Sara Danius var en inspirerande person. En skarp forskare, en briljant kommunikatör och en till synes lysande universitetslärare. Efter hennes död berättade många om en lärare som ställde höga krav, gav stort stöd och öppnade upp sitt hem. Att klara alla akademins tre uppgifter med bravur är få förunnat. Hatten av och knytblusen på för denna akademiska superstjärna.
Liksom många andra, undrade jag vad det var med Sara Danius. Varför jag gillade henne så mycket utan att känna henne. I floden av hyllningstexter dröjde sig särskilt en formulering av Danius kvar. Den löd: ”Jag har tagit ett beslut: jag ska aldrig bli dilettant.” Sagt till en väninna i slutet av 1980-talet, en tvärtom-parafras på Pippi, och samtidigt ett stridsrop.
När jag läste tänkte jag: Precis så! Det är därför jag beundrade henne. Hon visade att det jag trott var omöjligt faktiskt var möjligt: man behöver inte bli slarvig bara för att man blir stor.
För jag finner mig i konstant krig med det. Slarvet.
Ibland undrar jag om det är själva skälet till att jag blivit forskare.
För akademin är en av få sektorer där det fortfarande är okej att inte slarva. Där man inte kan höfta med fakta, där ett felaktigt p-värde kan vara en katastrof och ett felaktigt kommatecken faktiskt märkas. Vi ska vara petiga; granska källmaterial, gå igenom analyser till leda, vårda språk och tidigare rön. Inte bara köra på och be om ursäkt efteråt, som samtiden och techindustrin stipulerar.
Jag älskar det. Men den där synen på noggrannheten som dygd är hotad. För folk i akademin har, liksom i andra delar av samhället, ofta för mycket att göra.
Det märks på kommunikationen. När jag var doktorand lovade jag mig själv att aldrig skriva det jag då kallade professorsmejl – minimalistiska mejl, gärna utan hälsningsfras, vanligen bestående av två saker: ett rakt besked samt en uppmaning till någon annan att göra något. Inte sällan som svar på långa detaljerade redogörelser och varsamt formulerade frågor. Till exempel:
Kommer inte. Kan du lämna mapparna till M?
Ni fattar: kommunikation som gått över gränsen från att vara effektiv till att lida av innehållsunderskott. Men professorsmejl är ändå bättre än alternativet: inga svar alls.
Tidsbristen märks också på glömskan. Kan inte minnas alla gånger jag repeterat saker jag redan sagt för folk som glömt dem. Eller suttit på möten med folk som inte varit förberedda. Eller de gånger jag inte fått tillräcklig information om något som man förväntas göra. ”Bara gör nåt! Bjud in folk och snacka lite!”
Resultatet är detsamma: slarv.
Men herregud, kanske ni tänker. Vad är detta för övermänniska? Och jo, det är svårt att sitta på höga hästar. Så här några år efter disputation, med egna forskningsprojekt och doktorander, har jag behövt be om både upprepanden, påminnelser och ursäkt i efterhand.
Men jag talar inte om nitiskhet. Jag talar om den typen av noggrannhet som signalerar respekt för andras tid och arbete. Som gör att du inte bara ögnar igenom pm:et, utan tar en extra minut eller två att formulera frågor på innehållet. Eller om du inte hunnit, vara tydlig med det. Jag talar om den typ av noggrannhet som får dig att inte vara en skitstövel.
Och det säger sig självt: det går inte att vara obegränsat noggrann. Erfarenhet hjälper, men det kokar till syvende och sist ner till den klassiska avvägningen mellan kvantitet och kvalitet: att göra slarvigt eller göra mindre. Att göra bra förutsätter att välja bort.
Jag vill slå ett slag för denna möjlighet till att säga nej. För det är ju så att vi har den lyxen att få vara noggranna. Grotta ner oss i detaljerna, vara garanten för hela biffen. Inget mindre än så, och det är så vackert.
Det är den skönheten jag tror Sara Danius ville slå vakt om. Säga: låt mig få hålla denna fana högt nu, inte skynda, utan göra ordentligt. Låt mig få vara noggrann.
Anna Tyllström
Forskare vid Institutet för framtidsstudier
