Slutreplik på inlägget ”Forskare som avstår resor kan anses missköta sin tjänst” som skrevs av Bo Malmberg.
Med förvåning läser jag en replik från Bo Malmberg på min debattartikel, här i Universitetsläraren. Orsaken till förvåningen är osäkerheten kring huruvida Malmberg har läst min text så speciellt omsorgsfullt, eftersom han tillskriver mig åsikter som inte finns i mitt ursprungliga inlägg.
Ingenstans i min text hävdas att forskare bör sluta åka på konferenser, försumma sin samverkan med kollegor utomlands och missköta sin tjänst. Inte heller vill jag göra svensk forskning provinsiell och inskränkt.
I stället skriver jag: ”Självklart måste akademin vara öppen mot omvärlden. Internationella kontakter och projekt är en central del av vår verksamhet. Inom ramen för detta spelar personliga möten, samtal och presentationer en nyckelroll. Ingen av oss lär förorda inskränkthet och isolering, tvärtom.”
Inte heller påstår jag att forskaren ensam ska ta ansvar för att dra ner på koldioxidutsläpp genom flygresor och att andra statliga parter ska hållas utanför denna hantering.
I stället skriver jag: ”Utifrån detta är det viktigt att landets lärosäten, dess olika nivåer och medarbetare alla agerar tillsammans.”
Jag menar dock att vi alla behöver ta ett större miljö- och klimatansvar än i dag, detta givet att vi tror och bryr oss om den massiva mängd forskning som visar att vi befinner oss i ett kritiskt läge vad gäller klimatförändringar.
Men att resa och samverka kan ske på olika sätt, vissa mer miljöpåverkande än andra. Här bör avvägningar bygga på gott omdöme, dialog och en lösningsinriktad hantering, snarare än inskränkningar, pekpinnar och förbud. Med andra ord – frihet i kombination med ansvar.
Och inom ramen för detta ansvar behövs många åtgärder och en bred samverkan bland olika aktörer, både personella och institutionella. För hållbarhet och miljöhänsyn angår oss alla.
Erik Cardelús
Lektor vid Institutionen för språkdidaktik,
Stockholms universitet
