Positivt att 40 procent av utländska doktorander stannar i Sverige

En nyligen genomförd utredning av utländska doktorander och deras fortsatta gärningar efter disputation, visar att cirka 60 procent har lämnat landet tre år efter disputationen och 65 procent efter fem år. Det konstateras även att andelen utlandsfödda doktorander ökat kraftigt det senaste decenniet, från 20 till 35 procent. Flera personer från högskolor och samhället i övrigt uttrycker farhågor över denna trend. Min egen reaktion är den omvända: cirka 40 procent av de utländska doktoranderna är kvar i landet tre år efter disputation och fortsätter att bidra i samhället med sin spetskompetens!

Det rör sig här om två förändringar som blandas ihop på ett olyckligt sätt. En förändring som skett är att andelen utlandsfödda doktorander ökat det senaste decenniet och nu utgör 35 procent. Om detta är positivt eller negativt kan man tycka olika om.
Som forskare vid en Matematikinstitution har jag observerat samma förändring. För 20 år sedan fanns endast ett fåtal utländska doktorander vid min institution, men nu utgör de nästan 50 procent. På det hela taget ser jag denna utveckling som mycket positiv. Unga människors ökade rörlighet, i kombination med att Sverige är ett populärt land och att man som doktorand har bättre ekonomiska förutsättningar än i flertalet andra länder, gör att fler utländska studenter söker svenska doktorandplatser.

Det finns fortfarande många svenska doktorander även om de minskat i antal. Studenterna söker på lika villkor, så när en utländsk person erbjuds platsen betyder det att hon är starkare än de svenska sökandena. Om vi inte hade haft utländska sökande hade vi således haft fler svenska doktorander, men till priset av att de inte vore lika duktiga. De utländska studenterna bidrar således med pluralism och att föra in erfarenheter från andra länder, men också till att höja den allmänna kvaliteten på forskarutbildningen i Sverige.

Det vore å andra sidan olyckligt om antalet svenskar inom forskarutbildningen blev alltför litet, vilket på sikt skulle leda till väldigt få svenskar inom den högutbildade sektorn.

Jag besökte för ett knappt år sedan den biostatistiska institutionen vid Yale i USA. Där hade kinesiska staten handlat upp hälften av platserna på både master- och forskarutbildningen, så dessa var vikta för kinesiska studenter som alltid återvände till Kina efter avslutad utbildning.
Den andra hälften av studenterna antogs enbart på sina meriter (och så klart förutsatt att de hade möjlighet att betala den höga terminsavgiften, men vissa stipendier kan erhållas för mindre bemedlade amerikaner).

I år, det vill säga de som skulle börja hösten 2018, antogs samtliga i fri konkurrens, utan undantag, också kineser med grundexamen från Kina. Således bestod årskullen med nyantagna masterstudenter och doktorander 2018 av enbart kineser med kinesisk grundexamen (24 masterstudenter och tolv doktorander).
Yale är ju ett privat universitet med ännu högre studentavgifter för utlandskommande, så Yale gjorde en god affär, men något liknande vore absolut inte önskvärt i Sverige.

Vi bör också fråga oss om, och i så fall varför, intresset för forskarutbildning minskar bland svenskar. Studier visar att det sällan lönar sig ekonomiskt, sett över hela livet, att gå en forskarutbildning jämfört med att ta ett jobb efter avslutad grundutbildning. Kanske kan detta användas som argument för att göra forskarutbildningen mer fokuserad på att göra de disputerade mer attraktiva på arbetsmarknaden, men jag tror även att vi inom högskolan bör bli bättre på att visa att forskning och forskarutbildning är bland det roligaste som finns. Att få bidra till mänsklighetens ökade kunskaper genom att forska i ett ämne vi förhoppningsvis älskar är ett stort privilegium!

Så till den andra frågan, nämligen att cirka 60 procent av de utländska doktoranderna lämnat landet efter tre år, eller som jag föredrar att se det, att 40 procent av de utländska doktoranderna är kvar i Sverige tre år efter disputation.
Dessa doktorander har under sin forskarutbildning bidragit till att stärka svensk forskning under sina fyra till fem års forskarutbildning med relativt låg lön. Om de lämnar landet därefter har de likväl varit ett tillskott för landet, men de har så klart också använt handledarresurser och fått lön.

En fråga är vad som vore en rimlig siffra över hur stor andel som är kvar efter tre år. Tyvärr har inte Universitetskanslersämbetet motsvarande siffror för svenska doktorander, det vill säga hur stor andel av de svenska doktoranderna som befinner sig i utlandet tre år efter disputation. Denna andel är nog inte försumbar. Bland disputerade som vill fortsätta den akademiska banan är i många ämnen en postdoktorsvistelse det rekommenderade nästa steget i karriären, och dessa individer kommer ofta att befinna sig i utlandet tre år efter disputation. Dessutom finns så klart individer som får jobb, inom eller utanför akademin, i utlandet en kortare eller längre period.

Bland de utländska doktoranderna finns också en viss andel Sida-finansierade doktorander. Det vill säga där Sida stöttar högskoleutbildning i utvecklingsländer bland annat genom att höja utbildningsnivån på universitetslärarna genom att låta dem genomgå forskarutbildning i Sverige (jag har själv handlett fyra sådana doktorander).
Vi vill ju att dessa utländska doktorander ska återvända till sina hemländer för att på så stärka högskoleutbildningen där. I annat fall har vi snarare bidragit till braindrain än till att stärka deras högre utbildning.

Till sist, de 40 procent som är kvar i landet efter tre år har dels bidragit till svensk forskning under sin doktorandutbildning och därefter bidragit med sin höga kompetens inom eller utanför akademin (endast en försumbar del kan vara arbetslösa eftersom de då inte får sina uppehållstillstånd förnyade). Dessa personer har således bidragit till det svenska samhället med en stor ekonomisk vinst – de har inte kostat samhället en krona innan de blir produktiva. Min gissning är att det blir ett stort ekonomiskt plus även när vi inkluderar dem som lämnar landet inom tre år efter disputationen.

Jag ser således ingen som helst fara i rapporten om att 60 procent av de utländska doktoranderna lämnat Sverige efter tre år. Jag tror att det är en nationalekonomisk vinst för Sverige även om bara en dryg tredjedel stannar kvar på längre sikt.
Jag ser heller ingen risk med försämrad rekrytering till högskolorna, även denna rekrytering har internationaliserats i minst lika hög omfattning.
Men, det kan vara värt att även i fortsättningen se vart de disputerade tar vägen: hur stor andel som stannar kvar i Sverige respektive lämnar landet, men också hur stor andel som stannar kvar i akademin respektive lämnar den. Dessa siffror blir dock mer intressanta om motsvarande statistik även finns för de svenskfödda doktoranderna, och denna information saknas i dagsläget.

Tom Britton
Professor vid Matematiska institutionen,
Stockholms universitet


Kategorier: Debatt, Doktorand, Finansiering, Karriär