Man kan glädjas åt att svenska lärosäten kunde ställa om till nätundervisning under våren för att på så sätt fortsätta erbjuda bra utbildning trots pandemin. Eller så kan man raljera och hävda att det krävs en globalt hotande farsot med tusentals döda för att förmå dem att ändra sig.
Men låt oss glädjas.
En av de viktigaste förutsättningarna för lyckad omställning var att Sveriges universitets- och högskolenät, Sunet, erbjuder videokonferensverktyget Zoom. Mitt eget lärosäte har även gett bra stöd för lärplattformar och andra verktyg.
Jag undervisade i en kurs med 150 teknologer och det blev en abrupt omställning från beskedet på fredag eftermiddag att föreläsningen på måndag morgon skulle ske via Zoom. Jag hade svårt att förbereda mig under helgen eftersom det inte går att sätta upp en session med simulerade deltagare för att öva sig på att ge någon ordet, lägga ut kontrollfrågor till klassen och dela in den i diskussionsgrupper samt att se sessionen från studenternas vy.
När jag sedan höll lektion räckte inte min simultankapacitet till för att samtidigt föreläsa, bevaka handuppräckningar och ge ordet till den som ville ställa en fråga, lägga ut förberedda kontrollfrågor, ta emot frågor i meddelandefunktionen samt hyfsa en och annan barnslig kommentar där. Jag hade behövt någon som biträdde mig för att fokusera på att undervisa.
För examinationen har salstentamen digitaliserats rakt av med studenterna indelade i mötesrum med tentamensvakter som bevakar dem via kamera och mikrofon. I praktiken betyder det att tentanderna har fri tillgång till all hjälp som inte hörs och syns för vakten. En undersökning av Tekniska högskolans studentkår, THS, visar ett starkt ogillande av zoomtentor.
Mina slutsatser är att våra verktyg är bra men inte tillräckligt bra, och vårt gängse sätt att utbilda passar inte att föras rakt över till nätet. Återgår samhället till det vanliga opandemiska läget i närtid väljer nog de flesta av oss klassrummet med den studentkontakt och de examinationsformer vi är vana vid.
Så, hur kommer vi vidare snarare än att rulla tillbaka till vårt utgångsläge?
De verksamheter i samhället som kommit längre med digitalisering, och ser faktiska vinster med den, har mera grundläggande förändrat sina arbetssätt utifrån nya förutsättningar. Högre utbildning behöver göra samma förändringsarbete.
Min kollega Henrik Blomgren har exempelvis beskrivit hur han använt Zoom för att åstadkomma en dynamik som inte är fysiskt möjlig genom att växla mellan korta genomgångar på typ tio minuter, följda av diskussioner i grupper med olika sammansättning: i cyberrymden förflyttar man sig momentant fram och tillbaka mellan lektionssal och grupprum.
Vi behöver även strukturera vår arbetsgemenskap annorlunda, vilket ensamläraren i Zoomrummet visar. Lärarlag kan samarbeta med undervisningen på samma sätt som vi samarbetar i forskningen. Man kan dela upp arbetet med övningar och prov, instruktion, studentinteraktion och andra moment i undervisningen och kan backa upp varandra vid behov.
Ett exempel är min kollega Joakim Lilliesköld som haft en person som tagit emot frågor i meddelandefältet för att sammanställa och formulera dem bättre, för att sedan förmedla dem till läraren vid lämpliga tidpunkter. Joakim upplever att han får fler frågor på detta vis än under vanliga lektioner i klassrum. (Vore intressant att följa upp om det beror på att studenterna är mera aktiva, mindre förlägna, eller något annat.)
Det finns än mer långtgående exempel på vad som kan göras för att åstadkomma en högre ordning av digitalisering av högskolan. Jag var delaktig i ett arbete som ledde till idéskriften KTH Utbildningar 2027/2028 som presenterar fiktiva utbildningar för det läsår då KTH firar 200-årsjubileum. I den finns många förslag på förbättringar som är realiserbara på sikt, några även i närtid.
Exempel från den framtidsbilden är att antagningen till högskolan gäller på livstid. Det innebär att man alltid kan komma tillbaka för att läsa ytterligare kurser, eller göra om ett prov för att på nytt styrka kunskap när den behövs. Man ser även att studenterna i den tänkta framtiden blandar arbete och studier efter behov och egna planer.
Examen blir en milstolpe och inte en slutpunkt. Allt är möjligt eftersom man har ständig tillgång till alla kurser och de går att läsa både på campus, lärcentra och via nätet i valfri takt. Fortbildning är kanske den främsta samhällsförbättringen vi kan erbjuda med hjälp av digitalisering!
Men nu är vi inte där, i framtiden. I verkligheten har vi små möjligheter att göra förändringar av den omfattning som nu behövs. Utbildning är högskolans produktionsverksamhet och den tid som finns avsatt räcker knappt ens till genomförandet, än mindre till verksamhetsutveckling och förnyelse. Därför är min huvudsakliga slutsats att vi behöver utvecklingstid för att digitalisera utbildning och förändra våra arbetssätt och undervisningsmetoder.
Utvecklingstid kan finansieras genom omprioritering. I dag dras kostnader för utbildningens stödfunktioner av direkt från det inkommande anslaget; återstoden blir lärarens andel. I stället måste alla utbildningskostnader ställas mot varandra och budgeten måste innefatta lärarnas utvecklingsarbete för att säkerställa att det finansieras.
Vidare kan vi rationalisera vårt arbete genom att använda öppna lärresurser och nätkurser, moocar. Ibland kan lärarens uppgift begränsas till att endast ge examinationen för ett givet material. Besparingarna ska gå till utvecklingstid.
Utöver det högskolan kan göra med befintliga medel behövs riktade anslag från staten. På 1990-talet fanns under en kort tid Högskolans grundutbildningsråd, som i likhet med forskningsråd beviljade projektmedel efter peer-review. Det inrättades för att höja status för förnyelse av och forskning om utbildning. Då var förslaget att rådet borde ha ett anslag på en procent av det samlade grundutbildningsanslaget. Det är dags att återinrätta grundutbildningsrådet!
Min förhoppning är att vi får möjlighet att fortsätta utvecklas utifrån den start vi tvingats till för att erbjuda utbildning till samhället i de former som behövs. Då finns det skäl att glädjas.
Gunnar Karlsson
Professor vid KTH
