Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

KB långt ifrån klart med uppdraget att digitalisera

”Kungliga biblioteket är en bromskloss för de andra forskningsbibliotekens digitalisering.” Det säger Jonas Nordin, professor i bok- och bibliotekshistoria, som också anser att KB missköter sitt uppdrag.

21 mars, 2019
MarieLouise Samuelsson
Illustration Robert Hilmersson

Digitaliseringen är en förutsättning för öppen tillgång till vetenskapliga artiklar och forskningsdata. Utvecklingen pågår och kommer att öka takten, vilket givit forskningsbiblioteken nya uppdrag och en central roll.
Men om digitalisering och öppen tillgång är lätt att prata om på exempelvis den politiska nivån är bibliotekspraktiken inte lika enkel.

Jämfört med länder som Norge och Tyskland släpar flera svenska forskningsbibliotek efter rejält med digitalisering.
Sämst går det för de stora biblioteken, vilket hör samman med storleken och åldern på samlingarna.
Att Umeå universitetsbibliotek tillhör de bästa i digitaliseringsklassen förklaras av att man har jämförelsevis små samlingar.

Att storleken är ett bekymmer märks inte minst på Kungliga biblioteket, KB, som är väldigt långt ifrån att klara av sitt uppdrag, att digitalisera samlingarna.
I KB:s uppdrag ligger också att ”samverka” med hela bibliotekssektorn, men det uppdraget är måttligt tillämpligt när det gäller forskningsbibliotekens digitalisering eftersom KB som sagt har fullt upp med sina egna bekymmer.

Jonas Nordin

Har misskött sitt uppdrag”
Storleken är inte enda förklaringen till KB:s prekära digitaliseringsläge, men det finns en extra dimension i att KB är Sveriges nationalbibliotek.
– Att KB befinner sig i den situation man gör nu är inte i första hand en resursfråga, pengar finns liksom kunskap, utan det är en fråga om dålig styrning, säger Jonas Nordin, professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet.

Han var från 2007 och fram till i höstas verksam vid KB och har fortfarande en stark lojalitet till sin gamla arbetsplats, samtidigt som han är djupt bekymrad över KB:s tillkortakommanden.
– KB blir också en bromskloss för de andra forskningsbibliotekens digitalisering. Det är faktiskt en skandal att KB har misskött sitt uppdrag och nationella ansvar.

Förhoppningar om förbättringar
Huruvida KB:s digitaliseringsläge är en skandal kan diskuteras, men när en ny riksbibliotekarie och KB-chef nu tillträder finns många interna samt externa förhoppningar att det ska innebära förbättringar.
Som en mer tydlig inriktning för KB, inte bara avseende digitalisering utan också verksamheten i stort, och ingjuta lite mod i hårt kämpande enhetschefer.

När detta skrivs är det ännu inte klart vem som blir ny riksbibliotekarie och chef för nationalbiblioteket.
På utbildningsdepartementet är sedan en tid de sökande reducerade till en kort lista, bland namnen finns bland andra Karin Grönvall, överbibliotekarie vid SLU, Lars Ilshammar, sedan 2016 biträdande riksbibliotekarie och Wilhelm Widmark, överbibliotekarie vid Stockholms universitet.
Eftersom KB är en myndighet kan det vara av intresse att med hjälp av utlysningar se hur tjänsten har formulerats av tidigare regeringar och den nuvarande.

Forskning inget krav?
Att riksbibliotekarien, RB, ska vara disputerad var länge en självklarhet då KB är ett forskningsbibliotek, men efter att Gunnar Sahlin, disputerad litteraturvetare, slutade 2012 har regeringen ändrat sina krav på nödvändiga kvalifikationer.
I utlysningen där dåvarande alliansregeringen sökte Sahlins efterträdare (som blev Gunilla Herdenberg) hette det att Kungliga bibliotekets chef skulle ha god inblick i forskningens förutsättningar, dock utan krav på att själv nödvändigtvis vara forskare. Herdenberg hade en bakgrund som stadsbibliotekarie i Lund och som chef för KB:s avdelning för nationell samverkan.

Och nu, när hon i sin tur ska efterträdas, heter det att den nya riksbibliotekarien ska ha ”högskoleutbildning eller motsvarande”.
Det där sistnämnda har väckt viss undran i bibliotekskretsar, utbildningsdepartementet har fått motta frågor om vad som egentligen menas med ”eller motsvarande”.

Vidare har det ifrågasatts varför det bland önskvärda kvalifikationer nämndes vana vid att förhandla om avtalslicenser, något som inte brukar ingå i riksbibliotekariens sysslor.
Och att ”forskning” för första gången inte alls nämns i annonsen påminner om risken att KB inte tillräckligt understryker sin identitet som ”forskningsbibliotek”.

Att den identiteten försvagats ledde 2014 till att KB:s ledning under en konferens om forskningsbibliotekens ”nya roller” fick vad som uppfattades som rejäla bannor av Peter Honeth, dåvarande statssekreterare vid utbildningsdepartementet, som med skärpa fastslog att ”KB:s absoluta huvudroll är forskningen”.
Han sade vidare att KB också har ”en viss roll att stötta utvecklingen av (hela) biblioteksväsendet, en roll som skulle kunna bli väldigt stor men att det absolut inte får gå ut över huvudrollen, forskningen”.

Honeth konstaterade vidare att KB:s ledning har att hantera ”stora förväntningar” från forskarvärlden, men också från det ”allmänna biblioteksväsendet”, detta samtidigt som resurserna är begränsade.
Det Honeth inte nämnde var att dragkampen om vad KB ska göra och inte göra också finns inom regeringen, mellan utbildningsdepartementet och kulturdepartementet, det sistnämnda ansvarade för den nya bibliotekslag som gav KB i uppdrag att ha ”en nationell överblick över och främja samverkan inom det allmänna biblioteks­väsendet”.

Bara en bråkdel är digitaliserat
I vilken utsträckning dragkampen mellan omsorg om både de allmänna biblioteken och forskningsbiblioteken påverkar KB:s eget arbete med digitalisering är svårt att avgöra.
Det som kan fastslås är alltså att KB ligger efter, vilket bland annat har påpekats av den grupp som under Eric Fichtelius ledning arbetat med att ta fram en nationell biblioteksstrategi.

Bland annat konstateras att bara en bråkdel av KB:s samlingar finns digitaliserade, vilket innebär att ”forskarvärlden och allmänheten i praktiken har en begränsad tillgång till detta stora kulturarv”.
Man konstaterar att det, avseende digitalisering, saknas gemensam prioritering av vad som ska digitaliseras och i vilken ordning samt att finansieringen är otillräcklig för en ”systematisk och omfattande digitalisering av de historiska samlingarna”.

De som arbetat med den nationella biblioteksstrategin drar slutsatsen att det behövs en ”övergripande nationell samordning av den digitalisering som pågår på olika håll, med risk för dubbelarbete och oklarhet”.

Kritik från SUHF
Framtagandet av en nationell biblioteksstrategi är för övrigt ett uppdrag från kulturdepartementet och har fått viss kritik, från bland annat Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, för att inte tillräckligt belysa universitets- och högskolebibliotekens roll och förutsättningar.
SUHF menade att utkastet till den nationella biblioteksstrategin inte tar upp att biblioteken blivit viktigare inte bara i frågor om publikationer, utan också om forskningsdata och projektinformation och att de ”i allt högre grad jobbar integrerat i forskningsprocesserna vid lärosätet, från idé till att sprida resultatet och analysera genomslaget”.

Men oavsett kritiken så är det sannolikt få som säger emot att det i utkastet till nationell biblioteksstrategi konstateras, att ”det finns intressemotsättningar mellan KB och lärosätenas bibliotek med otydlig rollfördelning och splittring som följd”.

Missnöje med Libris
Ett exempel på gnisslande samverkan mellan KB och lärosätesbiblioteken är ett stort missnöje med Libris eller snarare utvecklingen av Libris till ett ”Libris XL”. Libris är en digital samkatalog för ett stort antal av universitetens och högskolornas bibliotek samt folkbibliotek som ska kunna registrera sin litteratur i Libriskatalogen.
När KB som ansvarar för drift och utveckling av Libris valde att uppgradera Libriskatalogen utvecklade man en egen lösning, Libris XL, som medvetet sjösattes som icke-färdig, med tanken att den skulle förbättras under tiden.

Libris XL beskrevs från KB som ett program ”med Maserati-motor”, men det visade sig vara synnerligen överdrivet, i själva verket innebar det att biblioteken inte längre kunde hämta över poster till den egna lokala katalogen, utan var tvungna att registrera i efterhand, vilket självfallet tagit både tid och resurser. I stället för flöde i sportbilshastighet har biblioteken fått stopp i katalogiseringen.
KB har fått be forskningsbibliotekens Librisanvändare om ursäkt, men problemet med Libris XL kvarstår.

Nödlösning
Ett annat exempel som inte handlar om akut missnöje med dysfunktionella tekniklösningar, men som däremot visar på att KB och forskningsbiblioteken inte samverkar optimalt är Alvin, en plattform för digitalt kulturarv som utvecklats vid Uppsala universitetsbibliotek i samarbete med universitetsbiblioteken i Lund och Göteborg och som nu blivit ett konsortium med ett trettiotal lärosäten.

Åsikterna om Alvin kan variera (som kring ganska mycket inom forskningsbibliotekssfären), som att det är en återvändsgränd, med rudimentär katalogstruktur till att Alvin är ett alldeles utmärkt system.
Dock råder någorlunda enighet om att Alvin togs fram som ett slags nödlösning eller åtminstone nödvändighet, då Uppsala universitetsbibliotek behövde ett repositorium för att lägga upp sitt digitaliserade material.

Om forskningsbiblioteken ska samverka, som till digitaliseringens fromma, vore det givetvis eftersträvansvärt med fler gemensamma system, men KB har hittills valt att stå utanför Alvin. Kunde då inte KB från början ha stått för utvecklingen av Alvin eller något motsvarande, för att efterkomma bibliotekens behov?
Uppenbarligen inte, trots att det är den sortens ansvar ett nationalbibliotek har.

Men Alvindiskussionen liksom missnöjet med Libris XL lär i alla fall ingå på den ganska långa lista av frågor och problem som en tillträdande riksbibliotekarie förväntas ta itu med.
Överst på den listan står att ta sig an den övergripande utmaningen att KB måste se till att, med hjälp av styrning, prioriteringar och helst ökade resurser, bli bättre på att genomföra den digitalisering som omvärlden, från forskarvärld till politiker, förväntar sig.

MarieLouise Samuelsson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023