När rapporten Går det att lita på Brå? publicerades den 16 december 2019, publicerade Linköpings universitet en nyhetsartikel på sin webbplats med rubriken ”Forskare riktar allvarlig kritik mot Brå-forskning”.
Vad som inte framgick var att forskarna hade konstruerat vattentäta skott mellan rapporten och universitetet. Detta med anledning av att anonymitet för dem som intervjuades var en förutsättning för studien, hävdar en av forskarna, Stefan Holgersson, som både är lektor vid Linköpings universitet, LiU, professor vid Oslo universitet och yrkesverksam polis.
– Det hade inte gått att genomföra studien utan att garantera uppgiftslämnarnas anonymitet. Frågan var för känslig och att så var fallet har blivit väldigt tydligt i efterhand. Det viktigaste för oss har varit att skydda de som intervjuats även om det varit lockande att lämna ut materialet för att slippa viss typ av kritik, säger Stefan Holgersson.
Men hur ska forskning kunna granskas om det inte går att kontrollera källmaterialet?
– Studien är replikerbar genom att vi tydligt beskrivit hur vi gått tillväga, säger Stefan Holgersson.
På förhand insåg han att det skulle komma krav på att lämna ut underlaget till rapporten. Han såg därför till att forskningen utfördes vid sidan om anställningen vid LiU, och att källmaterialet inte förvarades på universitetet.
– Redan initialt ansökte jag om bisyssla för att kunna genomföra en studie vid sidan av universitetet och dessutom hade jag till delar tjänstledigt, säger Stefan Holgersson.
Han menar att det var enda sättet att kunna garantera den anonymitet för uppgiftslämnarna som han hävdar var nödvändig för att genomföra forskningsstudien.
– Vi kunde lova anonymitet genom att vi genomförde undersökningen som vi gjort. Det är samma anonymitetsskydd som när journalister intervjuar enligt tryckfrihetsförordningen, förenat med tystnadsplikt.
Tryckfrihetsexperten Nils Funcke vid Stockholms universitet bekräftar att enligt tryckfrihetsförordningen har en forskningsrapport samma skydd för uppgiftslämnares anonymitet som en journalistisk produkt.
Skiljer sig en forskningsrapport i det här fallet från en annan skrift?
– Nej, en tjänsteman vid en myndighet får inte forska efter källor. Det spelar ingen roll vem som har skrivit skriften, det spelar egentligen heller ingen roll om det inte framgår vem som har skrivit och vem som gett ut den, säger Nils Funcke.
Men här finns en motsättning till en annan del av tryckfrihetsförordningen. Om källmaterialet finns vid en myndighet, som ett universitet, kan det vara en allmän handling. Därmed har myndigheten skyldighet att skyndsamt lämna ut det om en begäran kommer in.
Gillbergfallet annorlunda
Parallellen är tydlig till det fall från 2005 där Christopher Gillberg och rektor för Göteborgs universitet fälldes av tingsrätten för att inte ha överlämnat forskningsmaterialet till två personer som begärt ut det.
– Skillnaden mot Gillbergfallet var att de genomförde sin studie inom ramen för universitetet. Då är det allmän handling och då går det inte att lova anonymitet. Forskningsmaterial som intervjuer kan begäras ut från svenska universitet. Många forskare känner inte till det, säger Stefan Holgersson.
Stefan Holgersson påpekar att för att tryckfrihetsförordningen ska skydda Brårapporten är den, förutom att den är elektroniskt publicerad, även tryckt i ett mindre antal exemplar.
– Vi skrev ut och distribuerade rapporten direkt med tanke på att vi ville ha skydd av tryckfrihetsförordningen, säger han.
Kritik mot arbetsförhållanden
Forskarna hade däremot inte klargjort sitt ovanliga upplägg för universitetet innan publiceringen. När forskningsrapporten publicerats uppfattade därför både lärosätet och allmänheten att den kom från Linköpings universitet. Forskarna var anställda vid universitetet. Rapporten publicerades på Linköping University Electronic Press och universitetet publicerade som nämnts även en webbnyhet.
En person utanför universitet begärde redan 17 december 2019 – samma dag som rapporten släppts – att underlaget till rapporten skulle lämnas ut. Universitets registrator mejlade 18 december till forskarna om att få tillgång till underlaget.
Av mejlväxlingar som Universitetsläraren tagit del av framgår att de andra forskarna hänvisade till Stefan Holgersson som är forskningshuvudman för rapporten.
I ett mejl till Universitetsläraren i april 2020 berättar Stefan Holgersson att han 18 december i ett telefonsamtal meddelat registrator att forskningsprojektet inte genomförts inom ramen för LiU:s verksamhet.
En universitetsjurist försökte senare samma dag via mejl få besked på vilket sätt projektet inte genomförts inom ramen för LiU:s verksamhet.
Stefan Holgersson menar att han på grund av den stora turbulensen kring rapporten omöjligen då kunde lägga ned tid på att läsa mejl; han berättar att det ringde oavbrutet med anledning av rapporten.
”Kan inte vänta”
Juristen å sin sida mejlade: ”Vi kan inte vänta så länge med att besvara en begäran om utlämnande” och krävde omedelbart svar. Universitetsjuristen och även chefsjuristen mejlade de följande tre veckorna upprepade gånger och gav olika tidsfrister.
Stefan Holgersson uppfattade processen som pressande, han uppger att han hade behov av återhämtning och stängde under en period av universitetstelefon och universitetsmejl.
Mejlväxlingen pågick över jul- och nyårshelgerna utan att frågan om rapportens självständighet i förhållande till universitetet verkade bli tillfredsställande utredd. Den 9 januari mejlade Christina Helmér, chefsjurist vid Linköpings universitet, till Stefan Holgersson om ”utestående otydligheter kring hur det forskningsprojekt, som du nu uppger dig vara forskningshuvudman för i egenskap av privatperson, förhåller sig till LiUs verksamhet”.
På frågan om hur Linköpings universitet hanterat frågan om utlämning av underlaget till rapporten svarar chefsjuristen Christina Helmér i ett mejl till Universitetsläraren:
– Efter att LiU tog emot en begäran om utlämnande av vissa handlingar med uppgiven koppling till projektet ställdes förstås frågor, bland annat till berörda medarbetare, i syfte att klarlägga materialets status. Utifrån den information som erhölls gjorde LiU i slutet av januari den sammantagna bedömningen att det efterfrågade materialet tillhörde en privat forskningsverksamhet. Då materialet inte förvarades vid LiU gjordes då bedömningen att det inte var en allmän handling vid LiU. Det är inte uteslutet att det inom ramen för pågående diskussioner vid LiU även efter januari 2020, kan ha funnits anledning att återkomma till frågan om hanteringen av materialet i syfte att klarlägga vissa aspekter. Såvitt jag känner till har det dock inte framställts några frågor från LiU:s sida om att få tillgång till det ursprungliga materialet efter bedömningen i januari 2020, skriver Christina Helmér.
Olika versioner
Forskarna bakom rapporten och Linköpings universitet har helt olika versioner av vad som hände. Stefan Holgersson hävdar att forskarna bakom rapporten har utsatts för hård press av universitetet. Han riktar kritik mot hur vissa befattningshavare vid LiU agerat efter att rapporten publicerats och kritiken i media tog fart.
– Stormen i media var en västanfläkt jämförd med den press som universitetet utövat på oss. Enstaka chefer inom universitetet har stöttat oss, medan vissa personer har haft en mycket tråkig ton i mejl, varit ifrågasättande och satt en press på oss att vi till exempel med snäva tidsramar skulle gå igenom omfattande material eller inställa oss på möten med kort varsel, säger han.
Universitet hävdar däremot att det inte varit någon motsättning med forskarna.
Har det varit konflikt med forskarna om man skulle lämna ut materialet?
– Nej, jag upplever inte att det varit några oklarheter om det mellan oss och forskarna. Utan det som hänt är att vi från universitetets sida har försökt hantera de frågor som har kommit till oss om det här, som att lämna ut forskningsrapportens källmaterial, säger Per-Olof Brehmer, vicerektor för forskning vid Linköpings universitet.
Per-Olof Brehmer säger till Universitetsläraren att bakom de interna händelserna kring rapporten ligger universitetets dubbla roller som statlig myndighet och värnare av fri forskning.
Universitetsläraren frågar Stefan Holgersson:
Har du förståelse för att en myndighet enligt grundlagen är skyldig att skyndsamt lämna ut allmänna handlingar?
– Absolut, men juristerna på Linköpings universitet har inte haft en förmåga att väga skyndsamhetskravet mot arbetsmiljölagens regler. Deras sätt att agera har hitintills lett till en anmälan om tillbud för arbetsskada till LiU och en längre sjukskrivning hos en medarbetare.
Arbetsskadeanmälan har inte lett till någon åtgärd. Därefter har en anmälan om arbetsskada lämnats in till Försäkringskassan.
Stefan Holgersson har också polisanmält Linköpings universitet.
– Befattningshavare vid förvaltningen fortsatte att fråga om våra källor trots att det inte är tillåtet. Eftersom jag också är polis så var jag tvungen att upprätta en anmälan om det.
JK avskrev polisanmälan.
Ytterligare ett led i efterspelet till Brårapporten är att Stefan Holgersson och hans forskarkollegor fortlöpande har dokumenterat händelseförloppet sedan rapporten publicerades.
– Eftersom jag sysslar med organisationsforskning påbörjade vi ett forskningsprojekt, direkt när rapporten var klar, som syftar till att studera vad som händer, säger han.
Krzysztof Marciniak, ordförande för Saco-S vid Linköpings universitet, är kritisk till hur ärendet hanterats och att universitetet frångick sin egen linjeorganisation.
– Tjänstemännen på universitetsförvaltningen utfärdade arbetsorder till forskarna trots att dessa tjänstemän inte ligger i lärarnas linjeorganisation. En tjänsteman kan inte anses vara i linjeorganisationen för lärarna. Läraren eller forskaren har en avdelningschef, avdelningarna är organiserade i institutioner med en prefekt som är chef, prefekternas chef är rektor, säger han.
Universitetsläraren för frågan vidare till vicerektor Per-Olof Brehmer.
Det finns synpunkter på att utkrävandet av uppgifter från forskarna gått vid sidan om linjeorganisationen, direkt från universitetets ledning till den enskilde forskaren. Hur ser du på det?
– Man måste hålla isär att vi som universitet har två roller. Vi har både en roll att som universitet värna den fria kunskapen, forskarens frihet att välja metod och studieobjekt. Men vi har också den andra rollen att vi är en myndighet och ska följa de regelverk som gäller för statliga myndigheter. Vi har inte hanterat frågor kring den här rapporten annorlunda än vi gjort i andra fall.
Med tanke på mediestormen kring rapporten: I vilken utsträckning ska universitetet skydda sina forskare mot kritik från externa aktörer, med tanke på den fria forskningen?
– I alla lägen ska vi som universitet värna våra medarbetare. Men det är också så att man som medarbetare har skyldigheter när man har en anställning. I våra uttalanden om rapporten, som bland annat jag gjort till Sveriges television, har vi stått upp och försvarat friheten för forskarna att välja sina studiemetoder och sätt att presentera resultaten på, säger Per-Olof Brehmer.
Krzysztof Marciniak är också kritisk till hur ärendet påverkat arbetsmiljön för forskarna bakom rapporten.
– Universitetet sänkte de tre forskarnas arbetsmiljö i botten. Det är tydligt att tjänstemännen bara brydde sig om regelverk kring offentlighetsprincipen. Vad hände med dokument som arbetstid för lärare eller Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete? Vad hände med regelverk om veckovila och dygnsvila? Inget av detta verkar ha beaktats av arbetsgivaren, säger han.
Trots den hårda offentliga debatten och ifrågasättanden av resultaten har forskningsrapporten inte blivit anmäld för forskningsfusk.
– Det har inte såvitt min kännedom registrerats någon inkommen anmälan till LiU avseende misstänkt oredlighet kopplad till den aktuella rapporten, meddelar chefsjuristen Christina Helmér i ett mejl till Universitetsläraren.
Däremot beslutade LiU:s Kommitté för hantering av avvikelser från god forskningssed den 16 mars 2020 att på eget initiativ inleda en utredning om avvikelse från god forskningssed, påpekar hon.
Hur kommer det sig att universitetet undersöker den här frågan?
– Sedan årsskiftet ska vi som lärosäte själva initiera att titta på om det varit avsteg från god forskningssed. Det är Kommittén för hantering av avvikelser från god forskningssed vid universitetet som tittar på det. Men det är inte fråga om att undersöka någon oredlighet, för en eventuell sådan ska numera utredas av den centrala Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, säger Per-Olof Brehmer.
Dekan Ulf Nilsson, ersättare för ordföranden i kommittén, säger till Universitetsläraren att han inte kommenterar pågående utredning.
