Internationalisering riskerar att bli högskolans döda vinkel

Internationalisering och breddad rekrytering/breddat deltagande är i ropet och ses som minst sagt eftersträvansvärt inom högre utbildning. Det finns dock tecken på att vi inte alltid helt förstått varför dessa processer är viktiga. Vad som är poängen med dem. En död vinkel som vid första anblick kan vara svår att identifiera, där rekryteringen av folk som ökar representationen missar sitt mål – eftersom perspektiv som klass, privilegier/ brist på privilegier, erfarenhet av migration, diskriminering, rasism och intersektionen dem emellan – inte tas med i ekvationen.

Låt mig ta ett exempel på internationalisering gällande rekryteringen av akademiker från ”Global South”-länder till universiteten; en rekrytering som ju i sig är ett välkommet inslag. Sådana rekryteringar har multipla ”goda mångfalds-effekter”, deras närvaro kan sägas gå att använda i sammanhang där internationalisering, mångfald, representation och/eller jämställdhet står på agendan. Flera flugor i en smäll.

Men skillnaden mellan dessa akademiker och de inhemska akademikerna med migrantbakgrund är många, bland annat har de förstnämnda inte blivit tvungna att börja om från ruta ett trots sina akademiska meriter. De har inga erfarenheter av ett segregerat Sverige, diskriminering och rasism. Dessa rekryterade akademiker möter det svenska samhället från sin bästa sida. De har, framför allt, inte heller upplevt de erfarenheter och genomgått de utmaningar som studenterna med migrantbakgrund har gjort eller kommer att göra.

Vad blir konsekvenserna av detta i exempelvis utbildningsvetenskapliga, humanistiska, konstnärliga och samhällsvetenskapliga utbildningar, där inblick och erfarenhet av sociala villkor är en förutsättning för att utföra sin profession?

Jag menar inte att man ska låta bli att rekrytera medarbetare inom akademin från ”Global South”. Jag är övertygad om att den gruppen har en hel del att bidra med för att bredda bilden av det eurocentriska kunskapsutbud som finns i väst. Det jag vill påminna om är att vi ska vara varse att en akademiker som har levt i en hyfsat hög standard i sitt ursprungliga hemland och blir direktrekryterad till akademin i Sverige haft helt andra livsvillkor och erfarenheter än de akademiker och studenter som kommit som migranter och flyktingar. Därför behövs det i vårt samhälle och inom högre utbildning även förebilder som har klarat de utmaningarna.

Det är akademiker med migrant- och flyktingbakgrund vid universitet, som haft liknande livsvillkor som barn och ungdomar från segregerade områden, som kan fungera som förebilder, som ger hopp och framtidstro, det har visat sig i intervjuer jag gjort med studenter. Dessa studenter behöver veta att det finns ljusglimtar av tillhörighet i systemet, trots att majoriteten av migrantakademiker – om de har jobb – befinner sig på positioner långt under sin kompetens.

Att blanda ihop de vetenskapliga och sociala effekter som dessa två olika grupper akademiker med rötter i ”Global South” har – och tro sig ha en inkluderande akademi – är att blanda äpplen och päron. Frågan är om vi vill se verkligheten som den ser ut i ett segregerat samhälle med stora klyftor i livsvillkor, eller om vi vill visa upp ytan på en färgpalett? För att sätta igång ett förändringsarbete i en akademi som historiskt skrämt och/eller exkluderat olika grupper, krävs rekrytering av akademiker till seniora positioner med erfarenheter liknande de studenter som vi menar att vi vill attrahera till universiteten. Dessa akademiker kan både ta del i förändringsarbetet och samtidigt stötta de studenter som inte känner sig hemma vid svenska universitet.

Zahra Bayati
Senior lektor vid Göteborgs universitet


Kategorier: Krönikor, Zahra Bayati, Mångfald