Fusket ökar och kontrollen är för svag

Bristande ansvarstagande kan få katastrofala följder

Forskningsfusket ökar internationellt över tid. Det inomvetenskapliga kontrollsystemet är alltför svagt och splittrat för att komma till rätta med missförhållandena.
Det visar aktuell forskning.

Min förra krönika handlade om forskningsfusk och manipulation av bilder, och därefter har jag fått läsartips om vetenskapliga artiklar i ämnet.

I en artikel publicerad i tidskriften mBio går författarna igenom bilder i drygt 20 000 artiklar publicerade i 40 vetenskapliga tidskrifter från 1995 till 2014. Författarna inriktar sig specifikt på att hitta olämplig dubblering av bilder. Man kommer fram till att 3,8 procent av artiklarna innehåller bilder som är problematiska, varav minst hälften verkar vara resultat av medveten manipulation.
Artikeln visar att antalet problematiska bilder stigit markant under det senaste decenniet. Dessutom: Har man hittat en artikel med tvivelaktig bildpublicering ökar sannolikheten att hitta manipulerade bilder i andra artiklar av samma författare.

Eftersom den aktuella analysen bara inriktar sig på en typ av forskningsfusk, så är rimligen den totala förekomsten av fusk betydligt större.
En slutsats som författarna drar är att de nuvarande rutinerna för att förhindra felaktiga artiklar är otillräckliga; det behövs större ansträngningar för att säkra tillförlitligheten och integriteten i publiceringssystemet.

Huvuddelen av en annan artikel, av Christian Berggren och Solmaz Filiz Karabag vid Linköpings universitet, ägnas åt en mycket läsvärd analys av Macchiarini-fallet vid Karolinska institutet.

Men om vi koncentrerar oss på artikelns generella resonemang så börjar den med en genomgång av aktuell forskning som visar att frekvensen av avslöjade bedrägerier och oärlighet i akademin ökar.

Vidare beskriver artikelförfattarna ett dysfunktionellt system för kvalitetskontroll:
Forskningsinstitutionerna lämnar i allt högre utsträckning över kvalitetskontrollen till de vetenskapliga tidskrifterna.
Det här menar författarna sammanfaller med att akademin blivit alltmer marknadsanpassad. Därför prioriterar man inte noggrann intern granskning av forskning innan den publiceras externt. Prioriterat är i stället att få ut forskningsresultat för att förbättra institutionens rankning, stärka varumärket och dra till sig mer externa medel.

Fallet vid KI visar vad som händer när även tidskrifterna anpassar sig till ett marknadstänkande och lanserar utvalda forskare som stjärnor. Då delegerar tidskrifterna i sin tur kritisk granskning av forskningen till forskarnas heminstitution, som normalt inte har tillgång till kvalificerade internationella granskare.
I sanning en rundgång av bristande ansvarstagande som kan leda till katastrofala följder!

Precis som den första artikeln jag refererar till kommer alltså den här artikeln fram till att den inomvetenskapliga granskningen av forskningsfusk är alltför ineffektiv och tandlös.
Det påkallar också att öppenhet är av nöden.

Ska man dra en parallell till det nuvarande haveriet i Svenska Akademien så tål det att upprepas att slutenhet och självtillräcklighet kan leda käpprätt åt skogen. I KI-fallet var det mycket starka interna krafter som försökte stoppa kritiken av Macchiarini, hade det inte varit för Bosse Lindquists tevedokumentär är det möjligt att de lyckats begrava skandalen i tysthet.
Det understryker betydelsen av att se vetenskapssamhället som ett öppet system under ständig utveckling där även aktörer som inte återfinns i den officiella hierarkin har möjlighet att agera och exempelvis slå larm om forskningsfusk och moraliska haverier.

Linköpingsförfattarna menar att det inte i första hand är intressant att studera forskningsfusk som resultat av oärliga individers agerande utan att det är mer meningsfullt att se aktörerna i ett bredare sammanhang, som en del i det system de verkar i.
Artikelförfattarna manar också vetenskapssamhället att lyfta blicken och inse att forskningsfusk kanske inte skiljer sig så avgörande från andra typer av bedrägerier.
De menar att det är relevant att jämföra etiska problem och svindlerier mellan olika områden som vetenskap, sport – exempelvis dopning –, företagsbedrägerier och olika former av korruption. Sådana jämförande studier kan inspirera till att internationellt utveckla nya rutiner och institutioner inom vetenskapssamhället för att förebygga och bekämpa forskningsfusk.

Vilket ju i allra högsta grad är behövligt när forskningsfusket ökar och kontrollmekanismerna inte räcker till.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Forskningsfusk