Under efterkrigstiden har Sveriges modernisering och relativa välstånd gynnats av att samhället genom aktiva åtgärder förmått att genomföra omfattande strukturförändringar med relativt låga sociala kostnader. En viktig orsak till detta har varit att offentliga resurser investerats i kompetensutveckling och vidareutbildning.
Dagens samhälle står dock inför flera stora samverkande omvandlingsprocesser som kräver nya och kreativa åtgärder för att möta framtidens utmaningar. Exempelvis lever vi allt längre tack vare bättre sjukvård samtidigt som kostnaderna för en åldrande och aktiv befolkning stiger. På samma gång leder nya tillämpningar av digital teknik och artificiell intelligens till samhällsförändringar och dagens arbetsmarknad kan inom en snar framtid ha förändrats på ett genomgripande sätt.
Dessa omställningar samverkar också med ett ökat krav på att vi måste arbeta längre för att kunna bidra till samhället och försörja oss själva vilket i sin tur leder till en ökad risk för psykisk och fysisk ohälsa. Samtidigt som allt fler medborgare tycks få det allt bättre är det många som känner sig utbrända eller utestängda från arbetsmarknaden.
Mot denna bakgrund menar vi att den sociala varp som håller samhällsväven samman kommer att utsättas för allt större påfrestningar. De organisationsformer vi tar för givna riskerar att bli redundanta och för att klara ovan tecknade förändringar är det nödvändigt att dels förändra vårt sätt att tänka kring arbete och utbildning, dels skapa nya förutsättningar för ett livslångt lärande.
Vi menar att en av flera förutsättningar för att möjliggöra vidareutbildning och kompetensutveckling på allt högre nivåer är en omvandling av det svenska systemet för finansiering av högre studier. Det räcker inte med att politiker och beslutsfattare endast lovsjunger det livslånga lärandet och framhåller att vi alla måste vara beredda på att omskola oss och att våra examina inte alltid kommer att vara aktuella och relevanta.
För att uppnå dessa mål krävs ett nytt sätt att tänka kring studiefinansiering och möjligheten till att ta nya studielån senare i livet. I dagens system – som är mycket generöst ur ett globalt perspektiv – medges bidrag och lån under sex års heltidsstudier. Vanligtvis förbrukas dessa möjligheter tidigt i livet, vilket innebär att den som vill eller behöver omskola sig har små eller inga möjligheter att byta karriär eller skaffa sig ny kunskap senare i livet. Förutsättningarna för individens omställning till en förändrad professionsroll i ett senare skede av livet är därmed begränsade.
I syfte att möta effekterna av de strukturomvandlingar som Sverige står inför och stärka ett långsiktigt hållbart, socialt inkluderande samhälle föreslår vi att utbildningsdepartementet snarast utreder möjligheten att införa ett utvecklat studielånesystem. Ett sådant skulle även göra det möjligt för den som har förbrukat sina tolv terminers studiefinansiering att få rätt att ta nya studielån efter en längre tids yrkesarbete. Exempelvis skulle en person som arbetat heltid i 20 år efter avslutad examen ges möjlighet att få ta nya studiemedelslån under sex terminer, det vill säga tre år.
Vi ser ett flertal positiva effekter av detta förslag. För det första skulle en förändring av studiemedelssystemet skapa en dynamik och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Medan de som har arbetat under en längre tid ges möjlighet att uppdatera sina kunskaper kan yngre personer ges en bättre möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Ett sådant system skulle bland annat göra det möjligt att tillgodogöra sig ny kunskap och nya forskningsrön som kan komma arbetsmarknaden, samhället och den enskilde individen till nytta.
Ett utvecklat studielånesystem skulle dels kunna motverka utslagning från arbetsmarknaden bland dem som arbetat under en längre tid, dels skapa nya arbetstillfällen för dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, det vill säga yngre och personer med utländsk bakgrund.
För det andra skulle en ny möjlighet att ta studielån för de som arbetat en längre tid efter examen medföra att den samlade kunskapen bland Sveriges befolkning skulle öka. För Sverige är behovet av kunskap och innovation helt avgörande och vi menar att en förändring av studiemedelssystemet skulle öka landets konkurrensförmåga. De som har tagit ut en ny examen efter en längre tids yrkesarbete kommer att ha en bättre möjlighet att bidra konstruktivt till en fortsatt positiv utveckling. I stället för att passivt invänta pensionen kan en sådan reform skapa en ny mening med arbetslivet och ge realistiska möjligheter att förlänga det.
För det tredje kan en sådan reform bidra till bättre förutsättningar att möta den förestående omvandling av arbetslivet som följer av nya tillämpningar av digital teknologi och artificiell intelligens. Samhället måste genom aktivt handlande etablera reella förutsättningar för individen att möta dessa transformativa förändringar, snarare än att passivt invänta dess effekter. Detta kan vara en ödesfråga för Sverige och det finns ingen anledning att vänta på att detta problem realiseras.
Vi menar att utan en reform av studielånesystemet riskerar talet om det livslånga lärandet att endast bli en politisk klyscha. För att människor ska ges en möjlighet att de facto ta del av och bidra till det livslånga lärandet måste den enskilde individen också ges möjligheter att utbilda sig på nytt eller byta karriär, så även senare i livet.
Att skapa förutsättningar att ta nya studielån efter en längre tids yrkesverksamhet kommer dels att gynna den enskilda individen, dels bidra till att Sverige fortsätter att vara en kunskapsnation av världsklass. En sådan reform skulle utgöra en vinst för både den enskilde individen och för samhället.
Per Cramér
Professor i internationell rätt/dekan för Handelshögskolan,
Göteborgs universitet
Göran Larsson
Professor i religionsvetenskap/prodekan för Humanistiska fakulteten,
Göteborgs universitet
