Plan S rör om i grytan

Säga vad man vill om Plan S, men den har satt fart på frågan om open access. Och även när det gäller open access generellt råder ingen stiltje.

Plan S är som bekant ett initiativ från ett antal forskningsfinansiärer som gått samman för att nå öppen tillgång till forskningsartiklar. Planen har lanserats så brådstörtat att inte ens de närmaste intressenterna har hängt med. I Sverige ställde sig Riksbankens Jubileumsfond, RJ, i november bakom Plan S, men meddelade i januari att det ställningstagandet inte ändrar något i RJ:s open access-policy. Nu i mars har RJ:s styrelse tagit ställning för att den stöder rörelsen för mer open access men inte ställer sig bakom tidsplanen för Plan S.

Koalitionen bakom Plan S har inte gjort sig känd för någon överdriven lyhördhet, utan snarare för något som påminner om grupptänkande.
Ungefär: ”Vår väg mot open access är den enda vägen. Invändningar göre sig icke besvär.”
Det intrycket kunde man åtminstone få på hearingen om Plan S i slutet av januari. Den enda feedback som arrangörerna var intresserade av var hur forskare, lärosäten, forskningsstiftelser och så vidare bäst skulle verka för att genomföra Plan S.

Var det någon som blev förvånad över att protesterna kom som ett brev på posten (det vill säga som på gamla Postverkets tid)? Se de 111 professorernas upprop i Universitetsläraren, ”Forskningsråden måste backa från Plan S”.

Ett av argumenten kring Plan S är att den bara berör ett begränsat antal europeiska forskningsråd och de forskare som finansieras av dem.

Riktigt så enkelt är det inte, visar en rapport från analysföretaget Clarivate. Plan S kan få effekter långt utanför de länder vars finansiärer backar upp Plan S.

Clarivate har granskat 215 000 internationella artiklar publicerade 2017. Av dem innehöll 40 000, cirka 20 procent, samarbete mellan europeiska forskare finansierade av forskningsråd som anslutit sig till Plan S och andra forskare. Om Plan S hade genomförts skulle de artiklarna varit skyldiga att publiceras i en Plan S-kompatibel tidskrift.

Och tidskrifterna som uppfyller kraven från Plan S är än så länge i klar minoritet. Samma rapport från Clerivate visar att artiklar bekostade av en finansiär ansluten till Plan S oftast publiceras i tidskrifter som inte finns på listan ”Open Access Journals” och därmed inte uppfyller kriterierna för Plan S.

I det här fallet granskades ett urval tidskrifter med fler än sex artiklar från Plan-S-finansiärer. Av 3 700 tidskrifter fanns 3 200 inte på listan.

Uppseendeväckande i den senaste tidens nyhetsflöde om open access är att University of California har sagt upp avtalet med det marknadsledande förlaget Elsevier. University of California står för tio procent av de vetenskapliga publiceringarna i USA. Elsevier och University of California har inte kommit överens om open access och inte heller om betalningen.

Ett annat nytt inslag i det svårnavigerade open access-landskapet är ett samarbete mellan Researchgate och förlaget Springer Nature. Lite pikant är att andra förlag har stämt Researchgate för intrång i upphovsrätten.

Samarbetet innebär att Springer Nature förlag i London tillsammans med Researchgate har startat ett pilotprojekt som syftar till att publicera minst 6 000 artiklar fritt tillgängliga på nätet. Till att börja med omfattar försöket en period på tre månader.

De här är två exempel på att frågan om open access rör på sig även vid sidan om Plan S. En någorlunda nykter bedömare får därmed anledning att tvivla på om Plan S är det slutliga svaret på hur open access ska uppnås.

Men Plan S sätter fyr under grytan. Oavsett om och hur Plan S genomförs – förhoppningsvis blir den katalysator för en process som leder fram till en mångfald av open access-publicering.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Finansiering, Forskning