”Vi behöver fortsätta prata om peer review-systemet”

Det är inte ett perfekt granskningssystem, men kanske det minst dåliga – peer review. Vem ska få forskningsanslag? Vem ska anställas? Vilka manu­skript ska accepteras för publicering? Det är ständigt återkommande frågor som betyder så mycket för så många.
Illustration: Robert Hilmersson

Det här är frågor som diskuteras både bland akademiker och i dagspressen. Speciellt diskuterar vi avarterna, när det inte går bra, när det till exempel går för långsamt eller när det handlar om fusk. Det säger Lars Geschwind, lektor och docent i teknikvetenskapens lärande med inriktning policy och ledning vid KTH.

Lars Geschwind

Han menar att frågorna kring peer review förtjänar en stående uppmärksamhet. Systemet måste fungera för att forskare ska kunna ha förtroende för varandra, och för att allmänheten ska kunna ha förtroende för universitetssektorn.

Idén om peer review föddes i det brittiska akademiska samhället på 1600-talet. I dag används systemet på olika sätt, kompletterat med olika måttstockar, indikatorer, bibliometri och andra mätinstrument, för att bestämma vem som är bäst att anställa, vilka forskningsprojekt man ska ge pengar till, eller om en artikel ska bli publicerad eller inte.
– Peer review är statt i förändring hela tiden, och man använder det till en massa saker numera. I samverkansprojekt, innovationsprojekt och utvecklingsprojekt. Gränsen för var det passar att använda det här systemet är ett väldigt intressant tema, säger Lars Geschwind.

Peer review tar tid
I och med att man utnyttjar peer review i fler och fler sammanhang så växer forskarens arbete med att bedöma andra akademiker.
– Det kan handla om att 20 procent eller mer av arbets­tiden går åt till peer review.

Lars Geschwind jobbar själv med frågor som rör peer review, både som forskare och praktiskt. Hans egen forskning handlar bland annat om kvalitetsfrågor och utvärderingssystemens betydelse för organisationer.
– Jag studerar hur olika logiker samspelar. Peer review är nära sammankopplat med det klassiska kollegiala systemet i akademin och hör till det kollegiala arbetssättet att bestämma saker. Det är sammanvävt med det övergripande strategiska tänket inom universiteten, förklarar han.

Peer review är en verksamhet som påverkar forskare i hög grad. Att bli bedömd väcker många känslor. Vissa blir glada, stolta och nöjda. Andra känner bitterhet, ilska och besvikelse.
– Det här kan påverka hela forskningsmiljöer. Incitament och bedömningar spelar stor roll för framför allt yngre akademiker.

Skillnad mellan länder och discipliner
Trots att själva idén om peer review ser påfallande lika ut i olika länder, så är det ändå ganska stora skillnader i hur man faktiskt gör. Det kan också skilja sig åt mellan olika discipliner, vilken betoning man lägger på olika kriterier i en bedömningsprocess.

Akademin påverkas av hur vi mäter prestation.
– Systemet gynnar forskare som är strategiska i förhållande till hur de utvärderas. Som det ser ut i dag gynnas entreprenörer och sådana som bockar av olika karriärsteg. Den lite annorlunda forskaren gynnas inte. Man kan till exempel undra hur en 1800-talstänkare skulle ha klarat sig i dag, säger Lars Geschwind.

Publiceringstakten är också ett viktigt kriterium i utvärderingarna.
– Till viss del syns det i publikationslistan att en forskare får ur sig saker, levererar och jobbar hårt. Men boostningen av publikationer leder också till osunda effekter, som att man publicerar precis det som är publicerbart, men som kanske inte är så spännande.

I våras var Lars Geschwind med i organisationskommittén för konferensen Scientific Communication & Gatekeeping in Academia in the 21st Century.
– Det var många internationellt ledande forskare med, från olika discipliner och med olika angreppssätt, som inte vanligtvis träffas. Det handlade om peer review inom både utbildning och forskning, säger Lars Geschwind.

Konferensen handlade om allt ifrån hur man tar beslut i forskningsrådens paneler till personliga berättelser om hur man jobbar som redaktör för en tidskrift.
– Vi som ordnade konferensen har inte någon normativ inställning till peer review. Vi är inte trötta på systemet. Vi tycker inte att peer review-systemet ska skrotas, men vi tycker att det behöver diskuteras och studeras. Vi ville diskutera de olika variationerna som finns och var gränserna går för när det är lämpligt att tillämpa peer review, förklarar han.

”Inte perfekt, men det bästa vi har”
Själv har Lars Geschwind svårt att tänka sig ett system som inte baseras på peer review i universitetssektorn.
– Man kan säga att peer review inte är perfekt, men det är det bästa vi har.

Utvärderingarna blir mer och mer komplexa.
– I en bedömarpanel kan det finnas med en expert som bara tittar på tvärvetenskap, och en pedagogiskt sakkunnig som bara bedömer den pedagogiska portfolion hos kandidaterna. Själv har jag suttit med i paneler i egenskap av forskningspolitisk expert, och bedömt de universitetsorganisatoriska konsekvenserna av olika beslut, säger Lars Geschwind.

Kraven ökar och skruvas upp. På gott och ont, och med de bästa intentionerna, är bedömningskriterierna numera väldigt omfattande.
– Speciellt yngre lektorer får en press på sig att vara bra i alla grenarna. Uppfattningen är att man ska vara excellent och värdsklassig i allt, det räcker inte att vara bra nog. Vi behöver fortsätta att diskutera systemet, hur det tillämpas på olika nivåer, och hur samspelet ser ut med allt annat som finns i akademin. Som demokrati, resurser och rättig­heter.


Kategorier: Artiklar, Forskning, Karriär, Kvalitet