Visselblåste mot Macchiarini – anklagades för avundsjuka

Skräck, det var känslan när Karl-Henrik Grinnemo och hans tre medarbetare insåg att kollegan Paolo Macchiarini saknade data från djurförsök och tillstånd från myndigheter, och att misslyckade operationer tystades ner.
Illustration: Robert Hilmersson

Läkaren och forskaren Karl-Henrik Grin­nemo är en av de fyra visselblåsarna i ”Macchiarini­affären”. Som kliniker uppmärksammade han och kollegorna att det inte gick bra för patienterna som fått syntetiska luftstrupar. De började granska data och jämföra vetenskapliga publikationer med verkligheten, och insåg att dessa inte stämde överens.
– Det var en skräckfylld känsla vi hade där och då, när vi insåg att det inte gjorts några djurstudier. Det saknades dessutom tillstånd, och det som stod publicerat i artiklarna hängde inte ihop med det vi hade sett, berättar Karl-Henrik Grinnemo.

Det hade börjat uppstå komplikationer med de syntetiska luftstruparna.
– Var och en av oss började ganska ostrukturerat granska Macchiarinis arbete, och diskuterade med varandra dagligdags. Vi tittade på tillstånd och kirurgiska problem och det hela kändes mer och mer konstigt.

Slog larm
De fyra insåg att de måste slå larm, men hittade ingen information om hur de skulle gå tillväga.
– Jag trodde att det skulle finnas speciella formulär som man skulle fylla i, men på Karolinska institutets hemsida hittade vi absolut ingenting om hantering av oredlighet. Man hade väl bestämt sig för att forskningsfusk inte förekom, och att det inte behövdes sådan information.

Kollegorna bestämde sig i stället för att prata med Paolo Macchiarinis närmaste chefer. Tärningen var kastad. Men det blev kalla handen. Ingen tog tag i det. Då blev nästa steg att skicka in en formell skrivelse.
– Vi skrev ett dokument där vi i punktform listade de felaktigheter vi sett, lämnade över det till chefer och rektor, och begärde att få ett diarienummer för att kunna följa detta.

I den här vevan fick Sveriges television tips om deras anmälan.
– I början trodde folk att det var vi som tipsat journalisten Bosse Lindquist, som gjorde dokumentärfilmerna om det här fallet, men så var det inte. Anmälan plockades upp av en professor som lämnade den till Sveriges television. För vår del var det nog tur att Bosse Lindquist tog tag i det här. Utan dokumentärerna vet jag inte hur det här hade slutat.

Moteld av anklagelser
Karl-Henrik Grinnemo fick själv en moteld av anklagelser och motanmälningar riktad mot sig efter att ha skickat in anmälan.
– Jag blev anklagad för att vara avundsjuk, att det handlade om en vendettasituation. Varningssignaler om att nu fick jag för fan ge mig, annars kommer det att sluta illa. Fokus flyttades från det viktiga och primära, och jag fick börja försvara min egen heder.

Karl-Henrik Grinnemo fick en oaktsamhetsstämpel för plagiat, men krävde senare att få den omprövad, och fick nyligen upprättelse i Centrala etikprövningsnämnden.
– Jag gick in i ett speciellt ”mode”, försökte försvara mig själv, försökte visa att saker och ting var som vi trodde. Jag fick en drivkraft och ville bara att vi skulle komma i mål. Många gånger var jag nere under isen, och tänkte att nu är det bara att ge upp.

Karl-Henrik Grinnemo tror inte att det hade fungerat att vara ensam visselblåsare, med tanke på efterspelet.
– Som tur var, var vi fyra och kunde stötta varandra. Ingen av oss är direkt svaga personligheter men om någon av oss hade gjort den här anmälan på egen hand så hade han nog blivit knäckt av det enorma motståndet och de pressande kommentarerna.

Behöver skydd och stöd
Utifrån sina erfarenheter tycker Karl-Henrik Grinnemo att man borde ta bättre hand om visselblåsare, skydda dem och ge dem centralt stöd. Repressalier och motangrepp kan i dag leda till att en visselblåsare inte kan få anslag under en lång period och får ge upp sin karriär. Man löper stor risk att bli misskrediterad, sedd som en bråkstake som vill förstöra andras karriärer, och risken är stor att man blir utfryst och ”bortplockad”.
– Vi måste få till ett helt annat system för hur vi hanterar personer som vågar anmäla misstanke om forsknings­oredlighet. Ett sätt kanske vore att garantera visselblåsare finansiering under en period.

För Karl-Henrik Grinnemo har det gått åt tusentals obetalda timmar, på bekostnad av tid med familj och vänner, och produktivitet som forskare.
– Vi ville bara få stopp på luftstruparna som inte fungerade, men det hela ligger över mig fortfarande. Än i dag kommer det nya former av trakasserier.

Han tycker att regeringen måste sätta ner foten eftersom det här är ett så pass allvarligt hot mot forskningen och, i det här fallet, även mot patientsäkerheten.
– En oredlighetsnämnd dit enskilda forskare kan vända sig är ett bra förslag om rätt personer tillsätts till den. Men det måste också finnas någonstans att överklaga beslut om oredlighet. När rektor har fattat beslut i ett oredlighetsärende, så har man som dömd ingenstans att vända sig. Du kan bli dömd som forskningsfuskare fast du kanske är den mest samvetsgranna av alla, men det passar bättre att döma dig. Det är så man bygger upp en korruption inom forskningsanslagsvärlden.

Karl-Henrik Grinnemo lämnade Karolinska institutet och flyttade med sitt team till Uppsala universitet för två år sedan. Han forskar om hjärtats aortaklaff.


Kategorier: Artiklar, Arbetsmiljö, Etik, Forskningsfusk
Lärosäten: Karolinska institutet