Varför är digitalisering av högskolan så viktig?

Fördelarna med digitaliseringen av högskolan bör ifrågasättas. Inte minst när det gäller studenternas lärande, där den digitala utvecklingen kan leda till färre viktiga möten mellan lärare och studenter. Det skriver docent Peter Svensson.

Digitalisering är på modet. I universitets- och högskole­världen har digitalisering utvecklats från att vara ett potentiellt pedagogiskt mer­värde till att utgöra en strategisk nyckel­fråga som, har det hävdats, definierar skillnaden mellan en fakultets över­levnad och död.
Ingen har emellertid lyckats förklara för mig varför digitalisering är så betydelsefull. Jag har från institutions-, fakultets- och universitetsledningar och politiker genom åren fått höra många argument för digitaliseringens effektivitets- och kostnadsbesparingseffekter.

Ett vanligt argument är då att digitaliseringen effektiviserar administrationen av exempelvis kurser. Ett annat närbesläktat argument är att digitaliseringen gör det möjligt att reducera kostnaderna för kurser, till exempel genom att lokalhyra faller bort när studenterna befinner sig i virtualiteten. Om man låter studenter interagera digitalt utan lärare sparar men dessutom in på kursbudgetar. Digitaliseringen möjliggör masskommunikation till studentgrupper; återkommande frågor (FAQ:s) från enskilda studenter kan besvaras i ett enda utskick.

Det kan nog vara så att digitaliseringen av kursadministration sparar tid och pengar. Men det är kanske på sin plats att ställa frågor om vad digitalisering innebär för studenternas lärande och intellektuella utveckling (vilket jag som universitets­romantiker fortfarande tror är en av högre utbildnings viktigaste uppgifter).
Bör lärande verkligen beskrivas i effektivitetstermer? Vad är det som ska divideras med tidsåtgången eller kurstilldelning för att mäta effektivitet här? Vilken storhet mäter mängd, omfattning eller djup av en students lärande? Hur många begrepp från kurslitteraturen man kan nämna på kortast tid? Nja, tveksamt. Hur många kända teoretiker man kan nämna efter en 7,5-poängskurs? Nja där också. Frekvensen svåra ord per skriven uppsatssida? Jag tror inte det.

Efter ett par decennier som forskare och universitetslärare har jag börjat misstänka att lärande är alltför komplext och svårfångat för att få plats i ett Excelark. För det första går det inte att kontrollera och mäta exakt vad det är studenter lär sig. Det är bara de själva som möjligtvis vet. För det andra skulle man kunna argumentera för att en persons intellektuella utveckling är en gradvis förändring av tänkandet, perceptionen och förmågan att abstrahera och associera. När denna förändring sker finns det mig veterligen ingen som med någorlunda säkerhet kan fastslå.

Tid då? Är det nödvändigtvis bra att lärande går snabbt? Ja, om man har väldigt bråttom så är tid en viktig variabel. En timme innan tentan ställs det vissa krav på studentens snabbhet vad gäller inlärningsförmåga. På längre sikt får däremot intellektuell utveckling och lärande ta sin tid, åtminstone om vi tror att en sådan utveckling är betydelsefull för hur vi formas och växer som människor.
Här är det viktigt att inte blanda samman budget­ansvarigas och administratörers tids­begrepp med pedagogens syn på tid. Tid är för pedagogen en praktisk begränsning för lärandet, men – och det är det som är den springande punkten här – tid har i sig inget att göra med lärande. För vissa studenter tar det ett halvår att för­djupa sin förståelse för sig själva och sin värld. För andra tar det en livstid. För vissa kanske det aldrig sker. Så är livet, men det är inte något som digitaliseringen kan lösa.

Digitaliseringen riskerar snarare att reproducera föreställningar om att effektivitet och snabbhet är något som ska eftersträvas. Digitaliseringen kan alltså bidra till att förstärka en av de idéer som troligen ligger bakom flera av de problem vi har i världen i dag. När det går för snabbt hinner vi inte tänka efter förrän långt efter att besluten är fattade. Ibland kan detta – som i fallet global uppvärmning – vara på tok för sent.

Möten med studenter då? Det har på senare tid återkommande rapporterats om att studenters möte med lärare – och då menar jag möten där lärare och studenter möts i samma fysiska rum – är för få och stadigt minskar. Här kan digitaliseringen inte hjälpa oss. Tvärtom bidrar digitaliseringen till motsatsen: färre analoga möten mellan människor som vill lära sig saker, som vill diskutera och utvecklas.
Ett möte mellan lärare och student där kunskaper och insikter utvecklas bygger på lärarens möjlighet att sätta sig in i studentens livsvärld och verkligen förstå vad hen undrar. Inte sällan finns det en fråga bakom den ställda som måste grävas fram genom diskussion. Mycket kunskap och många insikter uppstår och filas i samtal, i riktiga samtal där människor ser varandra i ögonen och anstränger sig för att förstå den andre.

Jag tror att alla lärare som någon gång har upplevt så kallad ”individual tuturing”, alltså ett enskilt möte med en student där man i lugn och ro sitter ner och diskuterar viktiga frågor, upplever att något intressant äger rum. Det enskilda mötet med en vetgirig människa gör det möjligt att gräva djupare i frågor och svar. Det handlar alltså inte om enkelriktade massmeddelanden på en anonym kursportal, utan i bästa fall om ett möte mellan två i människor som tillsammans får lov att utveckla och inveckla sig i en viss problemställning.
Jag tror även att många lärare skulle hålla med mig om att något intressant sker i före­läsningar när det uppstår ett brott i monologen; en student väcker en fråga och en diskussion uppkommer. Plötsligt tar lärandet fart. Kunskapens osäkerhet blottar sig, argument faller sönder och byggs upp igen, känslor svallar och tankar bryts mot varandra.

Högre utbildning kan erbjuda något som väldigt få andra institutioner i samhället kan: långsamhet och eftertanke. Livet som student kan – om man så vill – vara ett liv där man tar sig tid att fundera över grundläggande existentiella, moraliska och politiska frågor. Detta tar tid och är inte särskilt effektivt. Och det låter sig bäst göras i möten mellan människor av kött och blod.
Analogisera mera!

Peter Svensson
Docent i företagsekonomi,
Ekonomihögskolan vid Lunds universitet


Kategorier: Debatt, Finansiering, Student, Undervisning