Lärosäten ser inga problem med fördjupade Kinasamarbeten

När får forskarvärlden sitt eget Gui Minhai-fall?

I förra veckan medverkade Torbjörn Lodén, professor emeritus i Kinas språk och kultur, i Studio ett i P1 och berättade hur han nyligen tvingats lämna sin gästprofessur vid Beijing Normal University.
Lodén har lång erfarenhet av att verka i Kina, bland annat med den årligen återkommande gästprofessuren.

Men den här gången fick han, strax efter ankomsten, veta att han inte hade rätt sorts visum, trots att det var samma visering som tidigare fungerat utmärkt.
Via inofficiella kanaler framkom att det i själva verket handlade om att Lodén inte längre var önskvärd, då han i somras skrivit under ett upprop till stöd för Gui Minhai, den svenskkinesiske förläggaren som fängslats i Kina.
Några dagar senare aktualiserades Gui Minhai-fallet i ett annat sammanhang, när Kungen ställde in sitt planerade besök i Kina och Hongkong, med motiveringen att den pågående regeringsbildningen kräver att Kungen finns till hands i Sverige.

En annan tolkning, uppmärksammat i bland annat SVT, är att kungens avhopp skulle höra samman med de diplomatiska förhandlingarna kring Gui Minhai. Bland annat resonerar Universitetslärarens frilansmedarbetare Jojje Ohlsson om detta i sin blogg.

Att Kungen hoppade av innebar dock inte att resan till Kina ställdes in, det som benämns Royal Technology Mission (RTM) är ett återkommande arrangemang i Kungl. Ingenjörvetenskapsakademiens, IVA:s, regi med syftet att ge svenskt näringsliv, offentlig sektor och akademi ”en unik möjlighet till kunskapsinhämtning och nätverkande”.

Och det är ju ungefär så de flesta instanser och institutioner förhåller sig till samverkan med Kina, alldeles oavsett kungliga återbud och skälen till sådana är det svårt att tänka sig att RTM-delegationen skulle markera i Gui Minhai-fallet.
Att näringslivsrepresentanter prioriterar lönsamhet är förväntat, vi minns de 31 ilskna toppdirektörer som krävde fortsatta affärer med Saudiarabien och som tvingade fram en för svenska regeringen genant resa för att be om ursäkt, för att ha haft fräckheten att tala om Saudiarabiens medeltida bestraffningsmetoder.

Men hur tänker beslutsfattare i den svenska forskarvärlden i förhållande till Kina? Intrycket är att det liksom inte spelar någon roll att landet de senaste åren har förändrats i påtagligt repressiv riktning, med krav på att undervisning och forskningspublicering ska kunna godkännas av regimen i Peking.

Nyligen meddelade Högskolan i Halmstad, HiH, att rektor Stephen Hwang, tillsammans med representanter från Högskolans ledning besökt ett antal lärosäten i Kina för att ”diskutera nuvarande, fördjupade och potentiella nya samarbeten”. HiH har samarbetat länge med Kina och ser inga orosmoln på den himlen.

Och varför skulle just HiH ha betänkligheter inför utvecklingen i Kina? När inte de stora universiteten problematiserar sina samarbeten? Tillkommer gör att det sedan hösten 2017 finns ett forskningsavtal på regeringsnivå mellan Sverige och Kina samt att Vetenskapsrådets ostört tuffar på med sitt Kinasamarbete om projektbidrag.
Rimligen anses fördelarna överväga nackdelarna, om det nu inte handlar om så usel omvärldsanalys att forskarvärldens beslutsfattare inte har begripit att Kina har förändrats.

Att tro på kontakter med alla länder, också diktaturer, är en hedervärd hållning, frågan är om och när den hållningen också blir riskabel. I en intervju i Universitetsläraren talar Pam Fredman, ordförande för International Association of Universities, IAU, om hoten mot akademisk frihet, bland annat från Kina som agerar också utanför landet, för att försäkra sig om att de kurser som kinesiska studenter går vid utländska universitet inte strider mot regimens ideologi.
Hon väcker också frågan om vad som händer i samarbeten med länder (som Kina) där det finns restriktioner för forskningspublicering.

Så om svenska beslutsfattare inte bryr sig särskilt mycket om mänskliga rättigheter i Kina, kanske de bör fundera över användningen av svenska skattemedel och inte minst hur repressionen kan drabba enskilda svenska forskare, som fallet med Torbjörn Lodéns avbrutna gästprofessur.
Och även om Gui Minhais öde är exceptionellt är det otvivelaktigt ett exempel på vad som kan drabba en svensk medborgare i Kina. Det är möjligen inte sannolikt, men det finns tyvärr inga garantier för att inte också svenska forskarvärlden skulle kunna få sitt eget Gui Minhai-fall.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Akademisk frihet, Samverkan
Lärosäten: Högskolan i Halmstad