I genomsnitt 65 procent av samtliga 300 historiker som Heiko Droste har identifierat på lärosätenas hemsidor har disputerat vid samma högskola eller universitet där de är anställda i dag.
Men skillnaden mellan de enskilda lärosätena är stor. Andelen internrekryterade varierar mellan ungefär 50 och 94 procent.
Historiska institutionen vid Uppsala universitet skiljer ut sig positivt.
– Men Uppsala har varit väldigt annorlunda, när jag var där första gången på 1990-talet hade de en stor andel internrekryterade.
Nu är fortfarande 50 procent internrekryterade, men det är påfallande mycket mindre än andra institutioner i Sverige.
– Uppsala har bland annat tagit in många historiker med utländska examina. De försöker, de har aktivt motarbetat internrekryteringen. Det gynnar Uppsala, de gör väldigt bra forskning och har väldigt bra undervisning.
Kvinnor missgynnas
Ett resultat överraskade Heiko Droste.
– Det var att kvinnor missgynnas av att tjänster inte lyses ut.
I genomsnitt är 65 procent av de internt rekryterade historikerna män, mot 59 procent av de externt rekryterade.
– Kvinnor har större chanser när tjänster utlyses och det utlyses väldigt få tjänster, därför har vi så låg andel kvinnor med anställning på Sveriges historiska institutioner. Kvinnor skulle gynnas om det inte blev några fler inlasningar och andra sätt att fördela tjänster internt.
Ytterligare ett resultat som sticker ut är att geografi spelar stor roll.
– Mindre högskolor bredvid ett stort universitet brukar rekrytera från den stora högskolan.
Många högskolor i södra Sverige rekryterar främst från Lunds universitet. I Mellansverige dominerar Stockholms universitet, och lite högre upp är det Uppsala universitet som dominerar stort.
Det är ett tydligt mönster som Heiko Droste tror till en del beror på att disputationsåldern på historiker sedan 1970-talet ökat med tio år, från i genomsnitt 28 år till 38 år på 2010-talet.
– När våra yngre kollegor nu disputerar har de familj och barn och då blir mobiliteten svår.
Strategiskt klokt att stanna
Heiko Droste klandrar inte historiker som stannar vid sitt lärosäte eller pendlar till närmaste mindre högskola.
– Jag tycker de förhåller sig strategiskt klokt, och jag brukar cyniskt säga till mina doktorander: Om du vill ha en tjänst, rör aldrig någonsin på dig. Det lönar sig inte. Men jag brukar lägga till: Jag vill ändå att du flyttar på dig, det är bra för dig som forskare.
Vad beror den stora internrekryteringen på?
– Jag har kommit fram till att lärosätena inte har någon anledning att kräva mobilitet. I synnerhet mindre högskolor vill ha en förutsägbar verksamhet. De vill ha en stabilitet i lärarkåren, ha lärare som stannar och som tar samma kurs nästa termin. Det är en anledning till att högskoleledningar organiserar obefintliga eller svårupptäckta utlysningar. Detta mönster syns mer och mer också på de stora högskolorna.
Heiko Droste menar att problemet med låg mobilitet är att den medför en bristande nyfikenhet.
– Om man planerar att stanna kvar på en institution är det ett strategiskt klokt beslut att underordna sig institutionens rådande strukturer.
Han avslutar sin artikel med en uppmaning: ”Mobilitet måste medvetet organiseras för att den gynnar ämnets utveckling och för att den breddar rekryteringen samt ökar mångfalden inom ämnet. Den stärker vår vetenskapliga legitimitet inom akademin och samhället.”
