Många nyfikna studenter har letat sig fram till SULF:s seminarium Går det att utbilda studenter fortare i dag än på 90-talet?.
Universitetsläraren har tidigare skrivit om SULF:s rapport Systemfel i kunskapsfabriken.
Rapporten jämför högskolans kostnader och intäkter i dag jämfört med 1994/1995, då det nuvarande resurstilldelningssystemet infördes. Resultatet? Det skulle behövas sju miljarder kronor, en hel kull med nybörjarstudenter, för att komma upp i samma nivå som på 1990-talet. Det är det så kallade produktivitetsavdraget som är boven – högskolan ska bli mer effektiv för varje år, på samma sätt som företag i näringslivet.
– När man räknar upp anslagen så drar man tillbaka lite varje år, det har legat på knappt en procent de senaste åren. Det här urholkar utbildningen, säger Karin Åmossa, chefsutredare på SULF.
Men i stället för att bli mer effektiva har universitetslärarna dessutom fått en ökad administrativ börda, enligt SULF.
Det går inte att lära fortare
I panelen sitter Pam Fredman som leder regeringsuppdraget att se över högskolornas styrning och resurstilldelning. Utredningen presenterade ett första förslag till en ny modell i januari. Hon menar att SULF:s rapport visar på en målkonflikt mellan vad politiken vill och vilka förutsättningar som ges. Kvalitet står mot kvantitet.
– Det viktigaste är att högre utbildning får ersättning för sina kostnader. Jag vill signalera att man inte kan prata om produktivitetsavdrag i lärande, det går inte att göra fortare, säger Pam Fredman.
Hon vill också ta bort de statliga prislapparna på de olika ämnesområdena.
– Det är inte rimligt att prata om humanistersättningar som man gjorde för så många år sedan. Utbildningarna har förändrat sig. Det är viktigt att resurserna får användas till den form av utbildning som man har, digitaliseringen ger också möjligheter till nya utbildningsformer, säger Pam Fredman.
Politiken gillar produktivitetsavdraget
Mats Ericson, förbundsordförande för SULF, menar att dagens system leder till att ambitiösa studenter och lärare inte får förutsättningar att göra det de skulle vilja göra. Dessutom blir innehållet i yrkesinriktade utbildningar alltmer av ”teoretisk slöjd”, ingenjörsutbildningarna har till exempel allt mindre praktisk verksamhet. Men han menar att politikerna gillar produktivitetsavdraget.
– Alla politiker i riksdagen, inte minst i valtider, vill ha reformer. Det är tack vare att man kräver en till två procents sparande varje år som man får fram ett reformutrymme som man sedan, i valrörelser och annat, kan använda för att lova att satsa på det ena och det andra, säger Mats Ericson.
I panelen sitter också Jacob Adamowicz, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Han upplever att politikerna inte ens erkänner urholkningen.
– Det pratas bara om satsningar. Vi har gett så här mycket till högre utbildning, men det hjälper inte om det bara är fler platser. Det är fler och fler studenter och lärare som trycks in i ett urholkat system. När kommer det här att fallera totalt? undrar han.
Samtidigt, påpekar moderatorn Ursula Berge, samhällschef på Akademikerförbundet SSR, lägger lärosätena pengar på hög – hur går det ihop med att det behövs sju miljarder extra? Pam Fredman och Mats Ericson är överens om att sparandet är en reaktion på ryckigheten i politiken. Lärosätena sparar eftersom de inte vet hur mycket resurser de kommer att ha framöver.
Effektivitetsmått behövs
Pam Fredman berättar att hon länge varit emot produktivitetsavdraget, men att politiken behöver någon form av effektivitetsmått för att kunna försvara användningen av skattemedel. I sitt första förslag till modell vill hon ha en kombinerad proposition för forskning och högre utbildning på fyra år.
– Det är viktigt att den föregås av en analys och ett arbete där olika aktörer är med, så att man har en proposition med förankring, inte bara i ett utan flera i departement. Motsvarande är att lärosätena får jobba med sina strategier och då måste de involvera det kollegiala och studenterna, det är de som ska genomföra och vara mottagare av detta, säger Pam Fredman.
Hon menar att systemet måste bygga på tillit. Det innebär att lärosätena själva måste äga huvudfrågan. Det behövs ett höjt basanslag och samtidigt någon form av effektivitets- och prestationsdel som ger systemet trovärdighet och möjlighet till uppföljning.
– Det ska grunda sig på kvalitetssystemen. UKÄ:s kvalitetsutvärderingar måste vara det som kan spegla olika perspektiv. Politiken kan mycket väl följa upp och säga att de vill ha en specifik tematisk utvärdering av vissa saker, säger Pam Fredman.
Pessimism mot optimism
Men Mats Ericson känner sig pessimistisk, och skyller delvis på att han precis har varit på ett seminarium om försvaret. Han tycker inte att staten har förmåga att vara långsiktig.
– Politik handlar inte bara om utbildning. Många politikområden konkurrerar och behoven är stora. Jag är inte säker på att de tycker att krisen är tillräckligt stor, vi har inte visat hur illa det är för att vi ska få några pengar i konkurrens med andra politikområden, säger han.
Jacob Adamowicz är mer positiv. Han menar att det nya resurstilldelningssystemet mycket väl kan vara en chans att motverka urholkningen av högre utbildning, särskilt genom högskolans analysfunktion.
– Om man sedan tar med sig det analysunderlaget in i arbetet med propositionen, och vi visar på alla de här problemen, men riksdag och regering ändå säger nej, då har vi problem.
Pam Fredman håller inte med om att staten inte kan vara långsiktig.
– Vi har ändå fått ett direkt uppdrag att göra något långsiktigt som bygger på tillit, säger hon.
