För några år sedan skrev jag en forskningsansökan. Syftet? Att undersöka hur uråldriga organisationsformer – exempelvis litterära kungabeskyddade akademier från 1700-talet – kan överleva i moderna samhällen. Ansökan var inget mästerverk men avslaget berodde nog mest på bristande samhällsrelevans. Så när jag på sistone betraktat Svenska Akademiens implosion i realtid har en liten revanschgumma inom mig viskat: Nämen se där.
För en organisationsteoretiker är detta underbart att skåda: ett naturligt experiment som visar hur en organisation på rekordtid lyckas rasera 232 års legitimitet. Och reaktionerna sen! Litteratur-, medie- och forskar-Sverige har uppvisat ett sällsynt engagemang; man har författat upprop, knutit blusrosetter, efterlyst transparens, avgångar och – hör och häpna – kungaingripande. Och allt detta för en liten institution med begränsat inflytande över de flesta människors liv. Vadan all uppståndelse?
Jag har en hypotes.
Moderna organisationer har en principal, en huvudman, som anlitar en agent att utföra uppgifter. Ett företags huvudman är aktieägarna, som genom styrelsen ser till att agenten, företagsledningen, fullgör sitt uppdrag. Myndigheters huvudman är regeringen, vars huvudman är riksdagen, vars huvudman är vi, folket. Förhållandet huvudman–agent är grundläggande för den allmänna förståelsen av vad en organisation är och regleras genom en rad mekanismer; offentlighetsprincip, tidsbegränsade agentmandat och löpande rapportering är vanliga sätt för huvudmän att kontrollera sina agenter. Gör de inte det kan de ställas till svars.
Men Svenska Akademien har ingen huvudman. Den har inte skyldighet att rapportera något till någon och svarar bara inför sig själv. Fördelarna är uppenbara: ett unikt oberoende från både stat och marknad. Nackdelen: Det finns ingen som styr upp när saker ballar ur. (Den enda aktören med något slags anspråk är alltså kungen, vars roll är oklar.) Denna huvudmannalöshet, parat med Nobelprisets särställning i världen, gör att vi alla plötsligt blir principaler när akademin fallerar. Likt missnöjda ägare ställer vi upprört varianter av samma fråga: Vad i all världen gör ni med vår akademi?
Svaret är: De gör som de vill.
För Svenska Akademien är inte en modern organisation. Tillsammans med ett fåtal andra akademier, studentnationer, slutna sällskap och hovet tillhör den en liten grupp arkaiska institutioner som undgått den allmänna ”avförtrollningen” av samhället. Dessa får inte legitimitet av att vara effektiva, rationella och transparenta; de lever tvärtom på magin som kommer av otidsenlighet och tradition, med ålderdomliga sekretessregler, språkbruk, ritualer och skattefriheter som modus operandi.
Men även här utgör Svenska Akademien ett undantag. Hovet årsredovisar och driver Twitterkonton. Studentnationerna, grundade på 1600-talet, genomflödas årligen av tusentals studenter som driver jämställdhets- och miljöprojekt. Samtliga övriga kungliga akademiers stadgar fastställs numera av regeringen*. Vetenskapsakademierna har hundratals ledamöter, inte 18, och har också infört tidsbegränsade förtroendeuppdrag, som deltagande i priskommittéer. (Bengt Holmström, en av hjärnorna bakom principal-agentteorin, fick sitt ekonomipris till Alfred Nobels minne av just en sådan kommitté vid Vetenskapsakademien!) Ja, ni fattar vart jag vill komma. Århundranden av undantag har gjort Svenska Akademien till en ovanligt omodern och ovanligt magisk organisation, som just därför är ovanligt sårbar för det som moderna kontrollmekanismer syftar till att stävja: jäv, korruption och kotterier.
Om Svenska Akademien väljer att reformera sig kvarstår att se. Och gör de det, kommer dess förtrollning sannolikt att släppa, eftersom troll spricker i ljuset.
Jag då? Jag får väl damma av den där gamla ansökan och modernisera den för framtida bruk.
Anna Tyllström
Forskare vid Institutet för framtidsstudier
* Ett fåtal akademier har dock fått regeringens tillåtelse att själva fastställa sina stadga