Det var en tisdagsmorgon veckan innan jul som nyhetsflasharna kom: Misstänkt bomb vid Nationella sekretariatet för genusforskning.
En medarbetare hade hittat den hängande på dörren. Polisen spärrade av ett stort område innan föremålet sprängdes och visade sig vara en attrapp. Utredningen pågår fortfarande och ännu finns ingen misstänkt.
Fredrik Bondestam tillträdde som föreståndare för sekretariatet den 1 mars och en av hans viktigaste uppgifter har blivit att skapa en trygg och säker arbetsplats så att arbetet kan fortsätta.
– Vi har fått olika typer av hot tidigare också, och hoten riktar sig inte bara mot oss utan också mot andra forskare och forskning med kritiska perspektiv, till exempel om klimat och migration, säger han och fortsätter:
– Bilden måste förstås i sin helhet. Det här är en del av ett bredare hot mot demokratiska institutioner, däribland universitet och den akademiska friheten.
Han är kritisk till att bombattrappen inte ledde till tydligare fördömanden och intresse i frågan från högskolepolitiskt håll i Sverige.
– Jag saknar en större diskussion om hur hot och hat påverkar genusforskning och andra maktkritiska forskningsfält, säger Fredrik Bondestam.
Forskar på anti-genusrörelser
Lena Martinsson är professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet och har inom sin forskning börjat studera det som globalt har kommit att kallas anti-genusrörelser. De binder samman olika idéer och traditioner men har några gemensamma drag, till exempel att utmåla genusforskning, jämställdhetsintegrering och hbtq-rättigheter som en ”genusideologi” som utgör ett hot mot viktiga värden i samhället, och ofta driver en dold agenda på konspiratoriska vis.
Hur hotbilden byggs upp beror delvis på landets kontext. I katolska länder har ”genusideologin” utmålats som ett hot mot kyrkan och dess traditionella värderingar om kärnfamiljen, heterosexualitet och stabila könsroller.
Retoriken rör sig över världen
I mars rullade bussar runt i Barcelona med långsidorna täckta av en ultrakonservativ katolsk grupps kampanj som proklamerade att det heter ”våld i hemmet” inte ”genusbaserat våld” (violencia de género) och att genuslagar diskriminerar män. Under en bild på Hitler med rosa läppstift och feministmärke på hatten stod hashtaggen #Stopfeminazis.
”Feminazisterna på våra universitet” var också rubriken på Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpis artikel om de amerikanska bluffartiklarna i genusvetenskap i höstas.
Lena Martinsson har under flera år kunnat följa hur samma hotbilder, epitet och retorik om genusvetenskap, liksom om feminism och jämställdhetsarbete, har rört sig över världen och fram till Sverige.
– Det är ganska förutsägbart, och som forskare intressant att se. Jag har undrat hur hotbilden skulle byggas upp här i Sverige där vi inte har en dominant katolsk kyrka. Hotbilden har blivit att genusvetenskapen är en överkyrka som hotar det moderna, rationella samhället och universiteten.
Hon understryker att genusvetenskapen alltid har kritiserats, och vetenskaplig kritik är något man ständigt arbetar med inom forskningsfältet och som det konstant utvecklas av.
– Men det här är något annat, och det är jätteviktigt att vi förstår det. Det är en transnationell rörelse med vissa begrepp och tankesätt som rör sig över världen och mellan grupper i samhället på ett sätt jag aldrig sett maken till tidigare.
