Hög tid för KI:s ledning att göra om och göra rätt

Detta inlägg är en kommentar till de texter som är länkade i högerspalten.

I boken När lögnen blir sanning, som jag skrivit tillsammans med den tidigare KI-rektorn Harriet Wallberg, avslöjar vi att Karolinska institutets, KI:s, olika ledningar sedan hösten 2016 varit medvetna om de allvarliga faktafel som finns i Sten Heckschers rapport om hur KI hanterat Macchiariniaffären.

I den debatt som uppstått i kölvattnet av vår bok kan jag konstatera att KI:s rektor och ordförande far med en rad osanningar. KI:s rektor tycks också ha glömt bort att han vid upprepade tillfällen 2017–2018 medgivit att rapporten är felaktig.

Rektor Ole Petter Ottersen säger till exempel så sent som i oktober 2018 i ett inspelat samtal med Harriet Wallberg att han är medveten om felen i rapporten, men att han ännu inte kan gå ut och korrigera dem offentligt. Han motiverar det på följande sätt:
”Vi måste komma ihåg den bakgrund som Sten Heckscher har och hans juridiska kompetens. Han har en så hög position i det svenska samhället, så det är inte helt enkelt att gå emot honom. Han har ett sådant förtroende.”
Ottersen säger också upprepade gånger under samtalet att han kommer att gå ut offentligt och ta avstånd från felen i rapporten så fort han får en ”ingång”, det vill säga när det blir en debatt om boken.

Debatten om vår bok har pågått i flera veckor. En tydligare ”ingång” kan Ottersen knappast önska sig. Men något offentligt underkännande av felen i rapporten har inte synts till. I stället säger Ottersen nu att Heckschers utredning har varit värdefull i KI:s förändrings- och förbättringsarbete.

Det andra avslöjandet i vår bok som väckt stor uppmärksamhet är att underlagen till Heckschers utredning saknas (vilket Universitetsläraren rapporterade om redan i juni 2017, red. anm.). Både rektor Ottersen och ordförande Odenberg har med emfas hävdat att detta inte är korrekt. Underlagen finns visst, säger de. Visserligen inte samlade på ett ställe som man kan förvänta sig om det ska vara möjligt att granska rapporten, utan utspridda på KI där utredarna en gång hämtade dem. Att ljudfilerna från de 28 intervjuerna som gjordes aldrig lämnades in till KI är inte universitetets problem, hävdar Ottersen, eftersom han anser att utredarna var externa.

Det påståendet stämmer inte. Utredarna var varken externa eller oberoende. Redan hösten 2016 upptäckte jag att Heckscher och de övriga utredarna inte fakturerade från eget bolag utan fick månadslön från KI under utredningstiden. De var alltså anställda. Namnkunniga jurister som docent Anders Stening och professor Olle Lundin har i debatten om vår bok bekräftat detta och uttryckt att arbetsrätten är klar på den punkten. Har man fått lön är man anställd oavsett vilken dokumentation som finns för övrigt.

Eftersom utredarna var anställda tillhör naturligtvis även underlagen till rapporten KI. Därför är det i högsta grad rektor Ottersens problem att ljudfilerna aldrig lämnades till KI. Som anställd vid en myndighet omfattas man av offentlighetsprincipen, vilket innebär att underlagen inklusive ljudfilerna är allmän handling som ska finnas ordentligt registrerade i KI:s diarium.

På KI har man länge känt till att ljudfilerna inte finns kvar. I samband med att jag begärde ut dem hösten 2016 skrev KI i ett yttrande till Kammarrätten att man ”efter kontakt med Sten Heckscher konstaterat att de begärda handlingarna inte finns.” Eftersom ljudfilerna bevisligen har funnits måste man dra slutsatsen att de nu är förstörda. Att förstöra allmänna handlingar är brottsligt.

Sten Heckscher har tydligt och klart deklarerat vilka förutsättningar som gällde vid intervjutillfällena. På sidan 13 i rapporten står: ”De intervjuade har inte garanterats anonymitet eller förtrolighet.” Därför är det en uppenbar efterhandskonstruktion när Ottersen och Odenberg nu påstår att de som intervjuades skulle ha garanterats någon form av förtrolighet, vilket skulle kunna motivera att ljudfilerna är raderade.

Oavsett de juridiska aspekterna på hanteringen av underlagen är det beklämmande att se hur KI:s ledning negligerar både felen i rapporten och möjligheterna att i efterhand granska underlagen. Här finns ett stort moraliskt ansvar som rektor och ordförande tycks vara sorgligt omedvetna om. Odenberg pratar föraktfullt om Wallbergs rättshaveristiska ”tycka synd om mig-bok” i stället för att ta ansvar för de konsekvenser Heckschers felaktiga rapport fått för alla inblandade, för KI och för universitetsvärlden i stort.

Ett universitet ska stå upp för fakta och sanning. Det är själva kärnan i universitetens uppdrag. Genom att försvara en osann rapport medverkar KI:s ledning och styrelse i stället till att mörka sanningen och skriva om historien. Heckschers utredning innehåller inte bara allvarliga fel i delar som rör rekryteringen av Macchiarini. Det är också mycket som saknas i rapporten. Visselblåsarna fick till exempel inte komma till tals och KI:s hantering av forskningsfuskanklagelserna innehåller stora luckor. Konsekvensen är att vi fortfarande inte fått svar på vad som egentligen möjliggjorde Macchiariniaffären på KI.

Många har vid det här laget förstått att Heckschers rapport innehåller allvarliga fel och brister. Journalisten Bosse Lindquist som avslöjade Macchiariniskandalen är en av dem som påtalat felen. När KI:s ledning och styrelse därför fortsätter att försvara innehållet i rapporten framstår det inte bara som dumt. Man omöjliggör också återuppbyggnaden av KI:s förtroende under lång tid framöver.

Patienter och anhöriga som drabbats av Macchiarinis operationer förtjänar en sann beskrivning av händelseförloppet. Det är dags för KI:s ledning att ta avstånd från Heckschers rapport och medverka till en ny utredning som är verkligt oberoende. Det finns inget annat sätt för KI att en gång för alla få ett avslut på Macchiariniaffären. Gör om och gör rätt.

Kristina Appelqvist
Författare

Slutreplik från Ole Petter Ottersen: Slutsatserna i Heckscher-rapporten är relevanta


Kategorier: Debatt, Etik, Forskningsfusk, Ledarskap
Lärosäten: Karolinska institutet