Vad gör politikerna åt karriär-omöjligheterna?

Systemet för anslag till utländska postdoks är otillräckligt. Det anser Spoke Wintersparv, doktorand vid Umeå universitet.

Det är valår, och politikerna tävlar om vem som tycker att skolan är viktigast och vem som tänker lägga fram den största budgeten för att ta Sverige till forskningstoppen. Ingen med minsta politiska självbevarelsedrift vågar bjuda under motståndarna när det kommer till vilka resurser de tänker satsa eller de karriärmöjligheter inom utbildningssektorn som kommer att skapas om de bara får väljarnas förtroende. Som om karriärvägar vore lösningen på Forskningssveriges samlade problem. Som om problemet är pengar, snarare än hur pengarna används. I egenskap av medföljande familjemedlem till en postdok stationerad i USA har jag många gånger haft anledning att ifrågasätta de prioriteringar som görs för statliga forskningsmedel.

För en statsanställd som är utlandsstationerad gäller URA, ett centralt ramavtal med riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands. Det avser bland annat innefatta merkostnader, och borgar för ekonomisk trygghet för den anställda och eventuell medföljande familj. Det är fantastiskt att avtalet finns. Det är desto mindre fantastiskt att på nära håll få studera baksidan av ett otillräckligt system.

Otillräckligt för att det, i bästa fall, är en skrivbordsprodukt som inte är anpassad till verkliga förhållanden för en postdok. Till exempel reglerar Vetenskapsrådet inte anslagets storlek beroende på stationeringsland.
I praktiken innebär det att samma forskningsmedel som ligger till grund för lön och ett URA-avtal räcker till olika mycket beroende på om den utstationerade tjänstgör i Slovenien, Sydkorea eller USA.

Merkostnadstillägg har visat sig svårt för den utstationerade att förhandla sig till, inte minst eftersom hela beloppet som innefattas i URA-avtalet tas direkt från postdokanslaget. Lyckas detta justerar Skatteverket storleken på tillägget var sjätte månad, i enlighet med kronkursen. Dock förutsätter eventuella höjningar av merkostnadstillägget att detta ryms inom ramen för vad postdokanslaget tillåter.
Med andra ord har den anställda, vid låg kronkurs, att välja mellan att inte justera merkostnadstillägget och att uppdatera det på bekostnad av forskningspengarna. Oavsett vad påverkas inte lönen, som trots allt utgör lejonparten av månadsinkomsten, av valutautvecklingen.

Systemet är också otillräckligt för att det, i värsta fall, leder till en direkt ohållbar vardag där två vuxna och en sexåring inte omfattas av sjukförsäkring mer än vid akut sjukdom, vilket är det som gäller enligt Kammarkollegiets standardförsäkring för utlandsstationerade. Det normala i USA är att arbetsgivaren tillhandahåller kraftigt subventionerad sjukförsäkring för de anställda, vilket även är fallet för de amerikanska universiteten.

Men trots att postdokvistelsen sker vid ett amerikanskt universitet omfattas vi inte av dessa subventioneringar, då en statsfinansierad postdok från Sverige formellt har sin anställning i Sverige. Att bo och verka utan grundläggande sjukförsäkring i ett land, där sjukvården inte i första hand frågar vad man söker hjälp för utan huruvida man har sjukförsäkring, är tärande – i synnerhet när man har barn i skolåldern.
Självklart skulle vi kunna teckna privat sjukförsäkring. För en familj på två vuxna och ett barn börjar prislappen på 600 dollar per månad. Men det är knappast första gången någon stationeras utomlands. Det görs hela tiden, och det borde finnas rutiner för hur sjukförsäkringsfrågan ska lösas.

Särskilt märklig blir den ovannämnda kostnadssituationen med tanke på att sociala avgifter och skatt dras från bruttolönen. Med andra ord bidrar den anställda till socialförsäkringssystemet utan att själv få del av den trygghet som systemet är till för att skapa. Det är också högst märkligt att OH-kostnader bortom rimliga proportioner dras från forskningsanslagen för en anställd även för tiden då denna tjänstgör vid ett annat universitet och således ingalunda utgör någon nämnvärd belastning för de budgetposter vilka inkluderas i OH-systemet. Att den anställda i det här fallet aktivt fick förhandla bort lokalkostnader med hänvisning till att några lokaler på värduniversitetet inte kommer att användas på grund av stationeringsort är ett talande exempel på hur otillräckligt systemet är.

Forskningsmedel ska användas för att möjliggöra forskning, ja. Men framför allt ska forskningsmedel användas för forskning i sig, inte för att fylla i budgetluckor bortom det vetenskapliga arbete som anslagen är avsedda för. Nu är det i praktiken så att svenska forskare investerar otaliga timmar för att söka forskningsanslag, och i de fall det beviljas går en inte obetydlig del till att inte bedriva den forskning för vilken anslagen beviljats. Så när Helene Hellmark Knutsson (minister för högre utbildning och forskning (S), red. anm.) kungör att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens kan högre utbildning inte bygga vidare på ett otillräckligt system. När VR saluför sig med ”forskning för en klokare värld” finns det mycket mer de kan bistå med än att uppmana sina anslagsmottagare att förhandla fram ett bra URA-avtal.

På kort sikt handlar det om anställningsvillkor och trygghet i vardagen för anställda. På lång sikt handlar det om att korrigera systemfel för att främja svensk forskning. För vem vill investera flera forskningsår med otrygga arbetsvillkor för såväl sig själv som sin familj, för att kunna ta Sverige till forskningstoppen?

Vi har alla hört politikernas löften om karriärmöjligheter. Men vad tänker de göra åt karriäromöjligheterna? Jag som själv funderar på en framtid inom akademin är mycket nyfiken.

Spoke Wintersparv
Doktorand i pedagogiskt arbete, Umeå universitet


Kategorier: Debatt, Finansiering, Karriär, Politik