Universitetsläraren ger på flera punkter en grovt felaktig bild av Kungliga bibliotekets digitaliseringsverksamhet i artikeln ”KB långt ifrån klart med uppdraget att digitalisera”.
Ett första och grundläggande problem i texten är att det är högst oklart vilken digitalisering som avses. Digitalisering av fysiska samlingar blandas här på ett ytterst förvirrande sätt med utveckling av digitala tjänster som den nationella bibliotekskatalogen Libris. Grundpåståendet, att KB skulle vara en ”bromskloss” för digitaliseringen, förklaras aldrig. Här antyds att KB på något sätt hämmar andra biblioteks digitalisering. Läsaren blir nyfiken på hur, men får ingen vidare upplysning.

För det andra har KB aldrig haft något formellt digitaliseringsuppdrag från regeringen, varken avseende egna eller andras samlingar. Av denna anledning har det heller inte avsatts särskilda medel i statsbudgeten för KB:s digitaliseringsarbete. Den digitalisering som utförts har hittills skett helt på eget initiativ med medel som ändå har kunnat frigöras i den ordinarie verksamheten eller med tillfälliga projektmedel från externa bidragsgivare.
KB har vid upprepade tillfällen tagit upp behovet av ökade resurser för massdigitalisering i sina budgetunderlag till utbildningsdepartementet. Frågan om en nationell kraftsamling kring bibliotekens digitalisering har också nyligen lyfts i KB:s förslag till nationell biblioteksstrategi, där det bland annat framhålls att Sverige under en tioårsperiod bör digitalisera det mesta som har getts ut i landet.

Det är sant att Sverige som nation ligger efter jämförbara länder när det gäller digitalisering av kulturarvsmaterial och digitala bibliotekstjänster. I Norge är till exempel så gott som alla böcker och tidningar som har getts ut på norska digitalt tillgängliga genom den nationella bibliotekstjänsten bokhylla.no.
Att just KB skulle släpa efter är däremot ett påstående som saknar grund. I relation till andra institutioner inom ABM-området med stora fysiska samlingar finns inga indikationer på någon eftersläpning. Vi har snarare det gemensamt att bara en bråkdel av våra samlingar har kunnat digitaliserats. Förställningen om KB:s specifika eftersläpning bör därför hänföras till vad Tage Erlander en gång kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”.

Ett annat problem är att artikeln tycks ställa KB:s nationella samordningsuppdrag (som faktiskt är ett finansierat regeringsuppdrag) mot digitalisering (utan uppdrag och finansiering) som om man kunde flytta resurser från det ena området till det andra. Det bör tydligt sägas att detta inte är jämförbara eller utbytbara storheter. Påståendet att vad som kallas ”KB:s prekära digitaliseringsläge” inte i första hand skulle vara en resursfråga, utan en fråga om dålig styrning, visar vidare på en förvånande okunnighet.

Ett exempel kan tjäna som illustration: KB:s samling av pliktlevererade dagstidningar uppgår till cirka 150 miljoner tidningssidor. Snittkostnaden för att digitalisera en tidningssida ligger i dagsläget mellan fyra och fem kronor. Totalsumman för att digitalisera hela tidningssamlingen skulle alltså med råge överskrida en halv miljard kronor. Även om KB:s samlade årsbudget på cirka 427 miljoner kronor öronmärktes för just detta ändamål vore det långtifrån tillräckligt. Dagstidningarna utgör ändå bara cirka 18 procent av KB:s mycket omfattande fysiska samlingar som tillsammans motsvarar närmare 180 hyllkilometer.
För den insatte framstår det som tämligen självklart att digitalisering av KB:s och övriga kulturarvsinstitutioners samlingar i hög grad är just en resursfråga. Medan samordning och styrning av institutionernas digitaliseringsarbete faktiskt har adresserats, bland annat inom ramen för Digisam, är resursproblematiken fortfarande den stora elefanten i det digitala rummet.

Påståendet att digitalisering skulle vara en förutsättning för öppen tillgång till vetenskapliga artiklar och forskningsdata kan också starkt ifrågasättas. Omställningen till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem är en stor och komplex process, vilket framgår av en färsk KB-rapport som överlämnades till regeringen den 19 mars. Utan att förringa digitaliseringens betydelse är den huvudsakliga utmaningen snarare att styra om de resurser som redan finns i systemet från prenumerationskostnader till öppet tillgängliga publikationer som är digitalt födda och därför inte har med digitalisering av tryckta skrifter att göra.

Artikeln hänvisar vidare till omfattande problem och stort missnöje med den nya versionen av Libris. Det stämmer att det funnits inkörningsproblem som orsakat irritation bland annat på vissa lärosätesbibliotek. I dag är detta dock i huvudsak en daterad bild. Nya Libris är en internationellt ledande tjänst som bygger på principen om öppna länkade data, vilket gör bibliotekens samlingar synliga på ett helt nytt sätt för forskning och allmänhet. Uppdateringen av Libris kommer alltså i hög grad att bidra till bibliotekens digitala transformation. Just här ligger KB verkligen i utvecklingens framkant.

Avslutningsvis har KB ett av de bredaste nationalbiblioteksuppdragen i världen, inkluderande en mängd olika medietyper, men ett handlingsutrymme i digitaliseringsfrågor som tyvärr begränsas av bristen på uppdrag, finansiering – och även i viss mån modern lagstiftning. Trots detta digitaliserades till exempel drygt 220 000 timmar audiovisuellt material och drygt 2,5 miljoner dagstidningssidor under 2018.

Lars Ilshammar
Biträdande riksbibliotekarie

Replik från MarieLouise Samuelsson

Biträdande riksbibliotekarien Lars Ilshammar (som i torsdags utsågs till vikarierande riksbibliotekarie i väntan på att regeringen utser en ordinarie chef för KB) är missnöjd med Universitetslärarens text om Kungliga biblioteket och digitaliseringen. Detta eftersom Universitetsläraren inte i detalj ger en komplett bild av KB:s omfattande verksamhet, vilket dock knappast låter sig göras i en tidningsartikel.

Mer överraskande är Ilshammars invändning att KB ”aldrig haft något formellt digitaliseringsuppdrag från regeringen, varken avseende egna eller andras samlingar”. Inte minst förbryllande blir det när KB på sin egen webbplats under rubriken ”Detta gör vi” skriver: ”KB är både ett publikt bibliotek och en myndighet med uppdraget att bevara, digitalisera och dokumentera sina samlingar.”
Med den sortens dubbla signaler är det inte lätt för omgivningen att veta vad KB har eller inte har i uppdrag att göra.

Lika förbryllande är det att KB tydligen på eget initiativ bedrivit och upprepade gånger äskat medel för en verksamhet som alltså inte ingår i uppdraget.
Borde inte ledningen i så fall ha verkat för en utvidgning av sitt uppdrag?
Ett bra tillfälle fanns när den nya myndighetsinstruktionen skrevs, den trädde i kraft 1 februari 2018 och där framgår det för övrigt att KB ”ska tillhandahålla informationssystem och verka för utveckling och samordning av digitala tjänster inom det allmänna biblioteksväsendet”.

Ilshammar nämner behovet av en nationell kraftsamling på digitaliseringsområdet, men om ”det mesta som getts ut i landet” ska digitaliseras under den kommande tioårsperioden brådskar det med en nationell tjänst där materialet kan göras tillgängligt för användare.
Ledningen för ett nationalbibliotek måste våga bilda opinion kring dessa brådskande behov och allmänt angelägna frågor inom det egna området. Om den politiska nivån inte inser att ny infrastruktur och därmed nya investeringar krävs är det verkligen inget som hindrar en myndighetschef från att slå larm och skriva debattartiklar. Det vore inte helt fel om politiker, akademi och en bredare allmänhet fick veta mer, inte bara om penningbrist, utan om KB:s långsiktiga strategier.

Gällande Ilshammars uppfattning att jag ger en ”i huvudsak daterad bild” av inkörningsproblemen med Libris XL kan jag bara rekommendera lite mindre av Stockholmsperspektiv och lite tätare kontakter med forskningsbiblioteken.
Det finns utan tvivel dagsfärskt missnöje med Libris XL och med att KB:s digitala lösningar brister i tillgänglighet. Det är få poänger med nya system som inte ens proffsen hittar i, därför undviker att använda och i stället ger upp och skapar egna lösningar.

Det är bara att hoppas att den nya riksbibliotekarien är mer lyhörd för behoven vid landets övriga forskningsbibliotek.

MarieLouise Samuelsson
Frilansjournalist och medarbetare i Universitetsläraren