En rapport från holländska Rathenau Instituut pekar på att de nederländska excellenssatsningarna trots en begränsad budget har haft ett starkt styrande inflytande på vetenskapssystemet och forskningsgruppernas resultat.
Policyn har resulterat i en koncentration av resurser till ett relativt litet antal forskare samt en differentiering mellan forskargrupper med riklig finansiering och de med begränsad budget.
Men excellenspolitiken har också fått oavsiktliga negativa konsekvenser.
Systemet med konkurrensutsatta ansökningar har blivit alltmer kostsamt och tidskrävande. Kvalitetsskillnaderna mellan många bidragsansökningar är så minimala att slumpen blir en viktig faktor. Dessutom spelar en bidragssökandes rykte in, tidigare vinnare har större sannolikhet att få nya bidrag.
Rapporten ifrågasätter därför om urvalsprocessen fortfarande är effektiv, och om den verkligen väljer utifrån innovation och talang.
I förordet skriver Melanie Peters, direktör för Rathenau Instituut:
– Den här undersökningen raderar bilden av den unika, briljanta individen. Faktum är att vår studie visar att ytterligare finansiering används av framgångsrika grupper för att säkra sin egen kontinuitet. Tillsammans arbetar de för att se till att någon i forskargruppen uppnår framgång också i nästa ansökningsrunda.
Excellens på bekostnad av annat
Vidare leder fokus på excellent forskning till mindre uppmärksamhet på utbildning och på samverkan. Dessutom sker excellenssatsningarna på bekostnad av annan värdefull forskning som inte uppfyller de dominerande idéerna om excellens.
Det blir också en osund press på andra forskargrupper att försöka få excellenspengar för att stärka sin status.
– Systemet för finansiering av excellens har visat sig vara mycket framgångsrikt. Men de oönskade effekterna av uppdelningen i excellens och icke-excellens gör att systemet behöver få en översyn, betonar Melanie Peters.
