Vad har du kommit fram till?
– Jag har gått tillbaka ända till 1970-talet för att se vilka intressen som ligger bakom hur vi hanterar språkfrågor och jag kan se en stor förändring från att man då hade en ambition om flerspråkighet i högre utbildning som kopplades till ideal om solidaritet och världsansvar. Det finns inte kvar över huvud taget i dag utan de intressen som nu skrivs fram i dokumenten är marknadslogiker, man talar om attraktionskraft och konkurrens. Dominansen av engelskan vid sidan av svenskan är väldigt tydlig, och det är nästan totalt tyst kring andra språk, även de nationella minoritetsspråken.
Varför har det mer flerspråkiga idealet försvunnit?
– Det jag ser i min avhandling är att när vi talar om språk utifrån en marknadisering är det som att vi inte kan uppnå vad vi vill om vi inte förespråkar bara engelska. I den första internationaliseringsutredningen, 1974, fanns idéer om att vi behöver kunna en mängd världsspråk, som franska, tyska, ryska och kinesiska, men på 2000-talet är sådana ambitioner helt borta.
Vad är för- och nackdelarna med nuläget?
– I Sverige lär vi oss engelska från tidig ålder och det gör det möjligt att mötas över gränser, men fler språk skulle möjliggöra nya typer av möten som kan berika högre utbildning.