Folke Tersman har varit prodekan på historisk-filosofiska fakulteten, prefekt vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet, och sitter i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap på Vetenskapsrådet. Nyligen har han engagerat sig som ledamot i den lokala SULF-föreningens styrelse vid Uppsala universitet.
– Mina motiv för att engagera mig, kollegialt och fackligt, är överlappande. Poängen med kollegialiteten är att få bättre beslut, medan poängen med det fackliga arbetet är att medarbetares legitima intressen ska få komma till tals. I praktiken är det inte så stor skillnad. Kollegialiteten ställer kunskapen och vetenskapliga argument i centrum, och fackliga representanter som är delaktiga i beslut bidrar också med kunskaper och motiverade argument och förslag, de kommer ju från samma miljöer som de kollegiala beslutsfattarna, säger Folke Tersman.
Han ser dock ett sviktande intresse bland kollegerna, för att delta i kollegialiteten och de former för medinflytande som fackligt arbete medger.
– Det är en förtvining av de demokratiska verkstadsgolven i vårt samhälle, inte bara på universiteten, utan i samhället i stort. Det är enligt min mening oroande på riktigt, och jag tycker att vi måste slå vakt om de kollektiva beslutsformerna mer än vi gör i dag.
I Uppsala är många stolta över att universitetet bevarat den kollegiala styrformen.
– Vi ser oss som en sorts hjältar i förhållande till de lärosäten där kollegialiteten fått stryka på foten. Men när det gäller att gå och rösta på fakultetsnämnden, eller när man får ett erbjudande om att sitta i någon kommitté, då ser verkligheten annorlunda ut. Många är i princip positiva, men har inte tid av olika skäl.
Så bra beslut som möjligt
Medan målet med fackligt inflytande är att arbeta för medlemmarnas bästa, handlar kollegialiteten, åtminstone idealt, om att fatta så bra beslut som möjligt ur ett vetenskapligt helhetsperspektiv, för verksamhetens bästa. Inom det kollegiala systemet förväntas man bidra med sina kunskaper, utan att se till sina egna intressen, eller intressena hos den institution eller det ämne man representerar. I händelse av konflikter, eller om det finns skillnader mellan verksamhetens mål och medlemmarnas intressen, representerar facket sina medlemmar.
– Jag tycker dock att man som aktiv i facket inte bara kan sitta och hävda högre löner. Man måste även där ta ett ansvar för verksamheten. Och jag tycker att i både kollegialiteten och det fackliga arbetet är det motiverat att människor som påverkas av beslut också får vara med och påverka de besluten, helt enkelt för att det är en rättvisefråga. Via facket ska man både kunna få hjälp och tillfälle att själv vara med och hjälpa till. Vi har ett ansvar, var och en, att delta i de här sammanhangen.
Folke Tersman anser att det finns en skillnad vad gäller vilka frågor som är centrala i kollegialiteten jämfört med i det fackliga arbetet. Kollegialiteten rör till exempel beslut om vilka kurser som ska ges och hur fördelningen av resurser mellan olika saker ska ske, medan det fackliga handlar om arbetsvillkor, arbetsmiljön och löner.
Men det finns ändå överlapp mellan de här två sakerna och det finns sociala och psykologiska likheter i hur medarbetare tar sig an rollerna inom kollegialitet och fackligt engagemang.
– Jag har träffat nog så många egenintresserade kolleger i olika sammanhang, kanske varit en själv ibland, och hört många kunskapsbaserade argument från fackliga företrädare.
”En sorts individualism”
Bristen på engagemang, tror Folke Tersman, hänger ihop med en kulturell utveckling i samhället i stort, att människor blir mindre och mindre benägna att aktivera sig och utöva påverkan på de traditionella sätten, till exempel i politiska partier eller föreningar av olika slag. Folk vill inte sitta på möten och ta på sig saker de måste göra.
– Jag tror det är en sorts individualism, en sorts brist på förståelse för vårt gemensamma ansvar för demokratin och vårt samhälle. Folk tenderar att säga att det är ledarnas fel, och så blir det ”vi mot dem”. Man gnäller och klagar och ser sig inte delaktig i ett kollektiv. När man sitter som ledamot i en nämnd, då hamnar man i ett kollektivt sammanhang. Det är inte som att man får en huvudroll, det är ingen karriär, och då måste man ändå finna det meningsfullt att engagera sig. Och jag tycker att det finns goda skäl att göra det, även om det inte passar så bra i dagens samhälle där det går väldigt mycket ut på att förverkliga sig själv.
Folke Tersman är noga med att påpeka att han inte har gjort någon vetenskaplig undersökning när det gäller engagemanget i det fackliga arbetet.
– Men bara det faktum att jag blev invald i styrelsen för SULF i Uppsala, utan att någonsin ha satt min fot på ett enda möte, det tycker jag talar sitt tydliga språk. Jag är glad att jag blev invald, men också förbluffad över att jag fick det förtroendet trots att jag varit så osynlig, säger han.
”Vi gör det här tillsammans”
Att engagera sig kollegialt och fackligt tycker Folke Tersman är att vara en del av demokratin.
– Många tänker kanske på regeringen och riksdagen när man pratar om demokratin, men det är ju bara toppen av ett isberg. Hela maskineriet måste fungera för att den översta delen ska fungera väl. Vi gör det här tillsammans för att vi ska ta hand om varandra och för att vi får det bästa samhället när vi gör så. Fackligt arbete kan inte bara handla om att försvara enskilda medlemmar, pensioner och gemensamma försäkringar.
