Dumstrut på universiteten kan ge nytt krisområde

Styr- och resursutredningen, ”Strut”, ska snart lägga fram sina förslag om resurstilldelning och styrning av universitet och högskolor. Förväntade förslag är illavarslande och kan göra universitetsforskning och högre utbildning till nästa krisområde.

Välutbildade studenter och högklassig forskning lägger grunden för industrins kompetensförsörjning och lösningar av samhällsproblem till exempel till följd av en åldrande befolkning samt miljö- och klimatkris.  Utbildning och forskning är också demokratiska grundbultar, viktiga för att motverka faktaresistens och andra aktuella farsoter. Höga krav ställs därför på universitet och högskolor, men också på ansvariga politiker. Vi har inte råd med dåligt underbyggda reformer som långsiktigt saboterar verksamheten.

Varnande exempel är ungdomsskolan som underminerats av olikfärgade politiker genom dåligt konsekvensutredda reformer, som ibland tycks ha genomförts av ideologiska skäl i stället för att förbättra skolan. I dag är det krishantering som gäller! Den politiska arenan för experiment har flyttats till högre utbildning och universitetsforskning, nu senast med Strut, som ser över hur lärosätena styrs mot sina politiska mål.

I fjol uppmanades lärosätena, i ett lagförslag från utbildningsdepartementet, att sänka kraven på studenterna så att alla antagna klarar sig. Detta var den mest uppenbara tolkningen av förslaget. När minister Helene Hellmark Knutsson (S) tvingades dra tillbaka det gjorde hon det oroande uttalandet att det kom i fel ordning. Det borde kommit efter Strut, i stället.

Farhågorna stärktes av direktiven till Strut. Fokus ligger där på jämställdhet, breddad rekrytering samt ökad samverkan med omgivande samhället, alla viktiga saker, men ”utbildning och forskning av högsta kvalitet” nämns endast pliktskyldigast. Utredaren uppmanas bland annat att titta på om lärosätena ska få medel för forskning och grundutbildning i en pott som de fritt förfogar över, i stället för som nu, i skilda potter. Dessutom väcks frågan om lärosätena ska få större del av finansieringen direkt från staten snarare än via forskningsråd, efter ansökningar från forskare. Krav ställs att utredningens förslag inte får innebära högre kostnader eller färre studenter.

Dessa förslag kan tyckas vara politiska genidrag från ministern, och utredaren verkar ha svalt dem med hull och hår. Ett gemensamt anslag för forskning och grundutbildning tvingar lärosätena att ta av forskningsmedel för att täcka brister i grundutbildningen utan att regeringen får skulden. Kringgående av konkurrens och sakkunniggranskning genom direkta pengar till lärosätena gör det fritt fram för sådant förfarande.
Lärar- och forskarprofessionens inflytande lokalt har nämligen starkt försvagats. Detta öppnar för andra lokala förmågor på varje lärosäte (oklart vem och med vilken kompetens) att ta ut svängarna för att förverkliga sina innersta drömmar om hur utbildning och forskning ska bedrivas och vilka områden och frågeställningar som ska studeras. Ett sådant vågspel kan förväntas möta minimal störande kritik från den försvagade professionen. Inte heller kan starka invändningar förväntas från lekmannadominerade högskolestyrelser.

Får då inte forskningen så mycket pengar att ett tiotal procent i stället kan föras över till grundutbildning eller samverkansinriktade projekt och annat lättbegripligt? Staten satsar ju stora summor på universitetsforskningen. Nja, de absoluta summorna har visserligen ökat men medel för direkt användning i forskningen har minskat kraftigt. Detta illustreras bland annat av att 19 procent av ansökningarna från naturvetenskapliga forskare till Vetenskapsrådet nu beviljas, jämfört med nära 30 procent för tio år sedan. Trots färre anslag räcker också varje bidrag till allt mindre. År 2005 skrev en forskare att ett anslag från Vetenskapsrådet räckte till att finansiera en doktorand och betala del av en lektorslön varefter 150 000 kvarstod till projektdrift och utrustning, en kraftig försämring jämfört med 20 år tidigare.

Försämringen, som alltså pågått länge, har sedan dess accelererat ytterligare så att ett bidrag i dag räcker till att finansiera en doktorand men inte mycket mer. Anledningen är:
1. otillräcklig kompensation för löneökningar i statsanslagen till forskning,
2. kraftigt ökade lokalkostnader samt indirekta kostnader (för administration med mera) och
3. ofinansierade reformer med kraftigt ökande kostnader för doktorander, postdoktorer med mera.

Förslagen från Strut riskerar nu att tippa forskningen över kanten. Ett anslag från ett forskningsråd kommer att vara ännu svårare att få (och/eller bli mindre) om medel överförs från råden direkt till universiteten. De senare medlen skulle kunna kompensera bortfallen men kan lika väl komma att användas i grundutbildningen eller för oförutsägbara projekt initierade utan kritisk granskning.

Förutom de akuta riskerna för Sveriges ställning som forskningsnation kan det bli svårt att rekrytera universitetslärare. Hur ska unga personer motiveras att satsa på en forskarutbildning om chanserna att få forska på riktigt minimeras och inflytandet över verksamheten försvinner (som det gjort för lärare i ungdomsskolan)? Vidare, hur ska grundutbildningen forskningsanknytas om bara ett fåtal konkurrenskraftiga forskningsprojekt finansieras? Kanske är förslag med ovan nämnda absurda konsekvenser utslag av politikers tendens att se övergripande politiska mål snarare än specifika verksamheters behov? Kanske är det också en del av en kultur där dåligt fungerande samhällsfunktioner blivit norm, exemplifierat av sjukvård, skola, kommunikationer, polis med mera. Politiker föredrar snabba poänger hos väljarkåren, såsom skattesänkningar och publikfriande välfärdsreformer. Med sina korta mandatperioder undgår de långsiktigt ansvar för att vitala nyckelfunktioner i samhället förfaller.

Jag föreslår att:
– Strut, som riskerar att bli en dumstrut, omedelbart läggs ner eller startar om med nya direktiv och inkluderande aktiva forskare och lärare,
– en kraftig ekonomisk satsning görs på högre utbildning och forskning både direkt till lärosätena och via forskningsråden,
– ministern för högre utbildning, oavsett vem det blir i en ny regering, ”praoar” och följer lärare och forskare i deras yrkesutövning,
– indirekta kostnader minskas till 1990-tals-nivåer och lokalkostnader sänks genom att vinstkraven på Akademiska Hus tas bort,
– ansvariga politiker följer Charles Darwins recept: omedelbart tar till sig kritiska synpunkter i stället för att bortse från det som strider mot egna idéer.

Alf Månsson,
professor i fysiologi, Linnéuniversitetet


Kategorier: Debatt, Finansiering, Forskning, Ledarskap, Politik