Det är under den avslutande frågestunden till panelen med Matilda Ernkrans (S), Kristina Axén-Ohlin (M), Pia Steensland (KD) och Ilona Szatmari Waldau (V) som Mats Ericson påpekar att regeringen med kort varsel kan styra vad universitetslärare ska undervisa genom att ändra examensordningen i högskoleförordningen. Han undrar om de kan tänka sig att släppa ifrån sig den makten – ja eller nej?
– Nej, det tänker jag inte göra, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning.
– Principen är lätt att svara på men sedan är verkligheten och vad det får för konsekvenser svårare, säger Ilona Szatmari Waldau.
– Tack för att du väcker en intressant tanke, säger Pia Steensland som själv också är forskare.
– Det har jag aldrig funderat på men nu blev jag nyfiken, säger Kristina Axén-Olin.
Mats Ericson är inte nöjd med svaren. Han vill att den högre utbildningens frihet grundlagsskyddas.
– Det är i fredstid vi måste säkra den akademiska friheten, men när det kommer till kritan vill politikerna styra, säger han till Universitetsläraren efter seminariet.
”Akademisk frihet en garant för allas frihet”
Någon timme tidigare har Michael Ignatieff, rektor för Central European University, CEU, via videolänk pratat om sina perspektiv på akademisk frihet. Förra året stoppade den ungerska regeringen den genusvetenskapliga utbildningen i landet, och efter vad Michael Ignatieff kallar legalistiska attacker mot CEU blev lärosätet tvunget att i år börja flytta sin verksamhet till Wien.
– Tills jag blev rektor här hade jag som demokratisk medborgare inte riktigt tänkt på hur viktiga universitet är för ett fritt samhälle, utan förstått demokrati som majoritetsstyre begränsat genom minoritetsrättigheter, grundlagsskydd och maktdelning. Jag hade inte tillräckligt sett betydelsen av fria och självstyrande institutioner, vare sig det är fackförbund eller professionsorganisationer, för bevarandet av demokratin som helhet, säger Michael Ignatieff.
Ett av problemen som behöver bemötas, menar han, är just att medborgare och skattebetalare ofta inte förstår hur deras egen frihet hänger samman med fria institutioner.
– Vi måste hitta ett språk som framhåller den akademiska friheten som en garant för alla medborgares frihet.
Med akademisk frihet menar han dels den individuella friheten att undervisa, forska och delta i den offentliga debatten, dels den institutionella friheten att skapa sin egen akademiska dagordning, budget och plats i det offentliga utrymmet.
Externa och interna hot mot akademisk frihet
Tre hot mot den akademiska friheten som Michael Ignatief lyfter fram är regeringar, som den i Ungern, hot i form av påtryckningar från privata intressen och externa finansiärers vilja att styra forskning, liksom interna hot i form av ett otillåtande klimat för fri debatt.
Han beskriver en växande ”illiberalism” bland konservativa cirklar i Europa och Nordamerika som menar att universiteten tagits över av liberal politisk korrekthet som förtrycker yttrandefriheten i olika ideologiska agendors namn, relaterat till bland annat genus, etnicitet, och anti-kapitalism.
Han tycker inte att universitetsvärlden har bemött denna kritik på ett framgångsrikt sätt. Han är också självkritisk och säger att CEU inte har tillhandahållit ett fullt ut öppet och pluralistiskt debattklimat, och oroas över studenter som tror att universitetens uppgift är att skydda dem från ovälkomna åsikter.
Att CEU blivit tvunget att lämna Ungern har tydliggjort vilket svagt rättsskydd universitet har både nationellt och inom EU, och han uppmanar åhörarna i Stockholm att ändra på det.
– Arbetet kommer att ta några år men det skulle hålla tillbaka auktoritära enpartistater. Sverige kan leda vägen och kanske bli en modell för andra länder.
Kollegiet kan också tysta
Behovet av stärkt lagskydd är också kontentan när visselblåsarna i Macchiarini-skandalen, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson, berättar om sin kamp för att få gehör för sina oredlighetsanmälningar och repressalierna som följt.
Men utöver behovet av bättre rättsskydd för visselblåsare och bättre regler kring forskningsfusk och etikprövning – vilket de menar inte ges tillräckligt heller i de nya lagar som ska träda i kraft vid årsskiftet – pekar de på problemet med att tystas och straffas av kollegor i den akademiska miljön.
I ett följande panelsamtal om styrningen av högskolan bekräftar Louise Bringselius, docent och forskningsledare för Tillitsdelegationen, att det kan vara ett problem.
– Jag har en doktorand som tittar på läkares väg in i forskningen och han visar på väldigt starka disciplinerande mekanismer. Han talar om hur man fostras till att bli beroende snarare än oberoende, du kan inte bli ovän med någon och du har inte råd att tänka annorlunda för då blir du utestängd från fortsatta anslag.
Styrning på lärosätesnivå också ett problem
Flera i panelen framhåller också att det inte bara är styrningen från politikerna som är problemet.
Historikern Henrik Berggren pratar om hur autonomireformen förde med sig new public management vilket minskat forskarnas frihet.
SULF:s chefsutredare Karin Åmossa påpekar att lärosätena inte nödvändigtvis använder basanslagen för att ge anställda tryggad tid för forskning inom sin tjänst utan att lärosätena lyser ut pengarna i konkurrens eller fördelar dem baserat på kvantitativa mått som antal publiceringar, som i nationella utlysningar.
– Vi har ett forskningsprojekt i Tillitsdelegationen där vi sett att även om man lämnar mycket autonomi, som man tänkte med Styr- och resursutredningen, ökade basanslag och så vidare, så smyger de lägre nivåerna ändå in mer styrning, säger Louise Bringselius och fortsätter:
– Därför behöver regeringen också vara vaksam och se vad som händer inom lärosätena, och inte bara helt ”kör som ni vill”, utan värna tilliten och tilltron till professionen hela vägen ner.
Den fjärde paneldeltagaren, Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, som i början av nästa år kommer med sin bok finansierad med crowdfunding om ”hur genusideologin har tagit över svenska universitet” beskriver hur han menar att jämställdhetsarbetet och -styrningen vid lärosätena inskränker den akademiska friheten.
– Det jag ser som ett problem i Sverige är bland annat undervisningsfriheten, att om du vill undervisa på ett visst material så har du inte den möjligheten. Jag har intervjuat ett stort antal akademiker, många är väldigt rädda och vill inte framträda med namn, men bland annat måste man ha ett visst perspektiv och man måste ha ett visst antal kvinnor i litteraturlistan, säger Ivar Arpi, och nämner som problem även vittnesmål från personer inom naturvetenskap och teknik om att fakulteter bara gett rekryteringsanslag för anställning av kvinnor.
”Inte bara en fråga för akademin och SULF”
Sacos högskolepolitiska forum på temat akademisk frihet inleddes av Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och numera ordförande för Stockholm International Peace Research Institute. Han menar att det har skett en banalisering av demokratin och dess symboler och refererar Dag Hammarskiöld:
– Att missbruka ordet är att förgifta källorna och bränna broarna. Det håller på att hända och det bör vi akta oss för.
Sacos ordförande Göran Arrius avslutar forumet med sina reflektioner:
– Den ena är hur viktig den akademiska friheten är för demokratin och att den akademiska frågan inte bara är en fråga för akademin, och inte bara en fråga för SULF inom Sacofederationen, utan en jätteviktig fråga för hela Saco. Men inte bara där, utan det är en fråga där vi ska försöka få med oss fler kompisar, inom TCO, LO och andra delar av civilsamhället.
– Den andra reflektionen är vad som sades så bra här. Vi ska förstås vara elitistiska vad gäller kvaliteten i utbildningen och forskningen, men vi måste bli mycket mer inkluderande mot de som inte har fått förmånen att sätta sin fot på ett universitet eller högskola, för annars kommer vi att skapa schismer i samhället.
