Historien hade antagligen inte haft den här utgången om det inte vore för det svenska systemet att en forskare ofta inte är fullt finansierad. Den anställde förväntas dra in externa forskningsmedel för att bekosta en del av sin lön.
Något som den här professorn säger sig inte ha känt till.
– Jag skulle aldrig ha tagit tjänsten om jag varit medveten om villkoren, säger han till Universitetsläraren i en mejlintervju.
Ärendet tar sin början 2015 när en institution beslutat att rekrytera en internationell forskare. Inför anställningen mejlar institutionens prefekt till professorn:
”Therefore, I find myself in a position to say that we can recruit you and very early go for a PhD (or post-doc) in order to amplify the outcome of your efforts. As for the lacking funding regarding salary for yourself and the PhD student, I consider this to be a safe “investment”, given that you adopt to our tradition and need for continuously applying for external grants.”
Den värvade professorn tar detta som ett klartecken på att finansieringen är garanterad för anställningen. Han tror att bara han fortsätter skicka in ansökningar har han finansiering, han betraktar det som en formalitet.
Märks i budgeten
Professorn flyttar på hösten 2015 till Sverige med sin hustru, som börjar läsa svenska. Vid Linköpings universitet, LiU, får professorn en doktorand. Arbetet verkar löpa på. Med ett undantag, professorn får inga externa anslag. Han har en god lön, och de uteblivna externa forskningspengarna börjar märkas i institutionens budget.
– Efter 2,5 år utan finansiering fick jag höra av min avdelningschef hur jag skulle söka finansiering för att stödja min forskargrupp, inklusive doktoranden. Jag sa till honom att jag hade ansökt om alla forskningsbidrag som jag var kvalificerad att ansöka om.
Det här innebär en press på professorn.
– Jag var väldigt stressad, orolig för möjligheten att som senior akademiker bli arbetslös. Jag arbetade extremt hårt för att hålla i igång min forskning trots brist på resurser, och medicinerades för högt blodtryck.
Han tar kontakt med facket på LiU.
– Jag blev medveten om anställningsvillkoren först när jag träffade Krzysztof Marciniak från Saco-S som tydligt förklarade dem för mig.
Oro på institutionen
På institutionens styrelsesammanträde 18 mars 2018 är man oroad över bristen på finansiering. Men man hoppas att situationen kommer att lösa sig. Ur protokollet:
”Den nya professorn /…/ anlände under hösten 2015 och började genast att bygga upp sin verksamhet samt att söka finansiering för den samma.”
Lite längre ner i protokollet:
”Institutionen är av den uppfattningen att den externa finansieringen lär komma så småningom, om inte redan under innevarande år.”
Beslutar om övertalighet
Ett år senare har ännu inte någon finansiering kommit. I styrelseprotokollet för sammanträdet 18 mars 2019 står att professorns forskningsgrupp har ett ackumulerat underskott på fyra miljoner kronor. Institutionsstyrelsen bestämmer sig för att agera:
”Styrelsen beslutar om verksamhetsförändring och därmed övertalighet av en professor och en doktorand enligt Bilaga 1.”
I Bilaga 1 står:
”Detta beror i huvudsak på uteblivna bidrag/ sökta externa medel för forskning.
Föreslår därför att /institutionens/ styrelse beslutar om verksamhetsförändring på grund av medelsbrist inom forskningsgruppen /…/ vilket leder till övertalighet av en anställning som professor och en anställning som doktorand.”
Vidare beslutar styrelsen att ”berörd doktorand ska flyttas till annan forskningsgrupp inom institutionen så snart som möjligt.”
”Får du inga pengar får du gå”
Professorn är nu mycket bitter på Linköpings universitet och på Sverige och anser sig ha blivit anställd på bedrägliga premisser.
– Han trodde han fick tenure, som det heter. Men det som gäller här är: Får du inga pengar får du gå, säger Krzysztof Marciniak.
Saco-S vid Linköpings universitet lyckades utverka förlängd uppsägningstid.
– När institutionsstyrelsen beslutade om medelsbrist så blev det förhandling mellan oss och institutionen. Vi hävdade att han måste skyddas bättre än i ett vanligt ärende eftersom han kom hit i god tro; han trodde han fick en fast tjänst precis som på andra ställen i världen, säger Krzysztof Marciniak.
Okänt finansieringssystem
Professorn fick ett skriftligt löfte om extra lång uppsägningstid. Men han behövde inte utnyttja den tiden. Efter fem eller sex månader kunde han säga upp sig eftersom han fått anställning vid ett universitet i ett asiatiskt land.
– Jag som följde processen anser att det var fel från början att bjuda hit honom på de villkoren och inte förklara för honom vad han gav sig in på, säger Krzysztof Marciniak.
Han menar att det svenska finansieringssystemet är en välkänd sanning för de som befinner sig i systemet: att permanent position i Sverige betyder permanent bara så länge du har finansiering för tjänsten.
– Men det är i princip okänt för utomstående. Jag visste själv inte om detta när jag flyttade till Sverige. Jag hade ingen aning. Och ingen informerade mig, säger Krzysztof Marciniak, som själv har flyttat till Sverige från Polen.
Krzysztof Marciniak anser att lärosätena borde förvarna alla potentiella sökande om hur systemet är uppbyggt.
– När vi utannonserar forskartjänster skulle vi skriva en disclaimer: kom ihåg att fast arbete är ett fast arbete bara så länge du har egna forskningsmedel. Vilka skulle söka då? Men även om det skulle bli lägre söktryck till Sverige skulle det innebära en ärligare process.
”Finns ofta med i utlysningar”
Per-Olof Brehmer, vicerektor för forskning vid Linköpings universitet, betonar att finansieringen av svensk forskning skiljer sig från den i många andra länder.
– Vi har i Sverige lägre direkta anslag till universiteten, och mer pengar som ska sökas till projekt och från forskningsråden.
Följden är att i princip alla anställningar blir beroende av medarbetarnas förmåga att skriva ansökningar och erhålla externa medel.
– Att man förväntas söka och erhålla extern forskningsfinansiering finns ofta med i skrivningar av utlysningar. Generellt tycker jag att vi är duktiga på att kommunicera villkoren för olika anställningar när vi gör rekryteringar av medarbetare internationellt.
Hur säkerställer ni att informationen kring anställningar når de sökande?
– Jag upplever att vi har en struktur där vi försöker ge den här information på ett sätt som vi tycker är rimligt och lämpligt, säger Per Olof Brehmer, men påpekar att det alltid är två parter i en kommunikation.
– Upplever ena parten att man inte fått informationen måste man rannsaka sig och se om vi kan göra det här ännu tydligare och bättre framöver, säger han.
Universitetsläraren har kontaktat institutionens prefekt som inte vill svara på några frågor.
