Att utbildning går i arv är inget kontroversiellt påstående, det är lätt att med hjälp av tillgänglig statistik konstatera att unga som har vuxit upp i hem med studievana i större utsträckning än andra börjar studera på högskolenivå.
Tittar man på Sverige i ett hundraårsperspektiv har levnadsstandarden höjts på ett närmast ofattbart sätt, och likaså utbildningsnivån, men den sociala snedrekryteringen finns kvar.
Snedrekryteringen minskade visserligen påtagligt under 1900-talet men utjämningen tycks ha avstannat under 1970- och 1980-talen, för att återigen minska något under 1990-talet för att på nytt avstanna i början på det nya millenniet.
Sedan lång tid har det funnits en inriktning av utbildningspolitiken att försöka minska den sociala snedrekryteringen. Och högskolor och universitet har sedan slutet av 1950-talet haft en ambition att öppna upp för nya grupper.
Rättvisa och samhällsekonomi
Bland argumenten för att bredda högskolan till fler grupper kan man urskilja rättviseskäl. Individer oavsett bakgrund bör ha samma chanser i samhället.
Det finns också samhällsekonomiska argument, begåvningar oavsett bakgrund bör få möjlighet att utbilda sig för att landets industri, näringsliv och förvaltningar ska få tillgång till kvalificerad arbetskraft.
Många faktorer för att bredda rekryteringen ligger bakom lärosätenas kontroll, enligt flera rapporter och utredningar.
En faktor är en skola, både grundskola och gymnasium, som ger alla elever lika möjligheter och att insatser för att få högskolestudier att framstå som ett självklart och attraktivt alternativ bör sättas in tidigt.
Andra faktorer som kan spela in är antagningsregler, hur studiestödet är utformat och hur generöst det är.
Utbyggnad en förutsättning?
En åtgärd som ofta förs fram som ett effektivt sätt att bredda rekryteringen till högskolan är en generell utbyggnad, formulerat ungefär: ”Bygg ut högskolan i hela landet och tillför tillräckligt med resurser”.
En utbyggnad garanterar inte att den sociala snedrekryteringen minskar. Men kanske är det en förutsättning?
Under perioder som högskolan expanderat kraftigt, som 1960-talet och 1990-talet, har också den sociala snedrekryteringen minskat. Dessutom, om vi ska få in nya grupper på högskolan utan att tvinga bort en del av dem som redan går där, krävs en utbyggnad.
De samhällsklasser som redan i stor utsträckning börjar studera på högskolan har troligen inte några planer att avstå från de fördelar en högskoleutbildning kan ge.
Att de frivilligt skulle flytta på sig för att ge plats för begåvade arbetarbarn är inte realistiskt.
Tvärtom är det välbekant att välutbildade föräldrar kan hjälpa sina barn till bättre betyg och att navigera i skolsystemet, exempelvis välja rätt ämnen i gymnasiet eller hitta alternativa vägar att komma in på attraktiva utbildningar.
Högskolans organisering
Lärosätena genomför själva en rad rekryteringsinsatser, men det är inte klarlagt hur verksamma de är. Universitets- och högskolerådet, UHR, har konstaterat att man inte ser så mycket resultat.
Men att mycket kan göras genom högskolans organisering visar exempelvis undersökningar av vilka som studerar vid lärcentra i Hälsingland.
Studenterna på lärcentra har i större utsträckning arbetarbakgrund jämfört med de som studerar vid campus i Gävle. Och det tycks finnas en tendens att andelen studerande med arbetarbakgrund har ökat med tiden.
Kanske är det dags att minska fokuseringen på eventuella brister hos studenter utan studiebakgrund och i högre grad rikta blickarna mot högskolan självt, vad studierna innehåller och hur de organiseras och vilka gränser man sätter upp för högre studier.
Och till syvende och sist är hanteringen av breddad rekrytering och breddat deltagande en fråga om framtidsvision. Hur många och vilka vill vi ska studera på högskolan? Hur utbildad befolkning ska Sverige ha i framtiden?
Den sociala snedrekryteringen till högskolan består genom tiderna
1600- och 1700-talen. Sverige har inom nuvarande gränser två universitet, i Uppsala och Lund. Antalet studenter är litet och studenterna rekryteras i första hand från präst- och borgarstånden, andelen bond- och adelssöner är låg.
1800-talet. På 1800-talet börjar universiteten växa. Under 50-årsperioden 1800–1850 ökar antalet studenter vid Uppsala universitet, från 900 till 1 500. Från 1870 har kvinnor tillträde till akademiska studier.
1900–1950. Under 1900-talet sker en stadig utveckling av högskoleväsendet och antalet studenter mångdubblas till cirka 14 000 stycken år 1945.
1950–1970. Från 1945 inleds en långvarig expansion som kulminerar under 1960-talet. Samtidigt minskar snedrekryteringen. Bland män sjunker den ganska kraftigt från 1950 till efter 1960, för att sedan minska långsammare, för kvinnor sjunker den snabbt till mitten av 1970-talet.
1970–1990. Med 1977 års högskolereform inlemmas en rad eftergymnasiala yrkesutbildningar i högskolan. Sammanlagt tolv nya högskolor bildas, men den sociala snedrekryteringen påverkas inte under 1970- och 1980-talen, om man ser universiteten och de nya högskolorna var för sig.
1990-talet. Åren runt 1990 inleds en kraftig expansion av högskolan, även regionalt. Antalet studenter fördubblas från 1990 till 2003. Samtidigt med utbyggnaden av högskolan under 1990-talet sker en minskning av den sociala snedrekryteringen. Andelen högskolenybörjare från arbetarhem ökar från 20 till 26 procent mellan läsåren 1990 och 2000.
Med skiktningen inom högskolan händer det däremot mindre. Barn från arbetar- och lägre tjänstemannahem är fortfarande kraftigt underrepresenterade på statusutbildningar och välrepresenterade på kortare vård- och omsorgsutbildningar samt lärar- och högskoleingenjörsutbildningar.
2000–2017. Minskningen av den sociala snedrekryteringen stannar av.
Det är fortfarande nästan dubbelt så vanligt att påbörja en högskoleutbildning om föräldrarna har en högskoleutbildning som om de inte har det.
Kvinnornas andel bland studenterna har gått från några få procent i början på 1900-talet till att bli en majoritet. Även representationen av studenter med utländsk bakgrund har förändrats, totalt sett motsvarar den andelen med utländsk bakgrund bland befolkningen i allmänhet.
