Snart får någon ny ta på sig rollen som offerlamm

Det här med jämställdhet och likabehandling är svårt. Kanske inte i teorin, vi har en diskrimineringslag, det finns en värdegrund för statlig verksamhet som tydligt anger sex principer som alla statligt anställda ska följa. Alla universitet, högskolor och myndigheter har egna policydokument och handlingsplaner för hur trakasserier, åtminstone sexuella trakasserier, ska hanteras. I vår värld borde alla känna sig trygga och vissa om att bli respektfullt bemötta. Ingen ska behöva känna sig rädd för att säga ifrån, eller påtala när hen känner sig dåligt behandlad.

Ändå fungerar det inte. Om och om igen händer det att kollegor kommer i skottgluggen för överordnades godtycke och försvarsmekanismer. Det kan gå an att påtala att någon annan råkat illa ut, men gäller det den klagande själv är det enkelt att slå ifrån sig och göra den som klagar till syndabock. En enskild medarbetare görs ansvarig för samtliga problem på en hel arbetsplats. Det är praktiskt för då går alla andra fria. Ibland går det så långt att den utpekade syndabocken lämnar arbetsplatsen, oftast av fri vilja. I många fall kan det ifrågasättas hur fri viljan egentligen är. När den skyldige har lämnat arbetsplatsen kan övriga andas ut.

Men lugnet är bedrägligt. Det är bara kortfristigt. Snart kommer någon ny att få ta på sig rollen som offerlamm. Det är det som är själva poängen med syndabocksmekanismen.
Det här är inte vanligare inom akademin än på andra statliga arbetsplatser.
Men akademin lever under sina egna villkor. Fler och fler universitet och högskolor inför någon form av kollegial styrordning. Detta sker parallellt med att den traditionella linjebyråkratin fortsätter att utvecklas. Akademin har också fler anställningsformer varav vissa är tidsbegränsade och i vissa fall också egenfinansi­erade. Det är konkurrens om forskningsmedlen, det är konkurrens om forskningstiden, och undervisning på grundutbildningen betraktas mer eller mindre som bisyssla.
Detta skapar kanske inte de bästa förutsättningarna för en hälsosam och kreativ arbetsplats.

Det gäller att kunna slå sig fram i den akademiska världen. Den värld som säger sig värna det fria ordet och vill bana mark för ny kunskap. Den värld vars signum är kritiskt tänkande och förhållningssätt. I boken Faculty Towers (2005) liknar litteraturvetaren och feministen Elaine Showalter akademin vid olika torn för att beskriva hur den har framställts i litteraturen genom åren. Jag lånar några av hennes torn här och fyller dem med lite annat innehåll. Hierarkin och byråkratin är inbyggda i samtliga torn, men tar sig lite olika uttryck.
I 1950-talets elfenbenstorn var världen sluten. Avståndet till livet utanför stort. Akademin hade en särställning, men forskningen var fri och det fanns aktning för kunskap. Medlemmarna visste vilka regler som gällde även om trapporna uppåt i karriären kunde vara svårforcerade.
Därnäst kom klan-tornet. Olika ideologiska grupperingar slogs om tolknings­företrädet.

Så fortsätter Showalter sin klassificering tills hon kommer fram till dagens ”torn” som hon kallar ”det tragiska”. Det verkar finnas viss risk för ras. På utsidan är det dock ganska välputsat. Vackra texter på politiskt korrekt språk, oklanderliga policy­dokument och omfattande publicering av artiklar och citeringar lyser så de nästan bländar. Så länge det ser bra ut är det bra!

Under den vackra ytan är vi fort­farande bara vanliga människor. Bakom den vackra fasaden finns en rik omedveten värld som ger stort utrymme för både syndabockar och offerlamm. Under ytan är världen tudelad. (Lednings-)grupper halar upp vindbryggan till sina egna trygga rum när det osar hett. Att en och annan medarbetare trillar i vallgraven verkar höra till spelet.

Ann-Marie Campbell
Universitetsadjunkt vid Malmö universitet


Kategorier: Krönikor, Ann-Mari Campbell, Arbetsmiljö, Ledarskap