Från excellensdrömmar till näringslivsnytta

Så försköts den politiska tyngdpunkten under 2010-talet.

Ett decennieskifte triggar gärna något slags siffermagiskt tänkande och därmed medial högsäsong för tillbakablickar på och summeringar av det gångna decenniet.
Den som gör en (föga heltäckande) tillbakablick på högskole-och forskningspolitiken kan bland annat notera hur tyngdpunkten (åtminstone den retoriska) har förskjutits från drömmar om excellens och spjutspets till regionomsorg och näringslivsnytta.

Det kan illustreras med hur dåvarande minister Jan Björklund (L) 2011 närmast varnade för att forskningen skulle gå näringslivets ärenden: ”Ju närmare vi kommer färdigställande av propositionen (hösten 2012) kommer det att märkas ännu mer av de väldigt starka krafter som vill ge forskningen en inriktning av industristöd. Dessa krafter har blivit ännu starkare, bland annat på grund av tongångarna i EU. När EU:s 27 forskningsministrar träffas är jag den enda som talar om grundforskning, alla andra talar om nytta för industrin.”
Tio år senare framstår det som osannolikt att nuvarande minister för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans (S), skulle uttala något liknande.
Men under alliansregeringen och decenniets första fyra år var det forskning som var den politiska ledstjärnan, man kunde också skryta med en i pengar räknat unikt stor satsning på forskning.

Betoningen av ”excellens” och strategiska forskningsområden, SFO, mötte dock hård kritik, mest extremt var kanske att nu framlidne Nobelpristagaren Arvid Carlsson rentav hävdade i en debattartikel i DN att ”en olycklig tävlan om megaanslag, banade väg för Macchiarini-affären”.
Och den skandalen är förstås det mest exceptionella som inträffade i forskarvärlden under förlidet decennium.  Förutom de dödliga patientexperimenten innebar det att KI:s rektor Anders Hamsten tvingades avgå och att universitetskansler Harriet Wallberg fick sparken av Helene Hellmark Knutsson (S) som otippat blivit minister 2014.
Hon inledde själv med att orsaka en smärre skandal genom att avisera nedläggning av Medelhavsinstituten men överlevde den krisen, liksom två prickningar i KU, dels för bristande politisk hantering av Karolinska institutets etablering i Hongkong, dels för detaljerat ministerstyre av Blekinge tekniska högskola.

Vid det här laget hade det tidiga 2010-talets iver att minska antalet lärosäten och koncentrera forskning försvunnit, i stället utökades antalet universitet när Malmö högskola uppgraderades.
Under decenniets sista år har politiken snarare präglats av regionalomsorg, ingen ska behöva flytta särskilt långt för att få tillgång till högre utbildning.  ”Elituniversitet” har avlösts av ”lärcentra” som politikernas mantra, andra begrepp som trummats in de senaste åren är ”livslångt lärande” och ”samverkan”.

En stekhet fråga från decenniets första år, den om nya organisationsformer för lärosätena, har dött ut, på sin höjd för den en tynande tillvaro i enskilda lärosätens visionsdokument.
Det blev visserligen en autonomireform 2011, men universitet och högskolor förblev och lär förbli statliga myndigheter.
Däremot lyckades 2016 den politiska nivån och inte minst engagerade forskare och lärare landa en i åratal utdragen och komplicerad fråga i och med riksdagsbeslutet om ett nytt system för kvalitetssäkring av högre utbildning.

Högskolevärldens mest härdiga debattperenn är och har varit frågan om resurser, och när 2010-talet summeras kan man vidare konstatera att SULF fick brett genomslag för det ihärdiga påpekandet om den pågående urholkningen av resurserna till högskolan. Dock har det hittills inte funnits någon politisk vilja att kompensera urholkningen genom att slopa det så kallade produktivitetsavdraget.
Däremot kan det nu inledda decenniet medföra en omfattande förändring relaterat till resurser, genom att regeringen ska fatta beslut om ett nytt system för styrning och resurstilldelning, Strut.

Om man övergår från backspegel till kristallkula är det sannolikt Strut, som framöver kommer att alstra engagerade och säkerligen upprörda debatter, som de som under 2010-talet fördes kring både autonomiutredningen och kvalitetssystemet.
Vilka politiska beslut som kommer att fattas och om det alls blir någon förändring av styr- och resurssystemet är däremot frågor som nog är lämpliga att spara till 2030, då det är dags att summera 2020-talet.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Finansiering, Politik