”Biomedicum leder till likriktning av grundforskning och utbildning”

Vilka blir effekterna för KI:s verksamhet?

De trendiga och dyra fastigheter som nu byggs på Karolinskas område håller drömmen om excellens vid liv. Nya Karolinska sjukhuset, NKS, är vid det här laget allmänt känt, men få känner till systerprojektet Biomedicum tvärs över gatan.
Det är förstås en byggnad det handlar om och ambitionen är här att denna nya glaskoloss, när den står inflyttningsklar i vår, ska vara nog för hela Sveriges behov av spjutspetsforskning inom medicin vid Karolinska institutet. Tro det eller ej, men i princip alla forskarna ska flytta in den nya byggnaden, och lämna ett tomt universitetscampus efter sig. På ytan kan det naturligtvis verka vara en god lösning att låta forskarna nyttja varandras apparatur och ge dem ökade möjligheter till samverkan eftersom de verkar i en gemensam lokal. Så kallade kärnfaciliteter med särskild personal som ska hjälpa forskarna att bedriva sina experiment ska inrättas. Allt detta kan synas kostnadseffektivt och ger säkerligen möjligheter till ökad kontroll.

Problemet är att verksamheten i själva verket blir väldigt mycket dyrare än tidigare eftersom hyran, som betalas av forskarna, inte bara ska kompensera för byggnationerna utan också betala för kärnfaciliteternas höga kostnader.
Grundforskning och utbildning inom denna sektor har traditionellt varit ett flaggskepp för Sverige. Nu ska dessa strömlinjeformas och likriktas. Men vilka djupgående effekter kan en sådan strömlinjeformning ha för verksamheten? Hittills har mig veterligen ingen vågat eller velat ställa denna synnerligen relevanta fråga. Men jag ska här göra ett försök!

Den traditionella grundforskningen har i alla tider bedrivits av enskilda individer vars kunnande, envishet och kreativitet har fört forskningsresultaten framåt, steg för steg, och överlappande bekräftats av många andra forskare som arbetat inom samma fält. Detta rigorösa förfarande har säkerställt att data som ligger till grund för senare tillämpningar, exempelvis i form av nya diagnostiska metoder eller läkemedel, vilar på en fast grund.
I motsats till detta har medicinsk industri rönt framgång genom en snabb produktutveckling och förmåga till att på kort tid kunna penetrera marknaden med nya läkemedel. För att snabbt få fram vinstgivande produkter som kan säljas i stora volymer genomför man så kallad screening, vilket i princip innebär att man testar så många olika substanser och möjligheter i ens väg som det bara går och hoppas på resultat, likt den som gång på gång drar i den enarmade banditen i hopp om att därmed öka chansen till jackpot.

Om jag tolkar politiker och makthavare rätt anser de att grundforskningen blivit så dyr och krånglig att den måste utföras maskinellt i kärnfaciliteter där man i färdigförpackat format gör olika standardtester. Tanken torde således vara att göra precis som inom industrin, för att snabbt kunna få fram nya produkter och på samma gång minimera forskningen. Den får inte ha sin gång utan rationaliseras bort. Eftertänksamhet och noggrannhet har blivit för dyrt.

Och är detta inte symptomatiskt för vårt machosamhälle? Att visa handlingskraft och styrka premieras, trots att följderna ofta inte blir som man tänkt sig, medan att visa eftertänksamhet och klokhet ses ned på.

Om vi ser till forskning som har prisats som extremt banbrytande genom tiderna så är det typiskt att de stora upptäckterna i regel kommer från laboratorier med begränsade resurser, i vilka traditionella forskare verkar, och inte från överorganiserade teknikintensiva prestigesatsningar.
Man kan förvisso göra stora studier för att få statistisk signifikans, men det är inte detta som leder till nya genombrott och revolutionerande upptäckter. Insikten om nödvändigheten av originalitet och komplexitet synes saknas på många plan. Det är därför förvånande att man på fullt allvar tror att det finns helt nya forskningsbehov som måste tillfredsställas av fler maskiner och utökad beräkningskapacitet i stora moduler, när det i själva verket är som så att behoven är desamma som de som alltid har förelegat, det vill säga av banbrytande och revolutionerande koncept som föds av fritänkande starka människor som vågar bryta ny mark. Därefter kan andra följa upp och mäta eller förstora samt bekräfta eller vederlägga.

Nöjer man sig med den senare gruppen skapar man sig en industriell verksamhet av samma typ som förr fanns inom svensk läkemedelsindustri, inte ett kritiskt centrum för nytänkande med värdighet att utdela Nobelpris. Utvecklingen av färdiga effektiva moduler drivs ytterligare på av administratörer som ser till pengar, både intäkter och kostnader, i stället för det originella och kreativa, som de saknar bakgrund för att kunna bedöma.

Kunskapsföraktet är utbrett i Sverige och det påverkar även universitet och högskolor i allra högsta grad. Vi har i alla tider haft forskande universitetslärare men när produktivitetskrav får råda anses de plötsligt vara en onödig och dyr lyxvara. I stället är det i ökande grad internetverktyg och distanslärande som anses bäst förbereda svenska akademiker att ta sig an framtidens utmaningar. Det kan förstås ses som en vinnande strategi att i den allt hårdare globala konkurrensen också rationalisera och effektivisera de akademiska utbildningarna.

Även när det gäller den högre utbildningen menar jag att det inte finns någon anledning att frångå traditionen att universitetslärare ska vara professorskompetenta eller åtminstone docenter, som i mitt eget fall. Detta kompetenskrav är tätt sammankopplat med förmågan att bedriva självständig forskning och kunna handleda andra yngre forskare.
I en ledare från Dagens Industri den 21 februari 2018 skriver Lotta Engzell-Larsson att resultat sjunker i takt med minskat antal lärarledda undervisningstimmar vid landets universitet och högskolor. Samtidigt ökar kravet från det kunskapsorienterade samhället på teoretiker, och en ökad akademisering för att möta morgondagens arbetsmarknad. Engzell-Larsson antyder vidare att det enda sättet att klara av utbildningskrisen, som är förorsakad av dåliga skolor, är att möta studenterna med kompetenta lärare på högskolenivå.
Om vi då rationaliserar bort mindre forskargrupper, vars ledare också är de naturliga lärarna för studenterna, till förmån för stora ”effektiva” laboratorier som drivs med färdiga forskningsmoduler och styrs likt företag av en vd, så löper vi väldigt stor risk att underminera Stockholms kapacitet att utbilda studenter både på grund- och forskarutbildningsnivå inom medicin. Då framstår den närmast religiösa tillbedjan om effektivisering av forskning och bildning snarare som en följd av en väldigt svag tilltro till Sverige som innovativt forskningsland, än en revolutionerande vision för svensk akademisk elit.

Det är intressant att notera att det för detta sammanhang populära begreppet ”excellens” omvärderas i internationell press, vilket senast togs upp i Nature, den 21 februari 2018. Från att till stor del ha handlat om att värdera excellent forskning efter volymer, till exempel antalet publicerade artiklar, antalet genomförda statistiska studier och storleken av erhållna anslag, så talas det alltmer om att forskningen ska vara sund, vettig och trovärdig, kort sagt den gamla hederliga vitterheten. Dessutom ska forskaren ha hög kapacitet. Vad menas med det?
Jag tolkar det som en personlig inre styrka att kunna och våga gå mot strömmen, en egenskap som tidlöst präglat framgångsrik forskning, som ofta fått ta strid emot allmängiltiga trender. Vad får oss då att tro på det motsatta i Sverige?

I Sverige strävas nämligen i stället efter en i allt ökande grad strömlinjeformning där alla arbetar på samma kvantifierbara sätt i vilket effektivitet är ett ledmotiv. I det system som nu ses som en förebild blir att forska synonymt med ett slags tävling om att så snabbt som möjligt kunna publicera artiklar i utvalda tidskrifter med vilka man kan blända forskningens finansiärer, som öser mer pengar över de till synes framgångsrika. Tävlingen kräver tillämpning av multipla tekniker, helst de mest moderna, samt att artiklarna ska vara stöpta enligt ett format som anses kompatibelt med viktig och god forskning. Med den här typen av stereotypa krav på hur forskning ska bedrivas och ”se ut” och som många kan följa, trissas publiceringstakten upp till nivåer där det blivit svårt för små grupper att ens ställa upp i tävlingen om de inte gör som de andra, även om en enskild individ givetvis har möjligheterna att publicera både fina idéer och resultat.

Denna tävlingshets förklarar den ensidiga satsningen på dyra, teknikutrustade kärnfaciliteter, men kan aldrig försvara förlust av forskningsmångfald och universitetslärarkapacitet. Vi samlar alla ägg i samma korg, eller satsar allt på ett kort, i jakten på vetenskaplig produktion av tidskriftsartiklar som kanske ändå bara blir dagsländor.

För att vända den för kreativiteten förödande trenden mot hypereffektiviserade laboratoriemiljöer krävs ett verkligt prestigelöst ledarskap utformat av utbildnings- och forskningsministrar med djup förståelse för forskningens villkor, och som samtidigt har förmåga att sprida insikten om behovet av radikala förändringar som långsiktigt vidmakthåller Sverige som forsknings- och innovationsnation.

Dagens inriktning kan snarast liknas vid en skenbar motsägelse, en oxymoron, nämligen nyliberal kommunism: avveckling av statlig verksamhet parat med strömlinjeformning där ingen får utmärka sig. En sådan inriktning leder till det motsatta än den förmodade effekten att skapa ett mer konkurrenskraftigt universitet, nämligen minskad frihet att utforska ny mark.
Detta leder uppenbarligen inte Sverige framåt och det är nu dags att sätta stopp för politisering och administratörstänk inom utbildningsväsendet! Att inom grundforskningen ej längre höja de externa forskningsanslagen, tillsammans med dem som lyckats få dem, till skyarna och i stället satsa brett på enskilda individers fantasifulla och kreativa projekt, i utbyte mot att de handleder doktorander och undervisar studenter, verkar för mig vara en vettig åtgärd utan alltför stora insatser.
Det förutsätter förstås att man har förmågan att känna igen forskartalanger och förstå hur man stöttar dem och att därmed bygga starka forskningsintensiva miljöer. På så vis kommer återigen kreativ nydanade forskning att spira samtidigt som vi säkrar morgondagens innovationskraft för industrin.

Anna Montell Magnusson
docent och lektor


Kategorier: Debatt, Finansiering, Forskning, Kvalitet, Villkor