Hur ska universiteten och högskolorna styras och ledas i framtiden? En viktig statlig utredning (Styr- och resursutredningen, populärt kallad Strut) utreder än en gång denna fråga. Utredningen pågår och är havande med förslag på ett nytt sätt att styra högskolor och universitet.
I början av året lade utredningen fram en skiss på 22 sidor där den redogör för sin uppgift, hur det ser ut i dag med universitetens ledning och styrning och i vilken riktning man menar att en förändring bör ske. Skissen är kort. Det gör det lätt att se hur argumentationen är uppbyggd och de olika beståndsdelarna. Vi kan urskilja sex olika byggstenar av mycket olika karaktär. Det är lätt att påvisa vilka som hänger ihop och vilka som bara är löst kopplade till de övriga.
För det första är det de direktiv som utredningen ska arbeta efter. Dessa direktiv har hamrats fram av regeringskansliet, i detta fall av departementstjänstemän och med ministern för högre utbildning och forskning som formellt ansvarig.
För det andra innehåller texten en beskrivning av den rådande situationen, det vill säga av de regler och principer som nu gäller. Den beskrivningen lyfter i första hand fram de problem som är i linje med direktivens formulering av vilka problem som ska åtgärdas och hur det ska ske. Det är inte fråga om en gedigen genomlysning av hur läget är i dag, av den typ som var vanlig i de utredningar som förr i tiden syftade till att förbereda reformer och beslut.
Vidare finns två andra slags beskrivningselement av den rådande situationen. Här finns dels en lista över ”akademiska värden” som utgör grundvalen för universitetens självstyre, dels de samhälleliga och politiska målen om lika utfall för studenterna vid olika lärosäten och för studenter med olika social och geografisk härkomst.
Ur direktiven utmejslas så, för det femte, de övergripande mål som de nya reglerna ska uppfylla. De fokuserar på hur de lokala universitetsledningarna ska kunna agera snabbare, gripa tillfällen i flykten, kunna anpassa sig till olika lokala förhållanden med mera. För att detta ska kunna ske så ska deras operativa handlingsutrymme öka. Universitetsledningarna ska ges flera frihetsgrader, det vill säga ges ökad makt.
För det sjätte kommer så ett antal konkreta förslag till förändring av styrningssystemet. Ett centralt förslag är här att skapa en direkt förhandlingsrelation mellan ledningen för varje enskild enhet, varje universitet och högskola, och statsmakten.
Förslaget bygger på ett antal antaganden som tas för givna. Det finns en underförstådd förutsättning i såväl beskrivningen av den nuvarande situationen som förslagets utformning. Inslagen av kollegialt inflytande från den akademiska professionen och från de faktiskt fungerande kollegiala organen – fakulteter och i förekommande fall också institutioner – bromsar anpassningen till snabbt förändrade villkor. De inskränker och begränsar ledningens möjlighet att forma ett universitets eller en högskolas policy, inriktning och karaktär. I detta har utredningen en poäng. Det finns olika slags bromsar för att begränsa ledningarnas och rektorernas makt och inflytande att snabbt genomdriva förändringar och driva sina egna idéer och visioner. Dessa kan ju vara både goda och framåtsyftande såväl som grandiosa och idiosynkratiska (”vi vet vad som är god forskning och vilka som är lysande forskare” – även om det skulle röra sig om att ge ett generöst stöd till ett lokalt högskolegeni med nära förbindelser till ledningen).
Ett andra underliggande antagande bakom argumentationens logik är att det är en ökad roll och makt för universitetens och högskolornas ledningar som ska leda till att de olika enheterna kommer att styras på ett sådant sätt att såväl de goda akademiska värdena som målen om att studenterna vid de olika enheterna ska få lika kvalificerad utbildning, uppfylls.
Men så är inte förslagets modell utformad. Den är utformad så att varje enhets ledning ska kunna maximera förutsättningarna att genomföra de mål den själv satt sig genom att snabbt kunna svara på de olika incitament såväl som den statliga styrningen, en styrning som tydligt kommer att stärkas genom den nya principen om en individuell förhandling mellan statsmakten och varje enskild högskolas ledning.
I utredningsförslagets argumentation finns en tydlig koppling mellan de angivna målen om ökad manöverfrihet för de lokala ledningarna och det konkreta förslaget om en ny styrningsform. Det är också tydligt att det finns en fungerande koppling mellan manöverfriheten och en önskan om att få en tydligare och mer individualiserad relation mellan statsmakten och de olika lärosätena. Detta uttrycks i form av begrepp om universitetets ”samhällsansvar”.
Däremot finns inget annat än förhoppningar och den uttryckta goda viljan när det gäller kopplingen mellan det nya styrsystemet och de övergripande akademiska värdena samt sociala och politiska mål om likvärdig kvalitet för studenter och lärare vid olika universitet och högskolor.
Universitetslärarprofessionen är inte närvarande i utredningens övergripande tankemodell, annat än som ett underförstått problem, som bärare av tröghet, broms och snäva gruppintressen. Men utan en stark roll för universitetslärarnas profession så försvagas möjligheten att upprätthålla centrala akademiska värden radikalt. Att som utredningen gör, utgå från och bygga vidare på antagandet att incitamentsstyrda universitetsledningar skulle vara garanten för att upprätthålla universitetens centrala värden, är lika naivt som tanken att man ska stärka demokratin genom regeringens och statsförvaltningens makt och inflytande på medborgarinflytandets bekostnad, så att den får lättare att handla utifrån sina egna föreställningar om effektivitet.
Ylva Hasselberg
Professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet
Gunnar Olofsson
Professor i sociologi, Linnéuniversitet
