Oroande ton i svensk forskningspolitik

Högskolefrågor är inga valvinnare och de verkar vara en ganska trivsam gren av politiken. Till stor del finns det en samsyn över blockgränsen. Men ett parti skiljer ut sig.

Under sommaren har jag följt valrörelsen med ögonen på högskolesektorn. Som jag konstaterade i min förra krönika är högskolefrågor ingen valvinnare och skillnaderna i forskningspolitik mellan de olika partierna är i realiteten ganska små.
Att döma av en forskningspolitisk utfrågning i P1 en dryg vecka innan valet är högskolefrågor en trivsam gren av politiken. Visst hör man de välbekanta betoningarna och skillnader i inställning mellan de olika partierna, men det bränner aldrig till, man är ganska överens.

Enligt min valspaning under sommaren har Socialdemokraterna varit mest aktiva på området.
Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, kastade åt Västmanland och Södermanland ett rejält stycke valfläsk. Hon säger att mycket talar för att Mälardalens högskola står näst på tur att bli universitet, men tidigast om några år. I elfte timmen innan valet saltar hon betet och säger att kommande mandatperiod vill Socialdemokraterna inrätta ett nytt tekniskt universitet och att Mälardalens högskola har potentialen att bli det universitetet.

Lokalt vill S på olika håll i landet satsa på fler lärcentrum i landsbygdskommuner, som Socialdemokraterna i Örebro län, och Socialdemokraterna i Bengtsfors som lanserar tanken på ett Campus Dalsland efter förebild från Campus Västervik.

Med tanke på de fåtaliga utspelen i högskolefrågor från partierna till höger om mitten kan man ställa frågan: är allianspartierna mindre intresserade av högre utbildning och forskning? Nej, så är det naturligtvis inte. Dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, drev en mycket medveten utbildningspolitik i regeringen Reinfeldt, med bland annat betoning på centralisering; hellre färre men bättre lärosäten.
Men det är knappast en fråga som man vinner några röster på. Särskilt med tanke på att varje antydan om att lägga ned ett campus möts av en storm av lokala protester.
Så att Liberalerna inför valet skulle gå ut med att exempelvis lägga ner Mälardalens högskola, eller slå ihop deras campus, vore politiskt självmord lokalt.
Men att som Socialdemokraterna förespråka att en högskola ska bli universitet, eller förbättra möjligheterna till högre utbildning i en region långt från något lärosäte, kan däremot tänkas locka några marginalväljare.
Enkel politisk logik.

Enkel politisk logik är också att Sverigedemokraterna vill skilja ut sig från de andra partierna – och skiljer ut sig.
I SVT Vetenskaps utfrågning om partiernas forskningspolitik i helgen menade SD:s talesman Robert Stenkvist att en del forskning om genus och rasism bara är till för att bekräfta forskarnas förutfattade meningar. Och om inte forskningen är förutsättningslös måste politikerna ingripa. Han pekar särskilt ut rasismforskaren Mattias Gardell.

Vad Stenkvist säger är egentligen något oerhört, forskning som inte passar hans partis agenda är undermålig och ska stoppas.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Akademisk frihet, Politik
Lärosäten: Mälardalens högskola