Kungliga biblioteket, KB har ett samordningsuppdrag för öppen tillgång, och som en del i detta presenteras nu fem delutredningar. Resultatet är bland annat 16 konkreta rekommendationer till aktörerna på området. Två av rekommendationerna är:
– Riktlinjer för meritvärdering hos lärosäten och finansiärer ska undanröja aspekter som negativt påverkar publicering med öppen tillgång
– Forskningsfinansiärer och lärosäten ska ta delat ansvar för finansiering av publiceringskostnader.
– Utredningarna tar ett helhetsgrepp, framför allt har vi tagit fasta på det som står i forskningspropositionen, att den stora omställningen till öppen tillgång är ett gemensamt ansvar för alla inblandade, säger Beate Eellend, samordnare av KB:s arbete med öppen tillgång.
Utredningarna är genomförda av grupper med representanter för finansiärer, lärosäten och forskarna.
– Jag vill understryka att det varit ett stort engagemang från deltagarna i utredningsgrupperna Det har varit väldigt viktigt med de olika perspektiven och de olika erfarenheterna, säger Beate Eellend.
Vad är viktigast i utredningarna?
– Den röda tråden i rekommendationerna är att det behövs en fortsatt dialog och fortsatt samarbete mellan olika aktörer. Framför allt mellan forskarsamhället och finansiärer och lärosäten. Det finns också behov av stärkt nationell infrastruktur för öppet tillgänglig-publicering.
Vad är grundbulten för att uppnå öppen tillgång?
– Dels den utredning som handlar om meriteringssystemet, dels utredningen om hur man ska omdirigera betalningsströmmarna.
Det är två komplicerade frågor och två komplexa utredningar.
– Utredningen om finansieringen handlar egentligen om den nationella resursfördelningen, hur skattemedlen används och hur resurserna fördelas. Framför allt gäller det de stora internationella tidskrifterna, i dag löper det pengar både till prenumerationer och publiceringskostnader via lärosätena men också från finansiärerna. Vi behöver hitta ett mer transparent och kostnadseffektivt system.
Inte enskilda forskares ansvar
Resursfördelningsfrågan går hand i hand med frågan om meriteringssystemen.
– Det finns ett klart behov att minska glappet mellan å ena sidan policy och riktlinjer och å andra sidan praktiken. För forskarna är det knepigt med finansiärernas krav och lärosätenas rekommendationer om öppen tillgång, medan de rekommendationerna kanske inte finns med i riktlinjer till sakkunniga i anställningskommittéer eller bedömningskommittéer. Det behövs en harmonisering däremellan, för det kan inte ligga på en enskild forskare att ta ansvar för öppen tillgång.
Beate Eellend påpekar att alla utredningarna handlar om sakkunniggranskat material.
– Det är kvalitetssäkrad forskning som vi pratar om. Kvalitetssäkringen är en fråga för forskarsamhället; det är forskarna som utför kollegial granskning. Och det är ett system som vi ska värna om.
Vad händer med utredningarna nu när de lämnats till regeringen?
– Vår förhoppning är att de kommer att göra avtryck i regleringsbrev till lärosätena och i kommande forskningsproposition. Det vore bra om vi fick se en forskningsproposition där öppen vetenskap är integrerad i alla delar. Det vore också fantastiskt om lärosäten, finansiärer och andra berörda aktörer låter utredningarna påverka verksamhetsplaner och policys.
Kungliga biblioteket arbetar vidare med samordningsuppdraget.
– Vi har haft fokus på forskning som produceras på universitet och högskolor. Men nu har vi en ambition att inte bara titta på de som producerar utan också på andra yrkesgrupper som behöver öppen tillgång för sitt arbete, bland annat inom myndigheter, utbildningssektor och företag.
Nya metoder och verktyg
Beate Eellend reflekterar över teknikdrivna strukturella omvandlingar. Hon menar att den tekniska utvecklingen har gjort öppen tillgång möjlig och nödvändig.
– Digitaliseringen är en jättestor förändring och den påverkar alla system i vårt samhälle. Och det här är ett tydligt exempel på hur den påverkar forskning och högre utbildning. I digitaliseringen skapas nya metoder och nya verktyg och digitaliseringen i sig möjliggör öppenheten.
Många av de system inom akademin vi tar för givna i dag är inte så väldigt gamla.
– Det publiceringssystem vi har i dag förändrades på 1950-talet när de kommersiella förlagen började köpa upp lärda sällskap. På det sättet bildades det oligopol vi har i dag. Meriteringssystemet med bibliometriska metoder, och framför allt journal impact factor, har utvecklats från 1960-talet och framåt. Så inget är hugget i sten, säger Beate Eellend.
