Det är en etablerad uppfattning att högkonjunktur minskar efterfrågan på högre utbildning och att det omvända gäller i lågkonjunktur, då fler söker sig till högre utbildning.
Söktrycket och antalet studenter i högskolan påverkas självfallet av många faktorer, som högskolans expansion med nya högskolor och högskoleplatser.
Men det går också att utläsa en konjunkturfaktor som exempelvis under högkonjunkturen 2006–2008 då efterfrågan på högre utbildning minskade för att åter ta fart efter den finanskris som utlöstes av Lehman Brothers-kraschen, som räknas som den senaste stora krisen.
– Vi kan konstatera sådant som att det fanns 326 000 studenter på grundutbildningarna höstterminen 2008, vilket hade ökat till 357 000 ett år senare, säger Tomas Gustavsson, utredare vid Universitetskanslersämbetet.
Grundutbildning en arbetsmarknadsinsats
Under finans- och fastighetskrisen 1990–1994 visar UKÄ:s statistik att antalet grundstudenter höstterminen 1990 var 173 400, vilket hade ökat till 231 400 höstterminen 1994.
Och utan att hävda direkta samband (orsakerna till efterfrågan på högre utbildning är som förutnämnt fler) kan man notera en ökning också under it-kraschen (som dateras till år 2000). Höstterminen 1999 registrerades 275 800 studenter, 2003 hade antalet ökat till 339 900.
– I Sverige har man länge använt grundutbildning som en arbetsmarknadsinsats, om man ska uttrycka sig lite brutalt har kriser varit mumma för högskolesektorn, säger Thorsten Nybom, professor emeritus i historia, som sedan 1970-talet varit verksam vid flera svenska universitet samt i Tyskland och USA.
– De senaste decenniernas kriser har åtminstone inte inverkat märkbart varken på verksamhet eller finansiering och universitetslärarna blir inte permitterade eller varslade.
– Forskningens finansiering klarar sig också hyggligt i kristider, det är ju dessutom så liten del av BNP att det inte går att göra märkbara nedskärningar, säger Thorsten Nybom.
Han ser inget skäl att tro att det skulle bli annorlunda under den coronarelaterade krisen.
– Skillnaden är att det internationella resandet är hårt drabbat, eftersom alla är drabbade kan ingen heller söka sig till något annat lands universitet för att jobba där till dess krisen ebbar ut.
”En konstruktiv lösning”
Agneta Bladh, ordförande i Vetenskapsrådet, har ett långt perspektiv på högre utbildning och forskning, bland annat som rektor för Högskolan i Kalmar (senare Linnéuniversitetet) och Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Mellan 1998 och 2004 var hon statssekreterare i utbildningsdepartementet, under utbildningsminister Thomas Östros.
– Arbetslöshet innebär att många funderar på att utbilda sig och från politiskt håll har högre utbildning länge varit ett sätt att hantera arbetslöshet, säger Agnetha Bladh.
– Ur politiskt perspektiv är det en konstruktiv lösning, eftersom den som utbildar sig kommer att bidra till samhället. Att satsa på fler utbildningsplatser innebär därför att man är säker på att pengarna inte kastas i sjön.
När det gäller rådande kris hoppas Agnetha Bladh att nuvarande regering satsar på högre utbildning, och med tanke på att forskningen på ett positivt sätt har kommit mycket i fokus under coronakrisen att det också ska innebära tillskott till forskningen.
En svensk modell
Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet och tidigare huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, ser det som något av en svensk modell att högre utbildning men också forskning fungerat som konjunkturutjämnare samt att undanta högskolevärlden från omfattande besparingar.
– Ett närliggande exempel på det omvända är de drastiska åtgärderna i Finland, där kraftiga nedskärningar i statsförvaltningen 2005 och 2015 också omfattade universiteten.
Som ett annat exempel på den svenska modellen är att den bibehåller ett internationellt perspektiv, han nämner erfarenheter från europeiska nätverk och en ”common pot” för fördelning av forskningsmedel.
– Vår linje var att medel skulle fördelas i konkurrens, att alla länder gemensamt skulle ge pengarna till de bästa forskarna oavsett varifrån de kom. Den svenska linjen föll dock samman, när de andra ländernas företrädare inte längre kunde tänka sig att ge medel annat än till det egna landets forskare.
