Vad bidrar en kursläsande doktorand med till sina medarbetare, egentligen? Jag har arbetat vid ett löpande band i industrin. Utan mig stannade bandet. Jag har checkat in gäster på hotell. Utan mig vandrade vilsna turister runt och störde annan personal. Jag arbetar nu som kursläsande forskarstuderande. Utan mig blir det, möjligtvis, lite tråkigare i fikarummet.
Av fyra års studier genomgår en statsvetenskaplig doktorand i standardutförandet 10–15 månader av kurser. Etik, vetenskapsfilosofi, kvantitativ och kvalitativ metod. En brottningsmatch med de ”stora” frågorna. Vad kan vi veta? Hur kan vi veta det? Är det viktigt att veta? Jag kan sitta en timme och fundera. Helt tyst, ensam, blickande in i kontorsväggens blekvita färg. Det är en svävande frihet för tanken, ett underbart avbrott från vardagens tidsbrist, men det kommer med en arvedel – tvivel på ens egen nytta.
För några månader sedan satt jag på ett kafé i södra Sverige (alltså söder om Luleå) med en senior kollega. Som många andra lever hon på korta forskningsanslag styrda av externa finansiärer. Forskningspengar från tre osammanhängande projekt samtidigt som hon söker nya anslag på … ja … fritiden. Jag berättade att det är osäkert om vi över huvud taget kan veta något på ett objektivt sätt. Hon tittade på mig, hennes ögon verkade mindre uppspelta än mina och hon sa: ”Vem har tid för sånt?”
Ibland känner jag mig som Sokrates. Inte på det sättet att jag är smart, utan på det sättet att jag är trög. Oraklet i Delfi sägs ha pekat ut Sokrates som visast eftersom han var medveten om hur lite han faktiskt visste. Övriga greker gick runt och trodde att de var smarta, men Sokrates var snäppet värre eftersom han insett att han var korkad. Att doktorera medför ett ”sokratiskt uppvaknande”. Man tror man vet saker, men inser snart att – nej, så är inte fallet. Hypotes 1 förkastas och vi börjar om från början.
Det är klart doktorander bidrar. Vi skapar forskningsresultat och utbildar framtidens makthavare. Vi säkrar också akademins fortlevnad, likt sättpotatis som skördas fyra år efter att ha tryckts ner i marken. Men hur mycket utbyte har kollegor av en sättpotatis? På vetenskapliga seminarier tycks mitt huvudsakliga bidrag vara att sprida tveksamhet. Jag frågar om forskaren är säker på sitt val av metod. För på min senaste metodkurs diskuterade vi bristerna med att göra det hen precis gjort. Jag frågar textförfattare hur de kan uttrycka sina slutsatser med sådan säkerhet. För under mitt senaste krissamtal, med doktorandkollegan, kom vi fram till att det är oerhört svårt att veta någonting om någonting. Vem vill ha en sådan medarbetare? Sokrates gick också runt och ifrågasatte allt. Hans medborgare dömde honom till döden.
Åter till kaféet i södra Sverige. Mitt sällskap låser upp cykeln och gör sig redo för avfärd. Vi har uttömmande pratat igenom alla de här ångestdrypande problemen med vetande, metod och osäkerhet. Hon verkar underligt glad trots samtalsämnet:
”Vi har ingen doktorand på avdelningen nu så det blir liksom aldrig att vi pratar om såna här saker. Man borde göra det oftare.”
Jag tittar efter henne när hon cyklar iväg. Kanske är det vad den kursläsande doktoranden bidrar med till akademin – tvivel. Men jag vet inte. Man kan aldrig vara säker.
Daniel Fjellborg
Doktorand i statsvetenskap
vid Luleå tekniska universitet
