”Projekt” måste vara det fulaste ordet i akademin

Idén om att forskning ska bedrivas i projektform gör forskare fokuserade på finansiering, snarare än utveckling. Det skriver Peter Svensson, Lunds universitet.

Det finns fina ord och så finns det fula. Projekt är det fulaste av de ord vi använder varje dag i forskningsvärlden. Det väcker associationer till kontroll, förutsägbarhet, tidspress och produktionslogik. Det är ett ord som vänder ryggen mot mycket av det som är fint och viktigt för utvecklingen av ny kunskap: nyfikenhet, oberoende, spänning, förutsättningslöshet.
Oili-Helena Ylijoki har i sin artikel ”Projectification and conflicting temporalities in academic knowledge production” (Theory of Science, 38(1)) beskrivit projektformens dominans inom akademin som en del av en omdefinition av kontraktet mellan forskning och samhälle, och som bygger på en övergång från vad man brukar kalla mode 1-forskning till mode 2-forskning (Ylijoki, 2016).
Mode 1-forskning grundas i människans nyfikenhet och forskarsamhällets interna professionella kontroll, medan mode 2-forskningen bygger på en idé att forskning ska vara relevant, nyttig, effektiv, förutsägbar och kontrollerbar. I Sverige är huvuddelen av forskningen organiserad och finansierad i form av projekt eller, ibland, i form av större forskningsprogram.

Det finns en mängd problem med denna, vad Ylijoki benämner, projektifiering av forskning. Bortsett från att en för­krossande stor del av skatte­finansierad forsknings­tid används till att slåss mot kollegor om projekt­medel, så finns det andra allvarliga konsekvenser av att projekt­formen dominerar organiseringen av forsknings­aktivitet på de svenska universiteten i dag.
Själva idén om projektet har kommit att forma forskares föreställning om sitt arbete och sin uppgift i samhället. Projektet är på så vis inte en neutral administrativ och ekonomisk lösning på ett fördelningsproblem. Projektidén fungerar även ideologiskt genom att forma forskares sätt att tänka om och arbeta med forskning.
Ett problem är att forskare riskerar att bli fixerade vid finansiering – snarare än utveckling – av kunskap. Jag stöter alltför ofta på kollegor med bra idéer om studier, men som går och väntar på att idéerna ska bli godkända i form av ett finansierat projekt. ”Inga pengar, ingen studie” verkar vara den underförstådda logiken. Det är som om allt tänkande fram till dess att en projektansökan har beviljats endast är förberedelser inför den ”riktiga” forskningen. Denna väntan på projektfinansiering handlar inte bara om väntan på resurser för att köpa sig tid för forskning. Det verkar dessutom finnas en ofta outtalad idé att en studie inte kan påbörjas förrän en forskningsnämnd har beviljat en ansökan om projektstöd.

Detta är en bakvänd tanke. En idé är ju alltid en idé. Om någon vill finansiera en studie ökar förvisso möjligheterna att genomföra studien på rimlig tid. Men en idé är alltid en idé, oavsett om den föräras extern finansiering eller ej. Med tanke på att det är en ytterst liten andel av alla projektmedels­ansökningar som beviljas, så finns det en uppenbar risk att många potentiellt bra och viktiga studier aldrig kommer att genomföras – inte ens inom ramen för den forskningstid som finns inbyggd i ett lektorat eller en professur. En mer progressiv hållning borde vara att forskare påbörjar de studier de finner intressanta. Om någon sedan vill bidra med finansiering av studien, ja då har situationen förbättrats avsevärt.

Ett annat problem med projektifiering av forskningen är att kunskapsutveckling reduceras till en uppsättning detaljplanerade aktiviteter som äger rum mellan ett startdatum och ett så kallat leveransdatum. Föreställningen om projektet inrymmer vad Ylijoki kallar för ”projekttid”, det vill säga en föreställning om tid som något kontrollerat, planerat och överordnat. Den projektdrivna forskaren gör sina studier med ena ögat medan det andra har koll på klockan.
Tidsplanen är i projektformen överordnad andra viktiga element i forskningsprocessen, till exempel tankars vilda utveckling och idéers svårkontrollerade associationsbanor. Projektplanen – och dess delmål – måste hållas till varje pris. Idéer som riskerar att leda in projektgruppen i en tankens återvändsgränd måste kvävas innan de leder till att projektplanen havererar. Planen måste hållas; leveransdatumet måste hedras.

Men en plan måste per definition alltid fallera och revideras. Detta är planens natur. En plan som med hundra procents säkerhet kommer att hålla är inte längre en plan utan en förutsägelse. Och förutsägbar forskning är sällan bra forskning.
Ett exempel på hur projekttiden har kommit att definiera forskarens organisering av sitt arbete är de spekulationer om ”förväntade resultat” en forskare ofta avkrävs i projektansökningar. Tanken på ”förväntade resultat” är (eller borde vara) skrattretande för en forskare som vill upptäcka nya saker. Det finns väldigt lite utrymme för överraskningar i projektens kontrollerade värld. Empiriska studier och utveckling av tankar disciplineras hårt av projektets yttre ramar och projektets interna rytm. Vad Ylijoki kallar för ”processtid”, trängs undan när studier organiseras som projekt.

Projektifieringen av forskning förfular och förvanskar kunskapsutveckling, och det är hög tid att börja värna om forskningens oförutsägbarhet och potential att överraska oss. Det finns några väldigt enkla vägar för att nå dit.
För det första måste forskare börja tänka om sin forskning i processtid, som ett pågående flöde av idéer, studier och texter som existerar oberoende av finansiering. En idé är alltid en idé och behöver inget godkännande från Vetenskapsrådet eller Riksbankens jubileumsfond för att få lov att utvecklas.
För det andra är det helt nödvändigt att utöka forskningstiden i konstruktionen av universitetslektoraten. Skattebetalarna förtjänar mer än en dags forskning i veckan.
Och för det tredje: Våga sluta kontrollera forskning. Att våga lita på en profession kräver mod och nu är det dags för de modiga politikerna att ta sig ton.

Peter Svensson
Företagsekonomiska institutionen Ekonomihögskolan vid Lunds universitet


Kategorier: Debatt, Finansiering, Forskning, Kvalitet
Peter Svensson