Att vi identifierar oss med dem som liknar oss själva, är en känd psykologisk process. Därmed får dominansen av män på positioner som definierar vad kvalitet, excellens, potential och talang är, konsekvenser ur ett genusperspektiv. Det menar Marieke van den Brink, professor i genus och mångfald vid universitetet i Radboud i Nederländerna och en av talarna på konferensen Scientific Communication & Gatekeeping in Academia in the 21st Century i Uppsala i våras.
Hon forskar om hur akademiker rekryterar och väljer nya kollegor, doktorander, postdoktorer, chefer och professorer. Hur fungerar processen? Vilka kriterier används? Vilka är gränsvakterna i akademin, och tar de hänsyn till genus i urvalsprocessen? Genus ligger i fokus i hennes forskning men hon poängterar att könstillhörighet aldrig kommer ensam som identitetsfaktor.
– Det korsas med ålder, etnicitet, klass och sexualitet, förklarar hon.
Excellence ett nyckelord
Marieke van den Brink studerar den kulturella och mikropolitiska rekryteringsprocessen i universitetsvärlden. Genom att läsa mötesprotokoll och intervjua medlemmar från kommittéer i samband med att professurer ska tillsättas, har hon hittat intressanta återkommande mönster i processen att välja bland kandidater. Det handlar om rekryteringar av professorer inom humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och medicin.
Nyckelordet vad gäller kriterierna för att välja professorer är excellence. Excellence är den heliga gralen i akademin. Excellence är djupt förankrat i meritokratin.
– När jag intervjuade medlemmarna i urvalskommittéerna, och frågade vad man ska göra, om man vill bli professor, blev svaret ”du måste vara excellent!”. ”Vad är excellence?” frågade jag då och fick svaret ”Jag känner igen det när jag ser det”. Det finns otydliga idéer om vad excellence är, man känner igen det när man hör någon prata på en konferens eller läser en vetenskaplig artikel och tänker, wow, det här är någon med potential. Men det var svårt för kommittémedlemmarna i studien att definiera det, säger Marieke van den Brink.
Du behöver bedriva excellent forskning, du måste ha förmåga att få extern finansiering så att din forskargrupp kan växa, du måste publicera i de bästa tidskrifterna, du måste vara en inspirerande lärare, dina doktorander måste disputera efter fyra års forskarstudier, du ska vara en ledartyp, och är du forskare inom medicin måste du också vara en excellent praktiker.
Ett får med fem ben
I Nederländerna finns ett uttryck som lyder ett får med fem ben. Om varje kompetens liknas vid ett ben, vad händer när en forskare är excellent i fler än fyra kompetenser?
– Det finns få sådana fall där forskare är excellenta vad gäller alla kriterierna.
När Marieke van den Brink studerade rekryteringsprotokollen för professurer kunde hon se att när det handlade om en man som kunde liknas vid ett får med tre eller fyra ben, så fanns det ofta en tillit till att det skulle ordna sig med de bristande kompetenserna i framtiden.
– Jag kunde se ett mönster att det inte fanns samma tillit till kvinnliga kandidater, som inte uppfyller alla kriterier man kan tänka sig. På det sättet är excellence ett kriterium som är könskodat.
I studierna framkom också att det ofta var kriterier som hade med ledarskapserfarenhet och ålder att göra, som gjorde att kvinnor inte valdes ut som kandidat nummer ett till en professur. Men ingen ifrågasatte varför man måste bli professor innan en viss ålder.
Doktorander väljs utifrån potential
Som en del av ett internationellt forskningsprojekt, och tillsammans med en doktorand har Marieke van den Brink även studerat rekryteringen av doktorander och postdoktorer i Nederländerna. Vilka är de lyckliga som släpps in till en akademisk karriär?
– Väldigt ofta när vi väljer våra doktorander eller postdoks så har kandidaterna inte så långa track records. Därför baserar vi dessa val på potential, det vill säga på något vi tror ska hända. Vi kunde se att i Nederländerna, Belgien, Schweiz, Island, Slovenien, Italien och Österrike, när seniora forskare autonomt, informellt och ofta under tidspress väljer postdoktorer till sina projekt, väljer de personer som de säkert tror kommer vara tillgängliga under hela postdokperioden.
I fallet med postdoks står alltså inte excellence nödvändigtvis överst på önskelistan. Förutom tillgängligheten, och liten risk för att kandidaten hittar ett annat jobb under postdokperioden, visade studien att expertkunskaper, motivation och autonomi, så att man kan låta personen göra sitt jobb självständigt, var viktiga kriterier för urval.
Seniora forskare väljer ofta kandidater, som de anser passande för det akademiska systemet, ur sina nätverk.
Väljer yngre versioner av sig själva
Där kommer genusperspektivet, och problemet med att vi gärna väljer personer som liknar oss själva, in i bilden igen. Förutom att människor anser att de som liknar dem själva är bättre kvalificerade, har män ofta fler män i sina nätverk, och då ökar chansen för män att bli utvalda av män i och med att de är i majoritet i urvalsgruppen.
Marieke van den Brink har sett i sina studier att män omedvetet gärna väljer yngre versioner av sig själva. Detsamma gäller kvinnor.
– Jag måste se upp med att inte klona mig själv, när jag väljer mina egna doktorander och postdoks. Jag måste tänka på att kvalitet inte är det som liknar mig, säger hon.
I sektorer där så kallad scouting är sättet att rekrytera (alltså att leta efter personer som man vill ska söka en tjänst, och bjuder in dem att göra det), är det viktigt att vara synlig i det akademiska samhället om man vill bli anställd.
– Jag kan stå här och säga till dig att jag är den bästa forskaren inom genus och mångfald i Nederländerna. Då tänker du ”ja, nåja”. Det skulle vara bättre för mig om någon annan erkänd person sa det till dig. När jag pratar om underrepresentationen av kvinnor i akademin, får jag ofta höra att kvinnor inte gör sig själva tillräckligt synliga, de talar inte om att de vill bli professorer, de talar inte om när de gör bra saker. Men då brukar jag svara att vi vet från psykosocial forskning att när kvinnor framhåller sig själva på det sättet så medför det sociala sanktioner för dem, det ligger inte i linje med förväntat feminint beteende och anses inte bra. Då är det viktigt att andra personer i stället berättar hur bra du är. Andra människor måste prata om dig för att du ska få ett gott rykte.
Som ung kvinna och professor har Marieke van den Brink egna erfarenheter av att bli betraktad med förutfattade meningar.
– När jag åker till en konferens och blir presenterad, förväntar sig inte folk att det är jag som är professorn. Den omedvetna bilden av att en professor ska vara en man lever kvar, 2018, och det påverkar oss när vi fattar beslut, säger hon.
