Sonchita Bagchi har lämnat akademin efter sex år som postdok i neurovetenskap med egna medel. Hon ville testa något nytt, men var också trött på orättvisorna hon upplevde som postdok. Som forskare stod hon dessutom inför att behöva konkurrera om medel med de stora jättarna inom sitt forskningsfält.
– Om du inte har en anställning i akademin inom fem–sju år är du körd, såvida du inte vill flytta till en annan stad eller ett annat land, och det ville jag verkligen inte göra, säger hon.
Sonchita Bagchi disputerade vid Uppsala universitet 2011 och strax efter fick hon sitt första stora anslag, vilket sedan följdes av ett andra. Egna medel innebar mer frihet att utforska sina egna frågor, men pengarna betalades ut som stipendium.
Stipendier är skattebefriade och ger därmed inte rätt till sjukpenning, a-kassa, pension eller föräldrapenning. Stipendiesituationen var det som gjorde att hon aldrig skaffade ett andra barn.
Postdoktorer ”helt osynliga”
Som stipendiefinansierad postdok fick hon heller inte möjlighet att undervisa, men eftersom hon ville meritera sig kom hon och universitetet fram till en lösning som innebar att hon undervisade obetalt.
– Jag hade en statusposition, men jag insåg att vi postdoktorer behövde organisera oss. Postdoktorer är högutbildade, väldigt kompetenta människor, och det gör att de har svårt att se sig själva som offer. Men de är helt osynliga och det finns ingen struktur som stöttar dem, säger Sonchita Bagchi.
Hon var medlem i Uppsala universitets lokala grupp inom National Junior Faculty, som organiserar unga forskare utan fasta anställningar, men hon upplevde att det behövdes en grupp som fokuserade specifikt på postdoktorernas behov.
Bildade postdokförening i Uppsala
Inför sommaren 2017 mejlade hon universitetets postdoktorer med frågan om de ville ses, och fick genast ett 40-tal positiva svar. I juli samma år bildade de föreningen Uppsala University Postdoc Association, UUPA.
Förutom att vara en stöttande gemenskap för postdoktorer, är en viktig del av UUPA:s arbete att informera om allt från rättigheter till hur den svenska byråkratin och akademin fungerar.
Sonchita Bagchi är ursprungligen från Indien, men eftersom hon hade gjort sin forskarutbildning i Sverige var hon ganska hemma i systemet när hon blev postdok. Ändå var övergången tuff.
– Som doktorand känner du dig som en del av en större bild, du kan inte bli utnyttjad hur som helst, du har tillgång till information och personer att vända dig till. Som postdok blir man helt övergiven, säger hon.
Med inspiration från UUPA bildade postdoktorer vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, sin egen förening i november 2018: SLUPA. Dess mål liknar UUPA:s, det vill säga att skapa en postdokgemenskap för ökad synlighet och representation, och att stödja individer i karriärutvecklingen och i etableringen i Sverige.
Ozias Hounkpatin är vice ordförande i SLUPA och blev anställd vid SLU på det kollektivavtalsreglerade postdokavtalet 2018. Han är från Benin, men gjorde sin forskarutbildning i Tyskland, och som ny postdok i Sverige var det framför allt information han saknade. Till exempel att det kunde dröja månader innan han fick sin första lön.
Problemet är inte ovanligt – innan den anställda har ett personnummer kan universiteten ofta inte betala ut lön.
Postdokhorisonten är kort, ofta bara två år i ett kritiskt läge i karriären då man både ska prestera självständigt i en ny miljö och bana väg för framtiden efteråt, så praktiskt krångel och oro kan stjäla mycket värdefull tid.
– Fakulteten fokuserar mest på jobbet du gör, men du måste också tänka på framtiden och ha information så att du kan vara proaktiv och utveckla din karriär, säger Ozias Hounkpatin.
Nationell organisation
Erfarenheterna från både UUPA och SLUPA är att lärosätesledningarna varit positiva till postdoktorernas initiativ. SLUPA har till exempel anordnat en workshop för nya internationella postdoktorer tillsammans med personalavdelningen.
Men mycket mer behöver göras, både på lärosätesnivå och nationellt. 2018 bildades därför Sweden National Postdoc Association, SNPA, som samlar tre lärosätens postdokorganisationer. Utöver de två nämnda vid SLU och Uppsala universitet, återfinns där också den riktiga veteranen i sammanhanget: KI Postdoc Association, KIPA, som grundades vid Karolinska institutet redan 2012.
Neurobiologen Mathew Tata från England är vice ordförande i KIPA och styrelseledamot i SNPA. En av frågorna han driver är att KI och de 13 andra svenska lärosäten som har skrivit under Europeiska stadgan för forskare och riktlinjer för rekrytering av forskare också ska leva upp till den.
Stadgan slår bland annat fast att alla som verkar inom forskningen ska bli erkända som professionella och ha jämlika villkor – utifrån nationell lagstiftning och kollektivavtal. Skillnaden mellan villkoren för anställda postdoks och de som försörjs med stipendium är en stor fråga för postdokföreningarna.
Vill tydliggöra villkoren med stipendier
Bland det tiotal postdoktorer som Universitetsläraren har talat med tycker de flesta att stipendier inte ska förbjudas helt, och eftersom de är skattebefriade finns en förståelse för att de inte ger samma sociala skydd som en anställning. Men de menar att villkoren i alla fall bör jämnas ut så långt som möjligt, att skillnaderna ska tydliggöras tidigt för stipendiaten och att lärosätena bör göra mycket mer för att postdokstipendiaterna ska känna sig som en likvärdig del av personalstyrkan.
Hindren på lärosätena kan handla om allt från att man som stipendiat inte ingår i vissa e-postlistor för att de bara är för anställda, till att man av samma skäl inte får ta del av kurser och karriärutvecklingsinsatser.
Enligt den europeiska stadgan ska alla forskare, oavsett kontraktssituation, ha tillgång till karriärutvecklingsstöd. Stadgan lyfter också representation som viktigt, och postdoktorerna är en grupp som till skillnad från doktoranderna sällan finns representerad i universitetets beslutande organ.
– Både inför de vardagliga operativa besluten och policybesluten behövs postdoktorernas röst för att kunna säga till när besluten inte går ihop med postdoktorernas situation, säger Mathew Tata.
Han kom till KI 2018 och är inne på sitt andra stipendium där, men var tidigare postdok vid ett engelskt universitet. Förutom att stödet för professionell och karriärmässig utveckling var mycket större för postdoktorer i England, var också de akademiska karriärvägarna mer linjära och tydliga där.
De snåriga vägarna framåt i den svenska akademin slår särskilt mot dem som kommer utifrån och inte vet hur man navigerar här.
Mathew Tata är också kritisk till att man måste söka biträdande lektorat redan inom fem år.
– Postdoktorer kan acceptera akademins inneboende osäkerhet, men inte när begränsande lagstiftning sedan skapar andra problem.