Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn (Fri Tanke, 2020) har som väntat, väckt en hel del debatt, framför allt i offentligheten utanför akademin. I boken redogör och argumenterar författarna för hur genusperspektivet tar mer plats inom det akademiska arbetet och i vissa fall utmanar meritokratin och den akademiska friheten.
Jag arbetar visserligen inte med kritiska eller genusvetenskapliga perspektiv i min forskning, och har heller inte arbetat aktivt med jämställdhetsintegrering som policy. Jag har således svårt att bedöma riktigheten i många av de påståenden som görs i boken. Därför är det här ingen recension.
Däremot har jag arbetat i snart 20 år inom universitetsvärlden och menar att det är uppenbart att boken ställer ett antal mycket angelägna frågor som akademin inte borde underlåta att diskutera och besvara. Ebba Witt-Brattström intygar även detta med den sista meningen i sin recension i SvD Kultur (31 maj 2020), men ägnar mer tid åt att kritisera boken än att gå in på vilka dessa intressanta frågor är. Så här tar jag vid.
Jag anser att akademin bör se det som ett ypperligt tillfälle att folkbilda. Dels om vad vetenskap är, men också om olika typer av forskning om kön/genus. Byråkrater bör förklara vad jämställdhetsintegreringen egentligen innebär. Jag anar att många räds offentligheten, men hur ter sig alternativet att frågorna lämnas utan svar och allmänheten får dra sina egna slutsatser?
Jag håller med författarna i boken om att kritiker av genusforskning ofta avfärdas som högerpopulistiska eller kunskapsfientliga, utan att man går i svaromål i sakfrågan och förklarar (se till exempel DN Debatt 22 november 2017). Det är ofta som en sådan kritik direkt jämförs med försök att stänga ned genusvetenskap som akademisk disciplin i Ungern och nu i Rumänien. Denna typ av argumentation lämnar frågor obesvarade och riktar enbart in sig på effekterna av kritiken, inte kritiken i sak. Denna ovilja att gå i svaromål i sak, ger intrycket av att man accepterar en kulturkrigslogik och är mer intresserad av att försvara maktpositioner, än att redogöra för resultaten och metoderna i den forskning som bedrivs.
Den första och allra mest angelägna frågan som boken ger upphov till rör relationen mellan forskning och policy och i anslutning till denna, kunskapsteori. En mycket central distinktion att göra i förhållande till bokens ämne är den mellan genusvetenskap som akademisk disciplin å ena sidan och jämställdhetsintegrering som policy å andra sidan.
Frågan blir som följer: på vilken typ av kunskap bygger vi policy? Är det rimligt att göra det enbart utifrån normativt motiverad, ofta kvalitativ forskning som den som utgår från intersektionell teori? Då man läser boken får man intrycket att Nationella sekretariatet för genusforskning utgår till stor del från detta teoretiska ramverk i sitt arbete med jämställdhetsintegrering. Stämmer det? Vilka skäl finns att göra det, i så fall?
Överlag förs för lite diskussion om tolkande, normativ och empirisk forskning i svensk offentlighet, och detta gäller verkligen inte bara genusforskning. Forskning som forskning, liksom, och här har humanisters vilja att likställa viss humanistisk forskning med vetenskap snarare grumlat resonemangen. Det finns humanistisk forskning som är kvantitativ, men en hel del är också tolkande och en del normativ i sina anspråk.
Jag menar att vi inte kan jämställa dessa olika typer av kunskap. Alla bidrar till kunskapsbyggandet, men de bör ha olika relation till policy. För att över huvud taget kunna närma oss dessa frågor, behöver vi en vital kunskapsteoretisk debatt. Jag hoppas att kollegor från vetenskapsteorin kommer att ta sitt ansvar här och bidra till debatten med utgångspunkt i Genusdoktrinen. Ett mycket läsvärt inlägg om dessa olika forskningstraditioner skrevs av Christian Munthe i Curie (3 mars 2020), men denna kunskap behöver ännu hellre nå ut i övriga samhället.
Många frågor som väcks i boken handlar förstås om de forskningsresultat som rapporteras, som sägs stödja policyarbetet Olle Folke, universitetslektor vid Uppsala universitet, har gått i svaromål angående forskningsläget om diskriminering inom akademin (Aftonbladet, 8 juni 2020) och menar att Arpi och Wyndhamn inte ger någon korrekt bild av forskningsläget. För min egen del finns ett forskningsområde som är minst lika viktigt att bringa reda i och det är forskningen om könsblandade team. Diskriminering brukar anges som ett skäl att arbeta med jämställdhetsintegrering, men vi får även ofta höra att jämställda grupper presterar bättre. Stämmer det? Vad säger egentligen forskningsläget om könsblandning i arbetsgrupper och effekt på performans?
Det EU-finansierade projektet GEDII i vilket svenske Ulf Sandström ingick, visade tydligt, enligt forskarens uppgifter i boken, att könsblandade team inom forskning inte gav upphov till bättre prestation. Men det är ett enskilt projekt av säkert många fler, utförda inom andra verksamhetsområden än forskarvärlden. Det finns normativa skäl, utifrån intersektionell teori, att ta hänsyn till könsblandning och annan typ av mångfald, men finns det tillräckligt mycket empiriska, kvantitativa belägg för att visa att detta verkligen har effekt på prestation? Distinktionen mellan vad som är önskningar om hur världen borde se ut och vad som är empiriskt utfall aktualiseras på nytt. Det är en grannlaga uppgift att redogöra för ett forskningsläge. Utan att man ägnar sig åt avsiktlig ”cherry picking”, kan det ändå vara svårt att ha den samlade bilden. Men det vore onekligen klargörande om någon gjorde ett försök.
I anslutning till denna fråga vore det förtjänstfullt att försöka begripliggöra den paradox som lyfts av Arpi och Wyndhamn gällande synen på biologiskt kön. Varför pratar man å ena sidan om könens likhet och avsaknad av biologiska skillnader och å andra sidan om vikten av att just kvinnor behöver kvoteras in för att öka kvaliteten, som om de skulle bidra med någon alldeles speciell kvinnlig egenskap eller kvalitet i arbetet?
Den tredje och sista frågan rör själva policyarbetet. Hur tvingande är jämställdhetsintegreringen? Mitt eget intryck är att det finns tillfällen då man uppmanas att beakta jämställdhet, men styrningen har aldrig varit så påtaglig som boken redogör för med termer såsom ”revolution” och ”omstöpning”. Författarna är skickliga skribenter, men motsvarar det djärva ordvalet verkligheten? undrar den tråkiga akademikern.
Här gäller det förstås att gå till styrdokumenten och jag hoppas att byråkrater och politiker som arbetar med detta kommer att gå i svaromål. Jag tycker mig ana tämligen disparata processer som Genie på Chalmers, där man gjort en gigantisk satsning i en mansdominerad miljö och där både åtgärder och attityder verkar peka mot att ”nu får männen stå tillbaka”. Ingen likabehandling där, inte, om bokens uppgifter stämmer.
Det som händer i tekniksektorn är enligt vad jag kan se ett sätt att komma till rätta med en historisk obalans och det handlar om att en hel bransch ska omstöpas på kort tid. Detta arbete liknar det som genomförs i näringslivet, där många företag anpassar sig till hållbarhet, genus och mångfald för satt hänga med i tidsandan, som en del av varumärkesbyggandet, vilket lundaprofessorn Mats Alvesson gör en tankeväckande analys av i sin senaste bok Extra allt! När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka (Fri tanke, 2019).
Hur likt är detta jämställdhetsintegreringsarbetet inom humaniora och samhällsvetenskap på ett universitet? Min egen analys är att det handlar om två ganska olika processer i radikalt olika miljöer. Få forskare inom humaniora och samhällsvetenskap motsätter sig explicit jämställdhetsintegreringen och tar den för självklar. Det är ju just inom dessa fält som teorierna och forskningen om genus och intersektionalitet växt fram. I denna miljö kommer jämställdhetsintegreringen lika mycket ovanifrån som inifrån, skulle man kunna föreställa sig. Det blir svårare att skilja på vad som är politiskt påbud och vad som är kollegiets vilja. Dessutom är könsbalansen hos personalen betydligt mer jämn, vilket kan tänkas göra tillämpningen mindre omfattande och påtaglig än i en miljö som Chalmers. Detta torde vara en anledning till att så få akademiker inom dessa fält uppfattar det som att en ideologiskt färgad policy försöker styra forskning och undervisning.
Genusdoktrinen är triggande läsning. Det är en bok som utgör en kraftig kritik mot vår sektor. Att använda strategin att tysta ner det icke-önskvärda är inte bra, boken har fått ett stort genomslag och påståenden måste bemötas. Nu får experterna ta vid. Många med mig ser nog fram emot att få svar. Och ser gärna fler frågor formuleras. Denna debatt ska akademin inte ducka för.
Fanny Forsberg Lundell
professor i franska, Stockholms universitet
