Hantering av fusk är som konståkning

Karolinska institutet hade nyligen ett gyllene tillfälle att ge Macchiarini-affärens visselblåsare amnesti.
Det är ingen tvekan om att nuvarande KI-ledning efter bästa förmåga försöker städa upp efter skandalen.
Men när KI:s rektor Ole Petter Ottersen meddelade beslutet att fälla sju forskare för oredlighet i forskning och bedöma ytterligare 31 som klandervärda på grund av artiklar relaterade till Paolo Macchiarinis verksamhet, saknades viljan att fullt ut göra upp med den förra KI-ledningens ansvar.

Bland de fällda och klandrade finns de visselblåsare som avslöjade inte bara Macchiarinis förödande fusk utan därmed också hur förre rektorn Anders Hamsten och ett antal högprofilerade KI-forskare ägnat sig åt att på ovetenskapliga grunder avfärda varje fuskanklagelse.

Ole Petter Ottersen överprövar visserligen sin företrädare Hamstens häpnadsväckande beslut att fria Macchiarini från alla misstankar och kommer fram till ”ett annat beslut”.
Vilket påminner om att hantering av misstänkt oredlighet i hög grad är en bedömningssport, det vill säga att det – som i konståkning – finns utrymme för subjektiv poängsättning.
Man kan helt enkelt tycka olika om exempelvis påföljder, och tolkningsmöjligheterna av ett komplext regelverk kring forskningsfusk är många, med inbyggd risk för godtycke.

När KI nu meddelar det nya beslutet om de Macchiarini-anknutna forskarna skiljer det sig från vad Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, kom fram till.
CEPN ansåg att flera skulle fällas, men KI som alltså först lämnat över ärendet till CEPN gjorde därefter en egen utredning, med annat utfall.
Det tog dock inte många dagar innan tidskriften Dagens Medicin som föredömligt och initierat följer ärendet hittade brister i KI:s utredning, till medförfattarnas/visselblåsarnas fördel.

Och ungefär samtidigt som KI meddelade sitt beslut kom besked från Göteborgs universitet, med slutgiltig ”dom” i ett annat komplext och långdraget fuskärende.
I det fallet klandras inte medförfattarna, medan KI:s rektor markerade att medförfattare (som visselblåsarna) till en artikel aldrig kan slippa undan ansvar, därmed klander eller fällning för fusk.
Vilket är en utmärkt regel, men med tanke på den exceptionella situationen i synnerhet och det tolkningsbara regelverket i allmänhet kunde Ole Petter Ottersen ha agerat annorlunda, till förmån för visselblåsarna.

Ottersen kunde fortfarande ha betonat medförfattares principiella ansvar, men samtidigt kommit fram till att visselblåsarnas kamp (i motvind och med stora personliga uppoffringar) gjorde att de förtjänade att slippa fällning och klander.

Kan man verkligen göra så? Ja rimligen eftersom det än så länge (i väntan på den aviserade oberoende myndigheten) är lärosätenas rektorer som ytterst har att besluta om konsekvenser och påföljder i oredlighetsfall.

Ottersen försäkrar att man är tacksam mot visselblåsarna och att KI bett dessa ”om ursäkt”, men det är inte precis något som KI gjort något stort nummer av.
Inte heller övertygar nuvarande KI-ledning i att göra upp med den förra KI-ledningens ansvar, trots att det finns ett stor intresse, också utanför KI, att få veta hur förre rektorn Anders Hamsten och de forskare som stöttade Macchiarini egentligen tänkte och gick till väga.

Hur såg de vetenskapliga bedömningarna ut när Hamsten och de andra underkände den av den externe utredaren Bengt Gerdin konstaterade oredligheten? Är inte också det värt att hantera som fall av uppenbar oredlighet eller rentav trolöshet mot huvudman? Det framgår ju (som jag tidigare skrivit om) av Lars Leijonborgs memoarer att Hamsten in i det sista meddelade ”sin” styrelseordförande att han (Hamsten) hade gjort ”allting rätt”.

I samband med sin avgång förklarade Hamsten att han (förutom att ha gjort allting rätt, ja) totalt hade missbedömt Macchiarini, men trots Heckscher-utredning och nuvarande KI-ledningens krishantering återstår frågan hur det var möjligt och varför framstående forskare som Urban Lendahl och Hans-Gustaf Ljunggren var med på förnekelsetåget.
De två liksom Anders Hamsten har fortfarande professurer vid KI, alla tre har frivilligt lämnat de uppdrag de hade i dåvarande KI-ledning, men i övrigt finns inga hinder i deras fortsatta verksamhet som forskare.
Att dessa centrala gestalter i vad man utan att överdriva kan kalla mörkläggningen av Macchiarinis framfart klarar sig undan minsta klander späder inte bara på visselblåsarnas begripliga bitterhet. Det innebär också att KI-ledningen får fortsätta att släpa på ett tyngande Macchiarini-bagage, fullt av extern och intern misstänksamhet och obesvarade frågor.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Etik, Forskningsfusk, Ledarskap
Lärosäten: Karolinska institutet