Den som tar del av Diplomat Communications presentation av medarbetarna kan med viss förvåning läsa att Lars Leijonborg står som ordförande för Karolinska institutet.
Leijonborg är knuten till Diplomat Communications som ”senior advisor”, hans uppdrag i pr-branschen aktualiserades nyligen i uppmärksamheten kring nuvarande ledaren för Liberalerna, Nyamko Sabuni, och Leijonborgs roll som hennes mentor och rådgivare.
Att lobbyisten Leijonborg presenteras som sittande KI-ordförande är självfallet komplett felaktigt, eftersom han avgick 2016, sedan dess har hans efterträdare Mikael Odenberg hunnit avverka en period som ordförande och i sin tur nyligen avlösts av Göran Stiernstedt.
Den felaktiga uppgiften signalerar att varken företaget eller Leijonborg själv är särskilt mån om att informationen på hemsidan är uppdaterad.
För Diplomat Communications kan det hela tyckas extra pinsamt, med tanke på att företagets affärsidé är kommunikation, helst korrekt sådan.
Men slarvfelet påminner också om att detta att vara styrelseordförande för ett lärosäte ger status, en tung merit i ett cv.
Ordförande för lärosätens styrelser har otvivelaktigt en viktig roll, det handlar bland annat om förmåga att jämka samman ledamöters kompetens och käpphästar inför beslut, där det mest betydelsefulla är att tillsätta nya rektorer.
En stark styrelseordförande kan dessutom skaffa sig inflytande utanför styrelsens egentliga revir. Som när Mikael Odenberg obesvärat klev in i rektorsrollen när KI hamnat i ett av sina regelbundna blåsväder, Odenberg företrädde universitetet i offentlig debatt, medan rektor höll sig undan.
Styrelseordföranden utses av regeringen, till de nya namnen som presenterades i april hör alltså Göran Stiernstedt, liksom Anne Ramberg, ny ordförande för Uppsala universitet och vid Luleå tekniska universitet är det Eva Hamilton som tar över klubban.
Stiernstedt är läkare och har anlitats som utredare av regeringen, medan Ramberg och Hamilton kan sägas vara kända i en större offentlighet. Ramberg som Advokatsamfundets ordförande, medan Eva Hamilton har en bakgrund som medarbetare i och vd för Sveriges television. Som nytillträdd ordförande vid LTU framhåller hon i lokalmedia sin koppling till Norrbotten genom att hon sitter i styrelsen för LKAB, något som säkerligen kommer väl till pass i styrelsen för det gruvnära LTU.
Anne Rambergs utnämning har mötts av viss kritik, från personer som inte uppskattat henne i offentliga debatter.
Den som är styrelseordförande kan förstås ifrågasättas och kritiseras, som när Carola Lemne anklagades för att driva Svenskt näringslivs intressen i sin roll som ordförande vid Uppsala universitet.
Det är dock ofrånkomligt att styrelseordföranden liksom övriga ledamöter sitter på ganska många stolar och att de, rätt eller fel, kan misstänkas för att driva frågor i eget intresse.
Numera är det inga märkbara invändningar mot styrelseledamöter med partipolitisk bakgrund, i de nya styrelser som regeringen fastställde i april återfinns inte bara före detta politiker, utan även de som fortfarande är partipolitiskt aktiva.
Ella Bohlin, kristdemokratiskt regionråd i Stockholm sitter i styrelsen för Gymnastik- och idrottshögskolan och i Högskolan i Halmstads styrelse återfinns Aida Hadzialic, socialdemokratiskt finansregionråd i Stockholm.
När politiker väljs in i lärosätesstyrelser brukar de vanligtvis hämtas från andra orter än universitetets, men i styrelsen för Örebro universitet ingår Andreas Svahn, socialdemokratisk ordförande i regionstyrelsen i Örebro.
Svahn har i intervjuer i lokal-tv berättat om sin vänskap med Matilda Ernkrans, de två har följts åt politiskt sedan 1990-talet då de bildade en SSU-klubb i Hallsberg.
Att Svahn som enskild ledamot i en lärosätesstyrelse är kompis med ministern för högre utbildning och forskning, som också hon kommer från Örebro län, anses rimligen inte problematiskt, men om man vill vara petig så påminner det ändå om att det tog Örebro universitet lång tid att tvätta bort sitt rykte som sjaskigt politiserat då rektor försåg sittande statsminister Göran Persson med ett hedersdoktorat, som tack för att hans regering hade uppgraderat Örebro från högskola till universitet.
Ja, politikernas roll i styrelserna har en lång och föga smickrande historia, det blev knappast bättre när alliansregeringen morskt aviserade att lärosätena skulle ”befrias” från ”ledamöter som i praktiken sitter med mandat på partipolitiska grunder”.
I stället lyckades man några år senare skjuta sin egen ambition i sank och förlorade raskt all legitimitet i sammanhanget genom att utse Lars Leijonborg, då nyss avgången minister till styrelseordförande för KI.
Att Leijonborg fortfarande använder det som en av två meriter (den andra är före detta partiledare) i sitt cv liksom att Örebros högsta regionpolitiker ingår i Örebro universitets styrelse får väl ses som att det en gång så infekterade ämnet om politiker i lärosätesstyrelser kanske blivit en icke-fråga.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
