, och låta doktorander och postdoks lida under hans ekonomiska makt. Det går att dela på pengarna på ett annat sätt. Det här har pratats om både i Sverige och internationellt, men ingen är framme vid ett konkret förslag än.
Tre åsikter
Berätta om ett viktigt projekt som har kommit till efter #metoo!
Christina Björklund, forskningsledare vid Karolinska institutet för forsknings- och samverkansprogrammet om sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet i akademin.
– Vi gör en studie av förekomsten av sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet inom akademin. Under hösten pågår en pilotstudie och i vår skickar vi ut en enkät till 125 000 studenter och anställda. De får frågor om vad de blir utsatta för, vilka miljöer de befinner sig i och vad det är i den akademiska kulturen som gör att de utsätts. Enkäten ställer också frågor till åskådare och förövare. Resultatet ska ge oss en bild av hur läget ser ut och utifrån den kan vi se vilka åtgärder som bör sättas in.
Lena Lindell, personalkonsult vid Lunds universitet, bygger upp ett specialteam för att förebygga sexuella trakasserier, trakasserier och kränkande särbehandling.
– Forskningsprojektet Tellus visade att det saknas ett samordnat stöd och resurser när det gäller det förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier, trakasserier och kränkande särbehandling. Nu bygger vi upp ett team som ska arbeta både förebyggande, med att bygga bort risker, och med stöd till chefer när något har inträffat, till exempel kring utredningar och åtgärder. Teamet kommer att bestå av 1,5 årsarbetskrafter fördelade på tre tjänster. Här ska finnas kompetens kring juridik, beteendevetenskap och utredningar.
Sara Thornadtsson Chavarria, jämställdhets- och likabehandlingssamordnare vid Chalmers.
– Efter #metoo visade en enkät att flera studenter hade utsatts för sexuella trakasserier. Det var också oklart för många vart de skulle vända sig om de utsatts för trakasserier eller kränkande särbehandling. Vi pratade om att det behövdes en stor röd knapp som den som kände sig otrygg kunde slå på. Trygg på Chalmers öppnade i juni 2019. Det är en webbsida där studenter och anställda både kan få information om vad trakasserier är och rapportera incidenter. Det första året fick vi in ett 70-tal anmälningar som ledde till 58 ärenden, en fjärdedel rörde sexuella trakasserier.
