Forskningens självkörande bilar?

Fuskhistorien vid Göteborgs universitet skapar frågetecken.

Återigen har regenerativ medicin drabbats av en större skandal.
I den senaste är 26 forskare vid Sahlgrenska akademin utpekade.
En fråga är vad det här fallet säger om granskningssystemets funktion.

Macchiarini-affären har svept fram som en tornado genom högskolesverige och media. I skuggan av den har en annan historia utvecklats, med professor Suchitra Holgersson vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet som centralperson. Forskningsområdet är likartat, men där Paolo Macchiarini använde strupar av plast som preparerats med patientens egna stamceller har forskargruppen vid Sahlgrenska akademin använt donerade blodkärl som försetts med patientens egna stamceller.

Redan tidigare hade Holgersson anklagats för oredlighet i forskning, under tiden hon varit verksam vid Karolinska institutet.
Hennes anslag drogs in och hon hotades med avsked men friades till sist från misstankarna. Detta efter att Vetenskapsrådets utredning om oredlighet dragits tillbaka; den var undermålig och kunde inte visa vad som hänt.
Med anledning av de händelserna kan man verkligen ifrågasätta om processen för en forskare som blir anklagad för oegentligheter är rättssäker.

Men nu till de nya anklagelserna. Dåvarande dekanen vid Sahlgrenska akademin, Olle Larkö, uppmärksammades 2016 på en anonym anmälan via internetsidan www.pubpeer.com. Han granskade tillsammans med medarbetare två anmälda arbeten och fann att samma bilder av celler använts i två olika sammanhang.
Saken anmäldes till ledningen för Göteborgs universitet som anlitade professor Ole Didrik Laerum som extern utredare av ärendet.

Därefter har Expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden granskat tio artiklar av forskningsgruppen. Åtta av dem fälldes för oredlighet i forskning, det vill säga forskningsfusk.
Expertgruppen har funnit att i alla de åtta artiklarna har ett stort antal bilder har återanvänts, förstorats, förminskats eller roterats felaktigt och det förekommer rena manipulationer av bilder.

Totalt 26 forskare är medförfattare till de fällda artiklarna och Expertgruppen för oredlighet i forskning finner att forskarna ”har haft sådana roller i respektive artikelförfattande att de får anses ha gjort sig skyldiga till vetenskaplig oredlighet.”

Expertgruppen menar att de inblandade författarnas arbetsgivare ska avgöra vilket ansvar varje forskare har och vilka påföljder det kan bli. Men Expertgruppen uttrycker förståelse för att de mer juniora forskarna har stått i en beroendeställning till forskningsledarna.
Expertgruppen riktar stark kritik mot den forskningskultur som funnits i gruppen och konstaterar att ärendet påvisar ”en närmast dysfunktionell forskarmiljö”. Det har saknats ordentliga möten och personer har kommit och gått, ofta på oklara grunder. Expertgruppen menar att den dysfunktionella forskarmiljön sannolikt är ”en av de huvudsakliga anledningarna till de brister som forskningen uppvisar”.

Suchitra Holgersson har i svar till Expertgruppen för oredlighet i forskning avvisat anklagelserna om vetenskaplig oredlighet. Hon medger vissa fel men menar att felen varit ursäktliga samt att de inte påverkat resultaten.

I det här ärendet har alltså 26 forskare i varierande utsträckning ertappats med fingrarna i syltburken.
– Det är en deprimerande och sorglig historia som ger upphov till många frågor.
– Vad gör sådana avslöjanden för allmänhetens tilltro till forskningen?
– För forskares självbild?
– Och är det en slump att även den här skandalens forskningsområde är regenerativ medicin?

– Vad är det som frestar forskare till att ta genvägar när inte forskningsresultaten lever upp till de höga förhoppningarna?
– Är det möjligheten till avgörande forskningsgenombrott, som i det här fallet skulle kunna bidra till att bota svåra sjukdomar?
– Är det eventuellt framtida stora pengar?
– Eller är det grupptänkande – ungefär: vi måste ha rätt även om våra resultat inte visar det ännu?

Stora löften om genombrott, stora potentiella pengar och något som går snett.
Vad ska vi jämföra med?
Kanske med självkörande bilar, där den stora potentialen får fabrikanter att sätta inte färdigprovad teknik i drift, med dödligt resultat?

Det här ärendet ger anledning till några fler reflektioner:
Å ena sidan har peer review-systemet uppenbara brister. Om det stämmer vad etikgruppen hävdar, är systemet vidöppet för medveten manipulation.
Å andra sidan så har manipulationerna upptäckts, även om det tagit tid och skett på omvägar. I så måtto fungerar granskningssystemet.
Å tredje sidan, hur många fall av forskningsfusk upptäcks aldrig?
En skrämmande tanke.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Etik, Forskningsfusk
Lärosäten: Göteborgs universitet