Erik gjorde karriär utomlands – får inga tjänster i Sverige

Erik Svensson berättar sin historia.
– Jag är humanist och gjorde min grund­utbildning i Sverige. Sedan läste jag in en magister i USA och fortsatte doktorera, säger han.

Efter disputationen gjorde han en postdok i Europa, han har också varit postdok i Sverige och blivit docent.
– Jag lämnade Sverige, jobbade ett halvår i ett annat europeiskt land som lektor, gästprofessor i ett andra land, sedan tillbaka i det första landet igen.

Det har varit svårt att få några tjänster i Sverige över huvud taget. Erik Svensson påpekar att i styrdokument för svenska lärosäten framhålls vikten av mobilitet och internationella erfarenheter. Men dokumenten säger en sak, och realiteten är en annan.
– Det är inte bara det att internationella erfarenheter inte räknas. Utan också att det blir svårare om man inte har en fot i dörren genom att ha en etablerad kontakt med en mentor.
– Stannar man kvar blir det efter kanske 20 års vikarierande en skräddarsydd utlysning. Då är man ungefär i åldern 45–50 och kanske den gamle handledaren ska gå i pension så att man kan fylla dennes skor.

Men någonstans finns en gräns.
– Att vid 40–50 års ålder aldrig ha haft en fast tjänst, det är inte speciellt ovanligt. Man når ett tak, ska man stanna kvar som vikarie här och jobba som timlärare då och då, eller ska man dra iväg?

Fast tjänst i asiatiskt land
Erik Svensson gjorde valet att lämna landet.
Efter att ha levt en stor del av livet i kappsäck blev det en öppning till en fast tjänst i ett asiatiskt land.
– Men någonstans vill man komma tillbaka till Sverige, det är här som är hemma, säger han.

Då är problemet att det är en stark internrekrytering i Sverige.
– Jag har i Nordamerika blivit insocialiserad i det självklara att man byter universitet. Det finns inte på kartan att man söker ett lektorat eller en professur på det universitet man själv har doktorerat.

Däremot är det ett system i länder som Sverige, normen är att den stora majoriteten är anställd på den institution där de själva disputerat.
– Det bildas nästan dynastier med forskare som i generationer anställer sina egna doktorander. Då blir det svårt att bryta mönstret.

Legitimitetskris för svenska lärosäten
Erik Svensson menar att de många internrekryteringarna är en legitimitetskris för svenska lärosäten.
– Man skriver ansökningar som ska följa respektive universitets mall, långt och bökigt. Det ska ut till sakkunniga och det kan ta upp till två år att få sakkunnigutlåtandena. Sedan struntar lärosätet i de flesta fall i vad de sakkunniga säger och anställer en intern sökande som har en bråkdel av citaten hos den som rankats först, säger han.

Men det finns inget annat än att acceptera faktum.
– Det är ingen vettig människa som överklagar. Då ses man som rättshaverist. På ett jobb som man överklagar sig in på och klämmer ut internkandidaten blir man hatad från början. Ett sådant jobb vill man inte ha.

Han anser att internrekryteringarna är ett strukturfel som är menligt för kvaliteten på forskningen.
– Det jag tycker är rimligt är att man inte skulle kunna söka anställning och bli lektor på samma lärosäte där man disputerat. Det är en grundregel som till exempel Tyskland klarar av att följa.

Svårt se problemet
Erik Svensson menar att många svenska akademiker som är inne i systemet inte ser problemet.
– När jag för tio år sedan uttryckte att internrekryteringen i Sverige var mycket märklig var många oförstående. De kollegor som varit kvar i Sverige hela tiden fattade inte problematiken. För det är ju så man gör, tyckte de.

Men han anar att något har ändrats de senaste tre–fyra åren.
– Jag tror fler och fler ser problematiken med internrekryteringarna som en bristande legitimitet. Många är arga, och många nickar instämmande. Jag tror folk börjar fatta det här, åtminstone i teorin. Nu ligger problemet där synligt, säger Erik Svensson.

Fotnot: Erik Svensson heter i verkligheten något annat

Tre åsikter

Vad ska man göra åt intern­rekryteringarna?

Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.
– Många gånger är det ett dåligt samordnat forsknings- och utbildningssystem som skapar en ryckighet i planeringen och ger incitament att bryta mot regelverket för att få verksamheten att gå runt. Det bästa sättet att hantera det är att ändra på incitamenten. Detta råder dock inte bot på regelrätt korruption, tjänster och gentjänster och så vidare. Men fram tills vi har en mer finkorning bild av hur problemet ser ut, blir det svårt att hitta en tillfredsställande lösning.

Alexandra Krettek, professor i folkhälso­vetenskap vid Högskolan i Skövde.
– Sätt en tidsgräns på till exempel tre år efter disputation innan man tillåts söka tjänst vid ”eget lärosäte” – sådant sker redan i Europa. Planera utlysningar i god tid med lång utannonseringstid. Annonsera bredare, tänk även utanför landets gränser och på vilka fora som når rätt målgrupp. Aktivt fot­arbete via nätverk för att identifiera och uppmuntra sökande. Öka användningen av gästlärare på alla nivåer, möjligheten att dela personal mellan lärosäten är värdefull när antalet disputerade understiger efterfrågan.

Jan Almäng, lektor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
– Problemet har två aspekter. Den ena aspekten är att regel­verket för tjänstetillsättningar i stort sett saknar skydd för missbruk. Här behövs det ett batteri av åtgärder; två helt nödvändiga är att reglementet skrivs om så att tillsvidareanställning via las inte längre blir möjligt för universitetslärare och att sakkunniginstitutionen stärks. Den andra aspekten är att det inte finns några reella sanktioner för lagbrytare. Där måste rättsväsendet börja ta sitt ansvar och sakföra korrupta chefer.