– Det visar sig att andelen statlig finansiering av högskolans forskning inte har minskat, utan att staten håller jämna steg med privata finansiärer.
Det säger Johan Gribbe, utredare vid UKÄ, som tillsammans med Hjalmar Skog står bakom rapporten Finansieringen av svenska universitet och högskolor – De ekonomiska effekterna av statens styrning och resurstilldelning 2007–2017.
UKÄ presenterade sin rapport ungefär samtidigt som Styr- och resursutredningen, Struten, överlämnade sitt betänkande.
– Vi hoppas att vi med en gedigen statistisk analys, kan bidra till diskussionen kring utredningen, säger Johan Gribbe.
Den period som analyseras i rapporten beskriver han som turbulent och händelserik.
– Samtidigt kan man om man ser till helheten konstatera att finansieringssystemet, med de möjligheter som finns att spara anslag och prestationer mellan åren inom utbildningen, har visat sig robust.
Finanskris och lågkonjunktur
Ett exempel på turbulens är hur effekterna av finanskrisen 2008 och efterföljande lågkonjunktur mildrades genom tillfällig utbyggnad av utbildningsplatser och att studenttillströmningen ökade, särskilt 2010–2011.
Lärosätena i sin tur kunde utnyttja resurstilldelningssystemets inbyggda balansmöjligheter genom att outnyttjade anslag kunde användas för att möta studenternas ökade efterfrågan på utbildning.
Under perioden har det lediga utrymmet under takbeloppen minskat och lärosätena använder i dag hela de utbildningsanslag som regering och riksdag har beslutat om.
– Situationen i dag skiljer sig betydligt från hur det såg ut för tio år sedan, innan finanskrisen. Då fanns det ledig kapacitet i högskolan. I dag avräknar lärosätena hela utbildningsanslaget och de utbildar alltså lika många studenter som anslagen räcker till.
Omfördelning mellan lärosäten
UKÄ-rapporten kan som förutnämnt alltså visa på att den statliga finansieringen av forskning har varit konstant under åren.
– Däremot har det skett en förändring genom att den statliga tilldelningen i allt större utsträckning sker i form av externa medel, via forskningsråden.
Under perioden infördes också prestationsbaserad tilldelning av forskningsmedel, vilket inneburit att lärosätena tilldelats nya anslagsmedel ungefär i proportion till deras forskningsintäkter. Det har också skett en viss omfördelning till de lärosäten som har mycket externa medel, från de som har mindre.
2016 skedde dock vad man kan kalla en kompensatorisk omfördelning, då av regeringen utvalda grupper av lärosäten fick substantiellt tillskott av forskningsanslag.
Forskning framför utbildning
Medan staten har tillfört omfattande ekonomiska resurser till lärosätens forskning, har tillskotten till utbildning varit mer blygsamma.
Den lilla ökning av utbildningsintäkter som trots allt skett beror huvudsakligen på högre anslagsutnyttjande samt intäkter från betalande studenter, som bidragit till en stadig ökning sedan avgiftssystemet infördes 2011.
Mellan 2007 och 2017 har antalet anslagsfinansierade studenter ökat, tack vare det högre anslagsutnyttjandet, men det finns trots det plats för färre studenter i högskolan. Det beror på att studenterna läser dyrare utbildningar i dag och på flera förstärkningar av ersättningsbeloppen till humaniora och samhällsvetenskap som finansierats inom befintliga ekonomiska ramar.
Minskat handlingsutrymme
När systemet för högre utbildning inte ansetts fungera fullt ut, utifrån samhällsbehov och politisk inriktning, har regeringar kunnat påverka dimensioneringen genom detaljerade förändringar av takbeloppen. Detta och flera andra beslut och justeringar, särskilt under senare delen av perioden, har sammantaget inneburit en tydligare styrning från regeringarnas sida.
UKÄ-rapporten konstaterar att detta har påverkat lärosätenas handlingsutrymme och att utgångspunkten att lärosätena ska ha makt över dimensioneringen, utifrån studentintresse och arbetsmarknadsbehov, har försvagats under tioårsperioden.
Och även om finansieringssystemet i grunden är robust blir det regelbundet bekymmersamt för lärosätena att parera ibland hastigt påkomna politiska beslut och förändringar.
– Lärosäten behöver långsiktighet och långa planeringshorisonter, säger Johan Gribbe.
